Vapen

Svärd

Svärd från bronsåldern. Svärd från järnåldern. Svärdet var den frie mannens främsta vapen i norden. Under bronsåldern var svärden korta, cirka 40-70 cm, och ofta gjutna i ett stycke. De hade så kallad "lökformad" klinga, och ett vanligt ord för svärd blev därför "sårlök". Under järnåldern blev svärden längre och man brukade tillverka klingan först, och sätta fast ett fäste efteråt. Fästena på de svärd som tillverkades under folkvandrings- och vendeltiden var ofta mycket vackra. De utsmyckades med inläggningar av guld och ädelstenar. Många svärd importerades till skandinavien från skickliga smeder i mellaneuropa. Svärd från vendeltiden. Vikingarnas svärd Vikingatidens svärd var också ofta vackert dekorerade. Smideskonsten hade förfinats i norden och svärden blivit mycket smidiga och hållbara. Svärdsfäste med silverinläggningar i hjaltet. När svärdet användes var handtaget omlindat med läderband. Svärdsfäste med gulddekor. Handtaget har varit omlindat med silvertråd. Antagligen ett hövdingasvärd. Svärd från Uppland med silverinläggningar i hjaltet. Dekorationen på knappen består av ett nätverk av små hakkors (symbolen var under vikingatiden en lyckobringare). Vikingarna gjorde skillnad på olika sorters svärd. Det allmänna namnet på det dubbeleggade vikingasvärdet var "vandil" ("som man kan använda"). Saxet. Ett vanligt, outsmyckat svärd kallades "hrotte". De äldre, kortare svärden från vendeltiden, till exempel, användes fortfarande och kallades "hjörr". Ett svärd med särskilt blank klinga var ett "skjóme". Ett annat vapen var det så kallade "saxet", ett kort eneggat stridssvärd som liknade en stor kniv. Det var ett favoritvapen hos de brittiska saxarna, som sägs ha fått sitt namn av svärdet. Ett saxsvärd prytt av magiska runor kallades "malasax". Den moderna saxen (som man klipper med) har fått sin utformning av två sådana svärd lagda i kors mot varandra. Det vanliga vikingasvärdet var ungefär 80 cm långt. Det greppades med en hand och hade en bred, dubbel-eggad klinga med djup blodränna och något trubbig spets. Svärdets olika delar hade namn. Klingan kallades "brand", fästet "hjalt", blodrännan "blodrevel", och spetsen "odd". Starka klingor De bästa, starkaste klingorna tillverkades av frankerna i sydöstra Europa, och importerades till Skandinavien. Ett typiskt sådant svärd var "damasksmitt". Det betydde att smeden hamrat ut bitar av järn och stål till tunna remsor och sedan tvinnat dessa och smitt dem samman till en enda klinga. Ett otroligt arbete, alltså. Även idag kan man köpa damasksmidda knivblad, man ser hur klingan är tillverkad eftersom den blir marmorerad. Eggarna var alltid av hårt stål, medan kärnan av svärdet kunde vara av järn. Detta gjorde vapnet smidigt och fjädrande. Ungefär på samma sätt smiddes samurajsvärd i Japan. Det är en process som tar mycket lång tid. Ibland var blodrännan prydd med runor eller olika ornament. Runorna talade antingen om ägarens namn, eller beskrev någon sorts magi som skulle skydda vapnet. En sådan besvärjelse kallades "mál". Även fästet kunde vara runprytt. Särskilt knappen brukade vara rikt utsmyckad. När man parerade ett slag användes bredsidan för att skona klingan. Svärdsskidan Svärdsskidan bestod av två bitar lövtunt trä som klätts med läder. I spetsen på skidan fanns vanligtvis en "doppsko" av silver, ofta vackert utsmyckad. Doppskon skulle fungera som ett stopp för svärdet, och hjälpa till att hålla ihop skidan. Ett par öglor av läder eller metall satt på var sin sida av toppen på skidan och användes till upphängningen. Man kunde antingen fästa skidan i en livrem eller ett bälte som hängdes över ena axeln. I fredstid fäste man en liten rem över parerskyddet som höll kvar svärdet i skidan. Förutom skyddande runor som etsades i bladet kunde man också hänga en liten läderpung med amuletter vid fästet. En sådan amulett kunde till exempel vara en "lyfsten", som gav extra kraft åt klingan. Svärdet - en personlighet! De bästa smederna i vikingarnas världsuppfattning var dvärgarna. De svärd som var mycket gamla men fortfarande av hög kvalitet brukade kallas "dvärgsmidda". Vikingakrigarna uppfattade sina svärd som personligheter och gav dem egna namn. Goternas kungasvärd hette Tyrfing, Kettil Hoeng kallade sitt svärd för Dragvandil, Midfjord-Skägge sitt Skövnung och Olov Haraldsson sitt för Hrotte, rätt och slätt. I sagorna har svärden alltid ett namn. Odens heter Mimung och sonen Höders Mistelten. Det mäktigaste vapnet i Midgård var Sigurds Grams udd, smitt av trollsmeden Völund. Viddvapen Bågskytt. Det här var namnet på vapen som kunde döda på håll. Spjutet räknades som ett viddvapen, men framför allt menade man pilbågen och slungan. Bågarna var ofta av manslängd och tillverkades av idegran eller alm. De starkaste bågarna hade almträ på innersidan och idegran på yttersidan. Kombinationen gav extra spänst och kraft. Träslagen gav också pilbågen dess vikingatida namn - den kallades ibland "yrr" eller "almr". Namnet Ivar är ett krigarnamn och betyder "idegrans-spännare". Vissa bågar hade handtag av horn eller hårt trä. De hakar i bågens ändar där man fäster strängen kunde vara tillverkade av horn eller järn för extra styrka. Bågsträngen tvinnades av djursenor. Det fanns sex olika huvudtyper av pilar: "Fleinn", långpilen med rak spets. "Broddr", hade extra vass och hård spets, och var rund - inte platt som ett knivblad. "Krokör", som hade hullingar. "Bilda" hade lövformad spets och var lättillverkad och vanligt använd. "Kolven" var en extra lång och tung jaktpil, med trubbig järn -eller träspets och styrfjädrar längs hela skaftet. Den användes till att slå ihjäl fåglar i flykten, istället för att spetsa dem. "Las-ör" hade en genombrytning i spetsen och användes framför allt som brandpil. Om man träffades av en las-ör gjorde spetsens genombrytning att det var mycket svårt att dra ut pilen. Sedan fanns det olika sorters pilar som användes vid jakt och fiske. Ask användes ofta till pilskaften och vingpennor från gäss till styrfjädrar. Under strid stacks pilarna in i bältet. Man hör nästan aldrig talas om några pilkoger. Stenslungan var inte lika vanlig som spjutet och bågen. Det var ett svårt vapen att använda och man måste träna mycket och ofta för att vara pricksäker. Slungan gjordes av en remsa skinn, som veks runt en mindre sten och hölls i ena handen. Man svingade slungan över huvudet och släppte ena änden så att stenen gled ut och for iväg. Den isländske vikingen Bue Andridsson var en mästare på slunga, och kunde döda en man med ett skott i bröstet. Stridsyxan var vikingarnas mest fruktade vapen även om det inte var lika använt som svärdet. Det fanns två olika sorts yxor; skäggyxor och bredyxor. Skäggyxan är det äldsta och liknar mest en vanlig arbetsyxa. Namnet kommer från dess form av ett ”skägg” som eggen hänger ner i. Bredyxan användes först på 1 000-talet. Den var effektivare än skäggyxan med ett långt handtag och en halvmånformad egg, ofta förstärkt med extra härdat järn. Yxan var många gånger överdådigt utsirad och yxhuvudet smalnade mot handtagets fäste. Det var faktiskt ganska märkligt att yxan användes så länge, svärdet betraktades ju som det ”rätta”.