The Mass Grave That Changed Viking History!

 The conventional history books declare that the Viking Age abruptly exploded in 793 AD with the raid on Lindisfarne, but a striking archaeological discovery on the remote shores of Salme, Estonia, has completely shattered this timeline by half a century. This episode investigates the grim forensic reality of two newly exhumed pre-Viking warships dating back to 750 AD, transforming our understanding of early Scandinavian expansions into the Baltic. Within the hull of a massive warship, modern osteologists uncover a structured military burial containing 41 robust males stacked in a haunting parade order, all bearing horrific sword and axe trauma from a brutal, unexpected conflict. By using advanced 3D modeling to track hundreds of scattered Hnefatafl gaming pieces and analyzing intentionally "killed" double-edged swords that were deliberately bent and broken for spiritual protection, this investigation reconstructs the final moments of two extraordinary individuals: a high-status sentinel leader whose right arm was explicitly chopped to pieces in battle, and a slighter young noble with a fused spine, buried with a prominent ivory king piece resting inside his jawbone.

Welcome to Ancient History, the ultimate digital destination for premium documentaries that bring the past to life through forensic science, expert storytelling, and ground-breaking discoveries. From the dark secrets of the Middle Ages to the monumental wonders of Ancient Egypt, we explore the legendary figures and pivotal events that shaped human history.

Vikings Had NO Toilets But Never Got Sick—Here's Why

 

Missat i 100 år: Georadar hittar 20 meter långt vikingaskepp

Den norske arkeologen Haakon Shetelig blev djupt besviken både 1906 och 1912, när han genomförde stora utgrävningar av gravhögen Salhushaug i västra Norge. Det enda han hittade var nämligen 15 träspadar och några pilspetsar.

Nu visar det sig att han helt enkelt inte grävde tillräckligt djupt.

I juni 2022 gav arkeologer sig i kast med gravhögen igen, men nu med georadar. De upptäckte konturerna av ett vikingaskepp, som är 20 meter långt och påminner om Osebergsskeppet, världens största och mest välbevarade vikingaskepp.

Arkeologerna har hållit sitt arbete hemligt för att ha tid att slutföra sina undersökningar:

”Vi har arbetat med det här i ett år, så vi är ganska säkra på vårt fynd”, säger Håkon Reiersen, arkeolog på Arkeologiska museet vid universitetet i Stavanger och ledare för utgrävningen.

Georadar har gjort det igen

Det nya fyndet gjordes med georadar – en teknik som utnyttjar radiovågor för att skapa en bild av vad som ligger under markytan.

Georadar har använts inom arkeologin sedan 1970-talet, men har framför allt på senare år lett till många stora upptäckter. Inte minst i Norge, där landets första nya fynd av ett vikingaskepp på mer än 100 år gjordes med georadar 2018 vid området Gjellestad.

Det nyfunna skeppet i Salhushaug liknar andra vikingaskepp från Norge.

”Georadarsignalerna visar tydligt formen av ett 20 meter långt skepp. Det är väldigt brett och påminner om Osebergsskeppet”, säger Håkon Reiersen.

Skeppet hittades i Karmøy, och det är det tredje vikingaskeppet som hittats i området. Tidigare har arkeologer hittat Storhaugsskeppet, som enligt dateringen byggdes år 770 – och användes som begravningsskepp tio år senare, samt Grønhaugsskeppet som byggdes år 780 – och begravdes femton år senare.

Det har ännu inte varit möjligt att datera det nya skeppet, men arkeologerna tror att även det är från slutet av 700-talet.

Skeppet har dessutom en koppling till Storhaugsskeppet, eftersom det vid båda hittats en stor cirkelrund sten, som arkeologerna tror att vikingarna använde för offer.

Karmøy var skeppsbegravningarnas epicentrum

De tre vikingaskeppsgravarna i Karmøy visar enligt Håkon Reiersen att det var där de första vikingakungarna bodde. Dateringar visar att de mer kända vikingaskeppen från Oseberg och Gokstad begravdes några år senare, 834 respektive omkring 900.

”Det finns ingen lika stor samling av skeppsbegravningar som denna”, säger Håkon Reiersen.

Med tanke på att tre skeppsbegravningar ligger nära varandra och genomförts så tidigt under vikingatiden tror Håkon Reiersen att det sannolikt var i Karmøy som traditionen med skeppsbegravningar inleddes. Därifrån spred den sig till resten Norge och sedan till hela Skandinavien.

Nu planerar arkeologerna att göra en bekräftande utgrävning, som ska undersöka skeppets skick och förhoppningsvis fastslå dess ålder.

Skeppsgrav från vikingatiden

Arkeologernas nya fynd

Enligt Vestfolds kommun handlar det av allt att döma om ett skepp från vikingatiden.

Skeppet som ligger relativt nära markytan har hittats med hjälp av georadar, vars bilder visar en tydlig båtform under marken.

– Bilderna visar en båtform och vi kan se svaga spår av en cirkulär fördjupning runt båten. Kanske är det ett tecken på att en gravhög tagits bort från platsen, säger Terje Gansum, som är sektionschef för kulturarv i Vestfolds kommun.

Historisk dag

Det är fortfarande oklart hur mycket av farkosten som finns kvar, men vikten av fyndet går inte att underskatta, enligt norske klimat- och miljöministern Ola Elvestuen.

– Det här är en historisk dag, en stor begivenhet. Det är unikt i norsk historia och internationellt, det går inte att överdriva betydelsen av det här, säger han.

Unikt fynd

Sedan tidigare har bara sju skeppsgravar från vikingatiden (år 800 till 1050) bekräftats i Europa. Tre av dessa finns i just Vestfold.

I fjol hittades dock en förmodad skeppsgrav på ett gravfält i Haldens kommun i sydöstra Norge och nu har alltså troligen ytterligare ett vikingaskepp hittats i Borreparken.

vikingarnas skepp

Vikingarna hanterade roder nästan bättre än plogar. De var skickliga skeppsbyggare, navigatörer och sjömän. Den tid som kallas vikingatiden fick sin början när folken i Skandinavien omkring år 800 e.Kr. började söka sig bort om haven för att idka handel men också för att röva och erövra.
Land efter land erövrades tack vare vikingarnas överlägsenhet som sjöfarare och krigare. Först efter ett par hundra års härjningar lärde sig folken i Europa att framgångsrikt stå emot vikingarnas angrepp och vikingatiden tog slut i medlet av 1000-talet.
Att nordborna kunde bli så överlägsna till sjöss beror på att de uppfann kölen. När båtarna försågs med köl kunde de seglas och inte enbart ros. Tack vare kölen kunde skeppen också byggas breda och sjödugliga samtidigt som de kunde vara grundgående. Styråran var fästad akterut på högra sidan och därför kallas högra sidan på en båt ännu idag för styrbord.
Man vet inte exakt hur hög mast fartygen hade, men sannolikt var den inte speciellt hög. Seglet hade samma form som senare tiders råsegel på en fullriggare. Fördelen med ett lågt segel och en låg mast var att kraven på stagning blev små och behovet av barlast mindre. Undervattensskrovet stadgades med tvärbalkar för att tåla trycket från masten och friborden gjordes högre än tidigare för att båten skulle kunna kränga utan att ta in vatten.
Vikingarna hade olika slag av fartyg för olika ändamål. De hade stora breda fartyg för handelsresor över haven, mindre fraktfartyg för resor i skyddande vatten, så båtar för fiske och så naturligtvis de långa, smala och snabba krigsfartygen.
Man har hittat flera skepp från vikingatiden, som ger en bra bild av deras skeppsbyggnaddskonst. Mest berömda är Gokstads- och Osebergsskeppen i Norge. I Finland har man hittat endast ett vrak från vikingatiden. Det är ett ca. 12 meter långt skepp som ligger på havsbottnen vid ön Lapuri i Finska viken, nära Finlands östgräns. Lapuriskeppet är inte välbevarat, men marinarkeologen Harry Alopaeus har tack vare flera års forskning lyckats göra en ritning av fartyget. Ritningen torde stämma överens med verkligheten. En exakt kopia av skeppet har byggts av Viikinkiajan Laiva ry och heter Sotka.
Fast skeppen var sjödugliga hade de inga hytter eller bekvämligheter. Ute till havs måste alla sova på däck, kanske under en tältduk eller en fäll. Vikingarna hade goda astronomiska kunskaper och kunde navigera till avlägsna orter över stora hav, men om det var möjligt seglade vikingarna helst längs kuster och skärgårdar. Då kunde de gå iland till natten och ordna det litet bekvämare för sig genom att resa tält och slå upp läger. Vikingarnas Österled, som bland annat gick genom Hitis skärgård söder om Kimitoön är ett typiskt exempel på en dylik relativt skyddad rutt. Skyddade rutter var förstås också bra att använda för att det var lätt att ta sig i hamn om det blev storm eller dimma.
Rosala Vikingacentrums vikingabåtar
I Rosala finns två stycken rekonstruerade vikingabåtar, krigsskeppet Alvilda samt den mindre båten Hogland.
Alvilda byggdes på Ösel i Estland, och kom till Rosala på våren 2004. Hon är 17 meter lång, 4 meter bred och väger 14 ton som sjösatt. Som byggnadsmaterial har använts lärkträd och ek.

VIKINGASKEPP

HUR MAN BYGGER ETT VIKINGASKEPP

Tvärsnittet visar de viktigaste delarna av skrovet. Färgerna är bara till för tydlighetens skuld.




Först klyver man ett antal stockar radiellt. Radiell-klyvningen ger segare plankor och stockar än den numera vanliga spegel-sågningen. Genom att klyva istället för att såga, skadas inte fibrerna. Därför använde vikingarna inte såg vid utformningen av plankor och stockar, istället använde de en stor uppsättningen olika sorters yxor.
Nedan visas, något förenklat, byggprocessen. (1) Först formas kölstocken. Därpå sätts stävarna på. På vikingaskeppen var stävarna oftast utformade med ett <-format tvärsnit, ungefär som på den drygt tusen år åldre Hjortspringbåten
.



(2) Därpå nitas de nedersta borden. (3) Med hjälp av stenar töjer man ut skrovet och fäster spanten. (4) De översta borden nitas nu fast och man sätter in balkar, knän och andra förstärkningar.

Stävar

Eftersom få har skrivit om de raka stävarna som vid sällsynta tillfällen dyker upp på vikingatida avbildningar, vill jag offra ett par rader på det.
Fig 1 är från en gotländsk bildsten, fig 2 från ett birkamynt. Båda troligen från 800-talet. Observera att båda har raka stävar, rutiga segel och snabbrevat segel. Man kan nog anta att den ena avbildningen kopierat den andra. Några menar att de raka stävarna är av frisiskt ursprung och att friserna utvecklade koggen vid denna tid. Än idag har de norska "jekterna" (vikingskeppens direkta efterkommande), raka stävar.
Fig 8 är även den från 800-talet och påträffad i Löddeköpinge några mil norr om Malmö. Den har traditionell vikinga-akterstäv, medan förstäven är som på nyss nämnda bilder.
Figurerna 5, 6 och 7 är alla "vikinga-graffiti" från Osebergsskeppet (800-talet). De visar stävar med sk. stävskägg. Det har aldrig påträffats något fartyg med sådant "skägg". Däremot är det tänkbart att "skägget" förbättrade seglingsegenskaperna. Tim Severin skildrar i sin bok Voyage of Jason, en seglats med en replik av ett antikt grekiskt fartyg och nämner just att fartygets ramm förbättrade seglingsegenskaperna och liknade gäller moderna fartygs bulbstävar.
Figurena 3 och 4 är norska träsniderier från 1200-talet. Här visas alla sorters stävar. Några drakhuvuden har inte bevarats från vår tid (ett omdiskuterat drakhuvud från Schelde kan lika gärna ha varit en annan sorts prydnad). Däremot finns drakhuvud-stävar ofta avbildade på på vikingatida bilder och smycken. Intressant är även de vindflöjel försedda stävarna. Dylika vikingatida vindflöjlar, förgyllda, har bevarats till våra dagar.




På bilden nedan har jag avbildat hur jag tänkt mig att stävskägget sett ut.



Fartyget nedan, visar hur jag tänkt mig att Löddeköpinge-skeppet kan ha sett ut.

Bildstenar

De berömda gotländska bildstenarna har inte gått att datera exakt, men de tycks vara från tiden 600-800-talen.




Typiskt för deras fartygsavbildningar är de breda snedrutiga seglen. På en del bilder syns tydligt att seglen flätats ihop av två olikfärgade våder, troligen av fårull.



Sannolikt har våderna dessutom varit sydda samman, annars blåser vinden genom seglen. På flera av bilderna syns ett märkligt "skotnät" fästat vid seglets underlik.




Om de märkliga gotländska seglen var en lokal typ som endast förekom under ett tidigt skede, vet man inte.

Bayeux-tapeten

Denna mer än 70 meter långa broderade bonad hängde ursprungligen vid högtidliga tillfällen i den normandiska (Normandie=en del av nuv. Frankrike som beboddes av vikingaättlingar) kyrkan i Bayeux. Den skildrar normanden Vilhelms erövringståg mot England och hans slutliga seger vid Hastings år 1066. Bonaden som gjordes kort tid efter slaget vid Hastings, skildrar det historiska förloppet nästan som i en tecknad serie. Bl.a. visas utförligt hur skeppen, som var av vikingatyp, byggdes. Dessa bilder har varit ovärderliga vid vår tids många byggen av vikingaskeppskopior. På Bayeuxtapen avbildas fartygen grant målade i färger som följer bordläggningsplankorna.




Så har även vikingaskepp avbildats i tidigmedeltida bokillustrationer. Man har länge diskuterat om skeppen verkligen var målade på det viset eller om det varit av dekorativa skäl som de som broderat Bayeuxtapeten avbildat dem så. Färgfragment på ett skeppsvrak i Hedeby antyder att vikingaskeppen kan ha varit målade som på Bayeuxtapeten. Vidare har ju vikingaskeppens efterträdare, Nordlandsjakten, de översta brädgångsplankorna målade. Liknande kan man även se på svenska allmogebåtar. Färgfragment på runstenar, slädar, möbler och andra ting från vikingatiden, visar att vikingarna gärna målade sina ting i de färger som fanns på den tiden.
Bilden nedan visar en nybyggd kopia av ett av skuldelevsskeppen, ledungsskeppet.

Kort om riggen

Bl.a. genom att se var skotens och halsarnas genomgångar i brädgången är belägna, utifrån nästan samtida bilder och studier av de ännu existerande norska "jekterne" tror man sig veta rätt väl hur vikingaskeppen var riggade.









a=förstag, b=akterstag, c=vant, d=brassar, e=skot, f=rev, g=snabbrev, h=bolin i=hals, j=fall, k=roder, l=vindflöjel (kunde även vara placerad i förstäven).
En lång bom kallad betås (beitàs), som fästes vid insidan av relingen och vars främre del fästes vid seglets nedre hörn, underlättade vid bidevindssegeling. Två andra bommar, på danska kallade "spilerbom", användes för att sträcka seglen när vinden var akterlig.
KRIGSSKEPPEN hade stor besättning (krigarna) som kunde bemanna årorna. Därför kunde krigsskeppen utrustas med många åror. Men som seglare var de medelmåttiga och de kunde ofta inte stagvända utan hjälp av årorna.
HANDELSFARTYGEN hade mindre besättning och endast ett fåtal åror, men de seglade väl. Även på kryssen kunde de mäta sig med 1800-talets handelsskutor.