The Brutal Truth Behind The First Viking Raid

 In 793 AD, the peaceful Anglo-Saxon monastery of Lindisfarne was brutally devastated by heathen Scandinavian raiders, an atrocity that sent shockwaves across Christian Europe and marked the bloody dawn of the Viking Age. Walking the remote Northumberland coast of Holy Island, this episode uses forensic archaeology and ancient chronicles to strip away centuries of myth and reveal the grim, fatalistic reality of the raid. From exploring the ruins of a newly discovered 7th-century white sandstone chapel hidden on the Heugh ridge—built as a beacon visible to the royal fortress of Bamburgh—to exhuming real, early medieval skeletons whose hands are still crossed over their pelvises from the exact era of the attack, the voices of the lost past emerge. We analyze the dark reality of a wealthy "cash machine" guarded only by defenseless monks and seven-year-old children, decode the apocalyptic omens of fiery dragons and bloody rain over York, and investigate an explosive modern theory: that this legendary slaughter might have begun not with premeditated malice, but as a routine international trade deal that went horribly wrong on the edge of the kingdom.

Welcome to Ancient History, the ultimate digital destination for premium documentaries that bring the past to life through forensic science, expert storytelling, and ground-breaking discoveries. From the dark secrets of the Middle Ages to the monumental wonders of Ancient Egypt, we explore the legendary figures and pivotal events that shaped human history.

Why This Viking Brothers’ DNA is So Unique (Ancestors & Extinction)

 

In Estonia, a Viking ship burial revealed warriors who died side by side. DNA analysis uncovered an even deeper bond — several were brothers. This discovery changes how we understand Viking expeditions, family, and honor. Discover the untold story of the Salme Ship Brothers and their incredible legacy.

The Vikings | Episode 3: Raiders & Explorers

 

In this episode: The Vikings were feared warriors and raiders, bearing striking names like Erik Bloodaxe and Harald Bluetooth. They are widely regarded as pagan barbarians, but it is often overlooked that they were also avid traders, mercenaries, and explorers. Their thirst for conquest drove them from Scandinavia into ever more distant lands. The traces of the Vikings lead to Western and Eastern Europe, the North Atlantic, and even as far as America. Their ships plied the seas and rivers of half the globe. They were bloodthirsty warriors and fine craftsmen. They were the Vikings.

The Vikings | Episode 2: Viking Weapons

 

In this episode: The Vikings were feared warriors and are widely regarded as barbarians. However, they were also avid traders and explorers who acquired knowledge on their journeys and used it to develop their society further. This was reflected in the production of their weapons and equipment. In addition to their traditional shipbuilding, they crafted swords inspired by Continental Europe. Using their ships, the Vikings seized every opportunity to expand even more rapidly. Their ships plied the seas and rivers of half the globe. They were bloodthirsty warriors and fine craftsmen. They were the Vikings.

”Honom dräpte Vigmund”

 Om ett 1 000 år gammalt dråp eller mord handlar en vikingatida runsten vid Granby i Vallentuna om. Den dräpte var Björn. Han var bror till Kalv – en betydelsefull person i bygden på 1000-talet och som är omnämnd på flera runstenar.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Kulturlandskapet runt Orkesta, Vallentuna (norr om Stockholm), är mycket rikt på fornlämningar. Det vittnar om forntida stormän och kvinnor, vars lämningar och monument än i dag präglar trakten. En av dessa personer var den mördade/dräpta Björn.

Runsten U 338 berättar om ett dråp vid slutet av 900-talet och början av 1000-talet.

I runtexten står att Björn bodde i närbelägna Granby, 500 meter öster om den aktuella runstenen.

Runtexten lyder:

”Torsten och Ragnfrid de reste denna sten efter Björn i Granby, Kalvs broder. Honom dräpte Vigmund. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade.”

Granby var under vikingatiden och början av medeltiden en stormannagård. Tack vare flera runinskrifter är namnen på några av de personer som bodde där för 1000 år sedan kända idag.

Numera är platsen ett fornlämningsområde, som delvis har undersökts. De mest påtagliga lämningarna är en 33 meter lång och 7 meter bred husgrund/platå samt en intilliggande berghäll med en praktfull runristning. Husplatån och runhällen är samtida.

Den stora husplatån i krönläge vid Granby signalerar hög status.. Här bodde bland annat den dräpta Björn, som omnämns på runsten U 338.

Granbyristningens yta är tyvärr så övervuxen med alger och lav att den inte längre går att avbilda på bild. Enbart vissa partier går att att ana under täcket av lav och alg.

Granbyhällen räknas tack vare sin storlek, närmare tio kvadratmeter, det stora antalet runor (200 stycken) och den vackra ornamentiken som en av Upplands främsta runristningar. Den är ett arvsdokument som är signerad mästaren Visäte.

Närbild på den lavbevuxna Granbyhällen. I bakgrunden syns den imponerande husplatån, som är samtida med runhällen.

Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Granby.

Även på den runristade hällen i Granby nämns Kalv, som är ett ovanligt namn. När hällen ristades var han inte i livet. Runristningen på hällen är därför yngre än den runsten som reportaget handlar om.

Runstenen är ristad på två sidor

Den aktuella runstenen är smal, avlång och ristad på två sidor. Den är daterad till sent 900-tal och tidigt 1000-tal. På grund av alger och mossa är stora delar av ristningen inte möjlig att läsa. Den står inte på sin ursprungliga plats.

Närmare omständigheter kring Björns död, eller varför Vigmund dräpte honom, är inte kända. Björns död var sannolikt en händelse som fick mycket allvarliga konsekvenser och som det talades länge om i bygden. I formuleringen, där dråparen tydligt pekas ut, kan man ana det förkristna rättssamhälle som gällde på vikingatiden.

Den isländska sagolitteraturen ger en inblick i hur rätt skippades på vikingatiden. Äran och släktens sammanhållning var mycket högt värderad. Enkelt beskrivet kan man säga att straffen för brott som dråp var kollektiva. Det var alltså inte bara mördaren som var skyldig för sitt begångna dråp, utan hela dennes släkt.

För Vigmunds släkt innebar dråpet sannolikt allvarliga konsekvenser.

Kanske är det för den dräpta Björn som någon tänder gravljus vid runstenen.

Det har gått mer än 1000 år sedan dråpet på Björn. Men hans öde är långt ifrån glömt, trots att ingen levande människa har någon känd släktrelation med honom. Ibland kan man hitta gravljus som någon tänder intill runstenen.

Vikingarna och deras största slag

 

Slaget vid Svolder skördade många krigares liv. Till dem som stupade hörde den norske konungen Olav Tryggvason.

Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.

I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.

793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
  
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
  
  Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
  
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
  
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
  
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.

Osebergsskeppet hittades i en gravhög i Vestfolds fylke i Norge i början av 1900-talet.

Efter sin seger valde Erik Segersäll att slå sig samman med den vendiske hertigen Burislav, och enligt Adam av Bremen äktade han dennes dotter Sigrid Storråda med vilken han fick sonen Olof, som blev kung med tillnamnet Skötkonung – den förste sveakung som lät döpa sig. Det råder dock viss historisk förvirring beträffande vem eller vilka som var Eriks drottning/drottningar.
  
Erik Segersäll avled 995.
  
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
  
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
  
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
  
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
  
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.

Dagens Stamford Bridge anses vara lokaliserad till ungefär samma plats där det slaget 1066 utkämpades.

Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 är anmärkningsvärt på så sätt att det var engelsmännens sista slag innan de invaderades och vid Hastings besegrades av den normandiske hertigen Vilhelm (William) Bastarden och hans trupper. Vilhelm kom i kraft av sin seger hädanefter att kallas ”erövraren”. Det hjälpte därför föga att den engelske monarken Harald Godwinsson betvingade en norsk här under ledning av konung Harald Hårdråde vid Stamford.
  
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
   
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
  
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och kom att anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.

Tommy Hansson

The Historical Truth Behind Lagertha

 Lagertha is one of the main characters in the Irish-Canadian TV series ‘Vikings’ from History Channel. From all of the main characters (i.e. Ragnar Lothbrok, Rollo, Björn, or Aslaug), she has been the most accurately portrayed in the show (from the historical point of view) thus far. However, there are still certain inaccuracies which stem from the artistic license of the producers and writers of the serial.

According to the legend, Lagertha was a Norwegian Viking shieldmaiden who subsequently married famed Norse chieftain Ragnar Lothbrok. Her life and deeds were recorded by the Danish scholar Saxo Grammaticus (known as Saxo the Grammarist in English) during the 12th century in one of his works entitled ‘Gesta Danorum’ (or ‘The Deeds of the Danes’ in translation). She is particularly remarked in Book IX of the aforementioned medieval manuscript.

It is quite likely that the way Saxo Grammaticus mentioned her in this chapter (namely ‘Lathgertha’) may have been a Latinised form of the Old Norse name ‘Hlaðgerðr’ (Hladgerdr). Additionally, she can be equally found in English language sources under slight variations such as ‘Ladgertha’ or ‘Ladgerda’.

Lagertha played by Canadian actress Katheryn Winnick in History Channel’s ‘Vikings’. Image source: www.fanuru.com

According to ‘Gesta Danorum’, her life as a longtime warrior began at the point when Frø, a semi-legendary Swedish king, invaded early medieval Norway and murdered the Norwegian king of the time by the name Siward. After this, Frø, a tyrant by nature, eventually relocated the women belonging to Siward’s family in a brothel, as a sign of defiance and public humiliation. When Ragnar Lothbrok heard the news about the death of king Siward, he decided to avenge him. As a matter of fact, he and king Siward were believed to have been relatives (with Siward being his grandfather according to a legend).

During the clash in which Lothbrok took part, the women who had been humiliated by Frø dressed themselves in men’s clothing and fought against Frø on behalf of Ragnar. Lagertha was the leader amongst them and played a pivotal part in Frø’s defeat.

Saxo Grammaticus depicted her in his chronicle as a brave amazon ‘who though a maiden, had the courage of a man’. So it was that, after the defeat of Frø, according to the same chronicle written by Saxo Grammaticus, Ragnar, impressed by how boldly she had fought in that fierce battle, sought her hand. She eventually accepted and together they had a son by the name Fridleif (instead of Björn, as scripted in the TV series) as well as two daughters.

Viking Age shieldmaiden Lagertha, as depicted by Morris Meredith Williams in ‘The Northmen in Britain’ (1913) by Eleanor Means Hull, page 17. Image source: Wikimedia Commons

Not long thereafter, Ragnar divorced Lagertha in order to mary Thora Borgarhjört (who was the daughter of the King of Sweden Herraud). Because of this, Lagertha had slain him and ruled over Norway herself, without sharing the throne with her former husband anymore.

There is much debate regarding the historicity of Lagertha (as well as regarding the other characters from ‘Gesta Danorum’) to as how real was she during the Viking Age. Some historians claim that Lagertha is a fictional character, others that she must have been a certain woman by the name Thorgerd who is described in other early medieval chronicles of the 6th century.

Documentation sources and external links:

• Better to Rule Alone: Lagertha on www.hubpages.com
• Lagertha: The Real Shieldmaiden on www.normandescendants.org
• Lagertha on www.wikipedia.org (in English)
• The Danish History/Book IX on www.en.wikisource.org (in English)
• Women in the Viking Age by Judith Jesch on Google Books (in English)
• 
  

Massgraven med vikingar i Estland

 

Ett spektakulärt fynd gjordes på hösten 2008 när man grävde för att dra nya elkablar i staden Salme på Ösel.

Man fann lik. Det var inte ovanligt att hitta ansamlingar av döda människor i större eller mindre massgravar – striderna var hårda i trakten mellan Röda armén och tyskarna under slutet av andra världskriget. Men under de sju fallna fann man spår av ett träfartyg. Nu ringde varningsklockorna.

Tillskyndade estländska arkeologer konstaterade att det rörde sig om stupade krigare från svunna tider. Ju mer man frilade ju fler kvarlevor hittade man, tillsammans med vapen och ett fartyg som uppenbarligen var konstruerat efter Skandinavisk modell, ett så kallat ”vikingaskepp”. Samma sak med de andra fynden, 75 spelpjäser som uppenbarligen var av nordiskt ursprung. Fartyget drevs med åror och hade plats för 12–15 man och vad som torde vara besättningen låg inuti!

Det har kallats ett sensationellt vikingafynd.

Skeppet var nordiskt, utrustningen var nordisk, och DNA-undersökningarna pekade mot en uppväxt kring Mälardalen och Östergötland. Men tiden var märklig, före ”vikingatiden”. Fartyget byggdes någon gång från 650-700.

Det gör det inte mindre spännande. ”Vikingatiden” är bara en etikett (som vetenskapligt kallas yngre järnåldern) som i sig är helt betydelselös. Historien följer inga mallar, den bara fortgår och fortgår. Däremot torde de stupade mycket väl kunnat falla in i vår uppfattning om just ”vikingar”. Krigare, plundrare, handelsmän som for vida omkring. Även om det här gänget fick sin slutdestination på Estland.

Ett och ett halvt år senare drog arkeologerna från Tallinn ännu en gigantisk vinstlott. Man hittade ett andra fartyg, större än det första, och det här verkar ha drivits med segel. Med plats för 30-40 man. Även här gjordes samma besynnerliga fynd – båten innehöll kvarlevorna av 34 män.

De begravna hade gått ett våldsamt slut till mötes. Massor av svärds- och yxhugg mot händer, ansikte, kropp, klyvna kranier, avhuggna armar, det var spår av en strid – och striden bör ha stått omkring år 750!

Bland krigarna hittades dessutom tre stycken hundar som avrättats, en hade huggits i två delar, en annan hade placerats under armen på en av krigarna.

Det här är hur märkligt som helst. Det är, om materialet är rätt tolkat, första beviset på skandinaviska segelfartyg – det som gjorde vikingaräderna möjliga. Det andra tidigaste beviset är från 820!

För det andra. Vad hade hänt?

Det vet vi inte. 41 män dukade under i en strid och begraves i vad man kan förmoda vara sina egna skepp. Men led de nederlag? Den omsorgsfulla begravningen, vapen och spelpjäser, att deras hundar har följt med sina hussar på den sista färden… det tyder inte på att fienden har behållit slagfältet. Och om så varit fallet så visade de väldigt stor respekt för de besegrade, kanske om det varit någon form av inbördes strider mellan rivaliserande gäng där segrarna hade så pass nära relation med förlorarna att man visar den här respekten. Eller ingicks det kanske ett stillestånd där båda sidor tilläts ta tillvara sina stupade? Eller var det här ett fåtal stupade i en stor armé som var på härnadståg?

Vi vet ingenting om det där.

Den estländske arkeologen Jüri Peets som leder undersökningarna har noterat att pilspetsar slagit in i fartygen, vilket gör att han lutar mot att det, åtminstone till en början, bör röra sig om ett sjöslag. Han tror det rör sig om två ”vikingaflottor” som drabbat samman.

FÖRELÄSNING

Ragnar Saage, Tartu universitāte, Vēstures un arheoloģijas institūts ”Finds from Salme burial shipts” (engelskt tal, halvtimme) https://www.youtube.com/watch?v=n4N9V24L59o&t=651s

Sören Sindbäck talar om skeppssättningar: ”boat burials and ship graves” (engelskt tal, 12:30 min) https://www.youtube.com/watch?v=mQ862Ev_ifs

Innehåller också det senaste fynden…

Pennan & Svärdet om vikingar: https://artiklar.pennanochsvardet.se/a26rnook-valkommen-till-pennan-svardet

Ingvar den vittfarne

Ingvar den vittfarne (c:a 1016–1041)^[1] var en vikingahövding från Mälardalen, enligt Ingvar den vittfarnes saga dottersons son till Erik Segersäll, vars vikingatåg till Särkland på 1040-talet är omvittnat på 25–30 runstenar (några är osäkra), kallade Ingvarsstenarna, runt främst Mälaren.

Ingvarståget havererade i Särkland, och ingen av runstenarna bekräftar att någon skulle ha överlevt detta.

Ingvars färd finns även som saga i den isländska sagalitteraturen, och denna kan sägas komplettera bilden på ett, i vissa delar, överensstämmande vis.

Forskaren Mats G. Larsson anser att han funnit stöd för att detta vikingatåg omtalas även i den georgiska krönikan Kartlis Cxovreba. Larssons hypotes menar att Ingvarståget gick under efter strider i Georgien mellan Svarta havet och Kaspiska havet, efter vilka merparten av de överlevande deltagarna sedan ska ha avlidit i en smittsam sjukdom.

Ingvarsstenarna är resta över män som avlidit under Ingvarståget, varav Gripsholmsstenen i Mariefred är den mest kända. Ingvar antas ha avlidit cirka 1041.

Ingvar den vittfarnes saga, (isländska Yngvars saga víðförla) skildrar Ingvar den vittfarnes liv, bland annat hur denne leder ett vikingatåg; först i österled, därpå söderut.

Sagan innehåller upplysningar som kan sättas i relation till Ingvarsstenarna. Sagan ger också ett exakt årtal i kristen tideräkning: Ingvar dog 1041 efter 5 års resa, 25 år gammal (hálfþrítugr). Budskapet om dennes, och merparten av hans följeslagares, död ska ha nått Mälardalen år 1042 med det sista av de trettio skepp som seglat ut.

Som i många andra fall avseende den isländska sagalitteraturen, finns ett antal felaktigheter ifråga om diverse dateringsaspekter. Vad gäller just Ingvars dödsår, finns detta dock bekräftat även i andra isländska källor som t.ex. olika annaler. Denna uppgift är därför relativt vedertagen i forskningen.

Handling

Sagan börjar under Erik Segersälls tid, som var kung i Uppsala och dog omkring 995. Ingvars farmor, vars namn sagoförfattaren inte känner till, var dotter till Erik, kanske frillobarn. Hon begärdes i gifte av en svensk hövding Åke (Áki), men giftes bort med en småkung från Gårdarike. Denne överfölls och dödades av Åke. Han tog den svenska kungadottern med sig hem och gifte sig med henne. Deras son var Emund (Eymundr).

Kung Erik låter en tid senare dräpa Åke och konfiskerar hans jord och egendom. Emund växer upp hos kung Erik, och sedan hos Olof Skötkonung efter Eriks död. När han blir vuxen harmas han över att kungen tagit hans arv. Han dräper konungens skatteindrivare och blir fredlös. Olofs dotter Ingegerd ger honom ett skepp och han far utomlands. När Ingegerd gifter sig med kung Jaroslav I av Kiev år 1018 åker Emund dit.

Georgien låter kanske långt borta för svenskar i dag – men för tusen år sedan var många svenska familjer starkt berörda av sorgliga och dramatiska händelser i det vackra och bergiga landet vid Svarta Havet. Inte mindre än tjugosex runstenar vittnar i denna dag om vad som hände. Den mest kända står vid Gripsholms slott. Där står:

De foro manligen

Fjärran efter guld

Och österut

Gåvo örnen föda.

De dogo söderut

I Särkland.

Att ge örnen föda var vikingapoesi för att döda fienden. Särkland var ungefär vår tids Mellanöstern.

Georgien var målet för det sista svenska vikingatåget, det så kallade Ingvarståget, då cirka tre hundra ynglingar ur de rikaste och finaste ätterna i Svealand och Östergötland tog sig genom Ryssland ner till Svarta Havet och vidare genom Georgien till Kaspiska Havet. Under färden drogs de in i lokala krig och konflikter, de drabbades av svåra sjukdomar och de flesta av expeditionens deltagare dukade under. Bara några få kom hem igen. Deras berättelse levde kvar i den isländska ”Ingvar den vittfarnes saga.” Modern forskning visar att alla orter och personer som nämns i sagan går att identifiera och georgiska källor bekräftar berättelsen.

Ingvar var troligen släkt med sveakungarna Anund Jakob och Emund den gamle. En annan släkting, Ingegerd, var gift med furst Jaroslav av Kiev, där Ingvar bodde några år. På våren 1040, var Ingvar tjugofem år gammal och kände sig mogen att ge sig iväg på ett kombinerat handels- och krigståg.

Med uppskattningsvis ett trettiotal båtar med 10–12 roddare i varje, tog han sig ner för Dnejpr till Svarta havet, vidare runt Krim österut längs kusten till floden Rionis utlopp i dagens Georgien. I georgiska krönikor står det att det kom ”varjager” som var den ryska benämningen på vikingarna.

Varjagerna stannade över vintern i hovet hos landets drottning, som i sagan hette Silkesiv, men i verkligheten hette Mariam. Georgien hade då redan varit ett kristet land i flera hundra år och på många sätt mer utvecklat än dåtida Svitjod (Sverige).

På våren fortsatte Ingvar och hans män över bergspassen österut upp till ca 900 meters höjd innan de kunde ta sig ner på floder till staden Tbilisi mitt emellan Svarta havet och Kaspiska havet och sedan österut.

På vägen kom de i strid med pirater som var beväpnade med så kallade grekiska eldkastare med brinnande olja från källorna i Baku.

De seglade runt Kaspiska havet där de gjorde lyckade affärer och skaffade sig stora rikedomar. Några av vikingarna gick under redan nu. En runsten i Västmanland, rest över Slagve, meddelar att han stupade i Karusm, som historikerna tror ska vara Chorezm vid Kaspiska havets östkust, gränsande till Samarkand.

Så for Ingvar och hans män tillbaka igen samma väg de kommit, men nu drogs de in i strider mellan kejserliga bysantiska och georgiska intressen. Vikingarnas insatser på georgiernas sida finns beskrivna i georgiska källor. Ingvars sida förlorade kriget.

Enligt sagan skulle de också ha utsatts för mordförsök av fala kvinnor, men de flesta klarade sig och kom tillbaka till Svarta havskusten, men där drabbades de av en svår epidemi, troligvis dysenteri. Även Ingvar insjuknade, strax innan han avled överlämnade han befälet till Gårda- Kettil.

Nu fanns det bara 12 skepp kvar av den en gång så stora och stolta flottan. Männen blev osams, några ville fortsätta jaga byte kring Svarta havet, andra ville ta sig hem, en grupp ville segla till Miklagård, vikingarnas namn på Konstantinopel (dagens Istanbul) för att ta värvning. Kejsaren hade ett livgarde sammansatt av nordbor. Gruppen splittrades.

Gårda-Kettil och några få båtar tog sig efter svåra strapatser upp till Kiev och Gårdarike (Ryssland) de andra skeppen seglade till Miklagård. Efter en tid fortsatte Gårda-Kettil till Svitjod, där han berättade vad som hade hänt och överräckte en stor del av bytet och Ingvars kvarlåtenskap till Ingvars son Sven. Därpå fortsatte han till Island, där han slog sig ner. Resan blev omedelbart en myt och legend som levt kvar till våra dagar.

Kort efter detta besegrades furst Jaroslav utanför Konstantinopel och handelsvägarna söderut från Ryssland blev avskurna då nya folk trängde på österifrån. Därför kunde vikingarna inte längre komma ner över Kiev och ungefär samtidigt började nordborna konkurreras ut i Konstantinopel av krigare som flytt från England, där normanderna nu tagit över.

Nu hade också kristendomen spritt sig över nästan hela Norden, och därmed brukar man säga att vikingatiden tog slut.

Vikingarnas stridskonst

Text: Lars Magnar Enoksen
För dem som vill upprätthålla den politiskt korrekta bilden av vikingen som fredlig handelsman och upptäcktsresande bör påpekas att handels- eller upptäcktsfärder i främmande länder i alla tider har genomförts med vapenmakt och stridsberedskap.
Inom den skandinaviska historieskrivningen görs det ofta åtskillnad på färderna i västerled – som anses ha varit krigiska – och färderna i österled – som skall ha varit mer handelsinriktade. Men om vi skärskådar de enda nordiska originalurkunder som existerar från vikingatiden, nämligen runstenarnas vittnesbörd, visar det sig att utlandsresorna – vare sig det gäller västerleds- eller öster-ledsfärder – överlag beskrivs som vinstinriktade krigiska företag. Det finns inga runtexter som talar om att rikedom införskaffats genom fredligt handelsutbyte. Och vid sidan av skeppskonsten var det stridskonsten som gav de viktigaste förutsättningarna för de lyckosamma färderna.
De isländska sagorna och den fornnordiska eddadiktningen ger åtskilliga exempel på att de vikingatida männens stridsduglighet och fysiska vigör grundlades i tidig ålder. Med hjälp av kamplekar tränade de upp kroppens smidighet, balans, styrka och motorik.
I vikingatidens samhälle var det en livsnödvändighet att vara i stridbart skick. Blodshämnd, det vill säga dråp som vedergällning, kunde utkrävas och tas på vilken släktmedlem som helst i fiendeätten, vilket innebar att ingen nordbo gick helt säker för ett plötsligt angrepp från en hatiskt sinnad hämnare. Enligt den norröna historiska litteraturen var blodshämnd en ständigt återkommande hotbild för dåtidens människor.
Dessutom var envig, det vill säga duell man mot man, ett lagligt sätt att lösa tvister. Detta innebar att den som inte var kapabel att med vapenmakt hävda sin rätt gentemot andra blev föga långlivad om han hade något som andra traktade efter.
Även om gemene man förväntades vara stridsduglig i det fornnordiska samfundet, fanns det en samhällsgrupp som var professionella krigare. Dessa var knutna till en hövding som gav sina undersåtar mat och husrum samt vapen i utbyte mot att de försvarade sin ledares intressen och maktanspråk med vapen i land. ”Huskarl”, ”hemtagare” och ”dräng” var den vikingatida benämningen för krigare som hade tagit tjänst hos en hövding. Under tidig medeltid blev ”hirdman” det vanligaste samlingsnamnet.
De nordiska krigarna övade strid varje dag, vilket bland annat den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus, norska Konungaspegeln och eddadikten Vaftrudnersmål uppger. Undervisningen leddes av män med egna erfarenheter från slagfältet. Träningen var praktiskt inriktad och vapnen man föredrog var yxa, svärd, spjut och pilbåge. Rundskölden var det vanligaste försvarsredskapet, men den kunde även användas offensivt i strid.
Förutom vapenövningar tränade krigarna bland annat olika typer av brottning. En kuriositet är att även snöbollskrig ingick i ynglingarnas fostran. Snöbollskastning var ett förstadium till kast med stenar, vilket var ett flitigt använt inslag vid strider både tills lands och till sjöss.
Odenkulten och tron på Valhall som krigarnas paradis var intimt förknippade med vikingarnas krigarsamfund och deras sätt att uppträda i strid. Det är däremot föga troligt att gemene man och kvinna i det vikingatida Norden trodde att man hamnade i Valhall när livet var slut. Men krigarna bejakade en tro som gjorde gällande att de som stupade på slagfältet hade valts ut för sin stridsskicklighets skull och att krigsguden, genom valkyriornas försorg, hade samlat dem för ett högre syfte – att de skulle kämpa sida vid sida tillsammans med gudarna under Ragnarök.
Ragnarök (”Gudarnas öde”) innebar att asarna rustade och förberedde sig för en sista strid som för all tid skulle besegla deras öde. Detta var en myt som vikingatidens krigare och hövdingar utmärkt kunde förlika sig med, eftersom den till fullo återspeglade den verklighet som de själva ständigt ställdes inför.
För de vikingatida krigarna fanns ingen avgörande skillnad mellan liv och död, vilket gjorde att de sällan kapitulerade inför en övermakt. Det var denna attityd som bidrog till att motståndaren inte kunde vänta sig någon pardon då han mötte vikingar i strid. Dessutom menade vikingarna att deras vanligaste sätt att sprida skräck i motståndarhären hade ett gudomligt ursprung, färdigheten ansågs härstamma från Oden. Enligt Odenkulten hade hans dyrkare förmågan att göra fienderna blinda, döva eller skräckslagna – om de ställdes mot kämpar som besatt förmågan att hamna i ”bärsärkagång”. Bärsärkarna kände nämligen till konsten att ”skifta hamn”, det vill säga att tillfällig ändra sitt mänskliga sinnelag till ett vilddjurs kynne. Dessutom var en bärsärk till synes okänslig för smärta i strid. (Bärsärk betyder ordagrant ”man som är klädd i björnskinn”, med den faktiska innebörden ”en kämpe som har antagit en björns kraftfulla skepnad”.)
Även om de föregivet gudomliga egenskaperna spelade en viktig roll i vikingarnas stridskonst, bemästrade de givetvis också de sedvanliga kampsätten. Då enstaka vikingaskepp härjade i främmande länder föredrog man att anfalla med så kallade ”strandhugg”, det vill säga snabba och oväntade attacker som var avklarade innan de utsatta hade lyckats samla sina styrkor till motangrepp.
När större flottenheter genomförde renodlade krigståg, var man inte främmande för att belägra borgar eller städer och utkräva lösen för att skona invånarna. Vid belägringen av Paris i mitten av 800-talet visade sig vikingarna vara skickliga förhandlare. Sedan man hade misslyckats med att inta staden och efter en längre tids belägring, lyckades nordborna utkräva rätten att härja fritt i hela frankerriket söder om Paris och dessutom få lov att saluföra sitt eventuella byte på Paris handelsmarknad när de återvände!
När det gällde traditionella härslag mellan arméer, var svinfylking och sköldborg nordbornas vanligaste stridsformationer. Svinfylking beskrivs som mest utförligt av Saxo Grammaticus i Gesta Danorums sjunde bok, men även Flatöboken har en detaljerad beskrivning.
I en svinfylking var förtrupperna uppställda i spetsformade enheter, vilka liknades vid ett vildsvinstryne, därav namnet. Längst fram stod en eller två krigare, därefter stod två eller tre, och bakom dem tre eller fem och så vidare, och till som tio eller femton led bildade en triangel. Den spetsformade mittfylkingen gick oftast lite längre fram än de båda sidofylkingarna. I de triangelformade stridsformationerna hade krigarna till vänster sina sköldar på vänster arm, de till höger hade sköldarna på höger arm. Dessa stridsenheter rusade rakt mot fiendestyrkan och var beväpnade med närstridsvapnen klubba, yxa, svärd eller huggspjut. Och de hade som uppgift att tränga igenom motståndarnas försvarslinje.
Bakom förtrupperna stod raka led uppställda med spjutkastare, och efter dem stod slungkastarna eller pilbågsskyttarna. Bakom dessa stod i sin tur en reservstyrka som skyddade mot eventuella attacker bakifrån.
Om endast ett litet antal krigare fanns att tillgå, placerades dessa i en defensiv stridsformation som kallades sköldborg. Denna innebar att krigarna ställde sig sida vid sida med sköldarna tätt framför sig. En sådan formation gjordes gärna lite inåtbuktande, det vill säga de yttre sidorna stod lite längre fram än mittdelen. En sköldborg kunde bestå av endast ett led.
Vikingarnas rykte som krigare gav många av dem an-
ställning hos främmande makter. Redan i början av
900-talet gav frankerrikets härskare nordiska vikingar ett stycke land av riket, med förbehållet att de skulle skydda frankerna mot andras härjningar. Detta landområde kallas än i dag Normandie, ”Nordmännens rike”. Det var först efter Normandies grundande som vikingatågen avbröts mot frankerriket.
I den stad som nordborna kallade Miklagård, Konstantinopel, anlitades vikingar i mitten av 900-talet av den bysantinske kejsaren i syfte att bilda hans livgarde och dessutom användas som en elitstyrka i härslag. Denna trupp kallades väringagardet och den enskilde krigaren väring eller varjag, vilket betydde ”en person som avlagt trohetslöfte åt en hövding” eller ”en trofast man att lita på”. Väringagardets krigare föredrog att strida med yxa, viket gjorde att bysantinska källor beskrev dem som ”de yxbärande barbarerna” eller ”krigarna som har yxor vilande på sin högra axel”.
I England bildades en nordisk arméstyrka i början av 1000-talet i syfte av skydda öriket mot främmande trupper. Denna kallades tingalid, vilket betyder ”krigarskaran som lyder under en och samma lag”. Liksom väringagardet föredrog tingalidets krigare att strida med yxa.
Lars Magnar Enoksen är runolog och författare, aktuell med Vikingarnas stridskonst (Historiska Media), en bok som bygger på många års teoretiska studier och praktiska övningar.

Vapen

Svärd

Svärd från bronsåldern. Svärd från järnåldern. Svärdet var den frie mannens främsta vapen i norden. Under bronsåldern var svärden korta, cirka 40-70 cm, och ofta gjutna i ett stycke. De hade så kallad "lökformad" klinga, och ett vanligt ord för svärd blev därför "sårlök". Under järnåldern blev svärden längre och man brukade tillverka klingan först, och sätta fast ett fäste efteråt. Fästena på de svärd som tillverkades under folkvandrings- och vendeltiden var ofta mycket vackra. De utsmyckades med inläggningar av guld och ädelstenar. Många svärd importerades till skandinavien från skickliga smeder i mellaneuropa. Svärd från vendeltiden. Vikingarnas svärd Vikingatidens svärd var också ofta vackert dekorerade. Smideskonsten hade förfinats i norden och svärden blivit mycket smidiga och hållbara. Svärdsfäste med silverinläggningar i hjaltet. När svärdet användes var handtaget omlindat med läderband. Svärdsfäste med gulddekor. Handtaget har varit omlindat med silvertråd. Antagligen ett hövdingasvärd. Svärd från Uppland med silverinläggningar i hjaltet. Dekorationen på knappen består av ett nätverk av små hakkors (symbolen var under vikingatiden en lyckobringare). Vikingarna gjorde skillnad på olika sorters svärd. Det allmänna namnet på det dubbeleggade vikingasvärdet var "vandil" ("som man kan använda"). Saxet. Ett vanligt, outsmyckat svärd kallades "hrotte". De äldre, kortare svärden från vendeltiden, till exempel, användes fortfarande och kallades "hjörr". Ett svärd med särskilt blank klinga var ett "skjóme". Ett annat vapen var det så kallade "saxet", ett kort eneggat stridssvärd som liknade en stor kniv. Det var ett favoritvapen hos de brittiska saxarna, som sägs ha fått sitt namn av svärdet. Ett saxsvärd prytt av magiska runor kallades "malasax". Den moderna saxen (som man klipper med) har fått sin utformning av två sådana svärd lagda i kors mot varandra. Det vanliga vikingasvärdet var ungefär 80 cm långt. Det greppades med en hand och hade en bred, dubbel-eggad klinga med djup blodränna och något trubbig spets. Svärdets olika delar hade namn. Klingan kallades "brand", fästet "hjalt", blodrännan "blodrevel", och spetsen "odd". Starka klingor De bästa, starkaste klingorna tillverkades av frankerna i sydöstra Europa, och importerades till Skandinavien. Ett typiskt sådant svärd var "damasksmitt". Det betydde att smeden hamrat ut bitar av järn och stål till tunna remsor och sedan tvinnat dessa och smitt dem samman till en enda klinga. Ett otroligt arbete, alltså. Även idag kan man köpa damasksmidda knivblad, man ser hur klingan är tillverkad eftersom den blir marmorerad. Eggarna var alltid av hårt stål, medan kärnan av svärdet kunde vara av järn. Detta gjorde vapnet smidigt och fjädrande. Ungefär på samma sätt smiddes samurajsvärd i Japan. Det är en process som tar mycket lång tid. Ibland var blodrännan prydd med runor eller olika ornament. Runorna talade antingen om ägarens namn, eller beskrev någon sorts magi som skulle skydda vapnet. En sådan besvärjelse kallades "mál". Även fästet kunde vara runprytt. Särskilt knappen brukade vara rikt utsmyckad. När man parerade ett slag användes bredsidan för att skona klingan. Svärdsskidan Svärdsskidan bestod av två bitar lövtunt trä som klätts med läder. I spetsen på skidan fanns vanligtvis en "doppsko" av silver, ofta vackert utsmyckad. Doppskon skulle fungera som ett stopp för svärdet, och hjälpa till att hålla ihop skidan. Ett par öglor av läder eller metall satt på var sin sida av toppen på skidan och användes till upphängningen. Man kunde antingen fästa skidan i en livrem eller ett bälte som hängdes över ena axeln. I fredstid fäste man en liten rem över parerskyddet som höll kvar svärdet i skidan. Förutom skyddande runor som etsades i bladet kunde man också hänga en liten läderpung med amuletter vid fästet. En sådan amulett kunde till exempel vara en "lyfsten", som gav extra kraft åt klingan. Svärdet - en personlighet! De bästa smederna i vikingarnas världsuppfattning var dvärgarna. De svärd som var mycket gamla men fortfarande av hög kvalitet brukade kallas "dvärgsmidda". Vikingakrigarna uppfattade sina svärd som personligheter och gav dem egna namn. Goternas kungasvärd hette Tyrfing, Kettil Hoeng kallade sitt svärd för Dragvandil, Midfjord-Skägge sitt Skövnung och Olov Haraldsson sitt för Hrotte, rätt och slätt. I sagorna har svärden alltid ett namn. Odens heter Mimung och sonen Höders Mistelten. Det mäktigaste vapnet i Midgård var Sigurds Grams udd, smitt av trollsmeden Völund. Viddvapen Bågskytt. Det här var namnet på vapen som kunde döda på håll. Spjutet räknades som ett viddvapen, men framför allt menade man pilbågen och slungan. Bågarna var ofta av manslängd och tillverkades av idegran eller alm. De starkaste bågarna hade almträ på innersidan och idegran på yttersidan. Kombinationen gav extra spänst och kraft. Träslagen gav också pilbågen dess vikingatida namn - den kallades ibland "yrr" eller "almr". Namnet Ivar är ett krigarnamn och betyder "idegrans-spännare". Vissa bågar hade handtag av horn eller hårt trä. De hakar i bågens ändar där man fäster strängen kunde vara tillverkade av horn eller järn för extra styrka. Bågsträngen tvinnades av djursenor. Det fanns sex olika huvudtyper av pilar: "Fleinn", långpilen med rak spets. "Broddr", hade extra vass och hård spets, och var rund - inte platt som ett knivblad. "Krokör", som hade hullingar. "Bilda" hade lövformad spets och var lättillverkad och vanligt använd. "Kolven" var en extra lång och tung jaktpil, med trubbig järn -eller träspets och styrfjädrar längs hela skaftet. Den användes till att slå ihjäl fåglar i flykten, istället för att spetsa dem. "Las-ör" hade en genombrytning i spetsen och användes framför allt som brandpil. Om man träffades av en las-ör gjorde spetsens genombrytning att det var mycket svårt att dra ut pilen. Sedan fanns det olika sorters pilar som användes vid jakt och fiske. Ask användes ofta till pilskaften och vingpennor från gäss till styrfjädrar. Under strid stacks pilarna in i bältet. Man hör nästan aldrig talas om några pilkoger. Stenslungan var inte lika vanlig som spjutet och bågen. Det var ett svårt vapen att använda och man måste träna mycket och ofta för att vara pricksäker. Slungan gjordes av en remsa skinn, som veks runt en mindre sten och hölls i ena handen. Man svingade slungan över huvudet och släppte ena änden så att stenen gled ut och for iväg. Den isländske vikingen Bue Andridsson var en mästare på slunga, och kunde döda en man med ett skott i bröstet. Stridsyxan var vikingarnas mest fruktade vapen även om det inte var lika använt som svärdet. Det fanns två olika sorts yxor; skäggyxor och bredyxor. Skäggyxan är det äldsta och liknar mest en vanlig arbetsyxa. Namnet kommer från dess form av ett ”skägg” som eggen hänger ner i. Bredyxan användes först på 1 000-talet. Den var effektivare än skäggyxan med ett långt handtag och en halvmånformad egg, ofta förstärkt med extra härdat järn. Yxan var många gånger överdådigt utsirad och yxhuvudet smalnade mot handtagets fäste. Det var faktiskt ganska märkligt att yxan användes så länge, svärdet betraktades ju som det ”rätta”.