Viking Religion

 

vikingar och islam

I en ring från en vikingakvinnas grav står det ”För Allah”. Nya analysmetoder visar att ringen kan vara ett bevis på en direkt koppling mellan vikingatidens Skandinavien och islam.

I en ring från en vikingakvinnas grav står det ”För Allah”. Nya analysmetoder visar att ringen kan vara ett bevis på en direkt koppling mellan vikingatidens Skandinavien och islam.

Kvinnan i graven dog under 800-talet och begravdes i Birka som var en stor handelsplats utanför Stockholm. 1000 år senare upptäcktes graven av arkeologen Hjalmar Stolpe.
I graven fanns en ring med en violett sten med arabisk kufisk skrift ingraverad. Vad det stod på gravyren gick inte att avgöra vid fyndet.

I en ring från en vikingakvinnas grav står det ”För Allah”. Nya analysmetoder visar att ringen kan vara ett bevis på en direkt koppling mellan vikingatidens Skandinavien och islam.

I en ring från en vikingakvinnas grav står det ”För Allah”. Nya analysmetoder visar att ringen kan vara ett bevis på en direkt koppling mellan vikingatidens Skandinavien och islam.

Kvinnan i graven dog under 800-talet och begravdes i Birka som var en stor handelsplats utanför Stockholm. 1000 år senare upptäcktes graven av arkeologen Hjalmar Stolpe.
I graven fanns en ring med en violett sten med arabisk kufisk skrift ingraverad. Vad det stod på gravyren gick inte att avgöra vid fyndet.

Annons:

I en artikel i den vetenskapliga tidningen Scanning skriver ett forskarteam, lett av Sebastian Wärmländer, biofysiker på Stockholms universitet, om hur de med hjälp av nya analysmetoder nu kunnat få ut mer information om ringen. Information ger fysiska bevis för en relation mellan islam och Skandinavien.
– Vi har fått fram mycket mer information än tidigare vilket jag tycker är otroligt roligt, säger Linda Wåhlander, en av de som arbetade med projektet.
Ringens gravyr tolkas betyda ”Il - la - lah” (För Allah). En alternativ tolkning är att bokstäverna kan läsas som ” INs ... LLH ” som betyder ”Inshallah” (om Gud vill).
Ringen är den enda kända ring från vikingatiden med gravering som kan kopplas till islam som hittats i Skandinavien.
Det som gör ringen speciell är att den knappt har spår av slitage, vilket troligen innebär att kvinnan fått ringen nära inpå att den gjordes.
– Det känns som att den haft få eller inga mellanhänder alls. Vi har ju hittat arabiska mynt och liknande men då har de ofta hoppat runt en hel del. Nu kommer kulturen närmare, säger Linda Wåhlander.
Anledningen till varför kvinnan hade ringen är svår att säga. Men det mest troliga är att kvinnan, eller någon närstående rest till ett arabiskt land och fått tag på ringen.
Tidigare trodde man att ringen var en ametist – violett mineral och ädelsten. Men med hjälp av de nya analysmetoderna visar det sig nu att stenen i själva verket är färgat glas, vilket Linda Wåhlander förklarar är ett av de största fynden.
– Ringen har alltså klarat sig som glasring i nästan 1.200 år i marken utan att texten försvunnit helt, det är jätteroligt! säger Linda Wåhlander.

Malin Hansson

 

Asatro

Asar (fornvästnordiska æsir, singularis maskulinum áss) är ett av tre gudasläkten i nordisk mytologi, varav de övriga är vaner och alver. Termen "asar" tycks i källorna emellertid mest fungera som en samlingsbeteckning för det manliga gudakollektivet.

Etymologi

Ordets etymologi är obskyr. Jakob Grimm härledde på sin tid ordets urgermanska form *anzuR till betydelsen "stolpe, bjälke" och tolkade asarna som de pelare vilka uppbär världsalltet. Edgar C. Polomé betonade i sin tur släktskapet med ett urgammalt hettitiskt ord hashush med innebörden "härskare".
Fler tolkningar finns, men de flesta tycks peka på asagudarnas funktion som världsordningens härskare, en bild som också finner stöd i befintligt källmaterial. En nyare tolkning härleder att ordet kommer från ur-indoeuropeiskans h₂énsus (livskraft) och h₂ens (alstra, producera). Detta skulle i så fall sätta asarna som en skapande makt mot jötnaras (vilket antas ha betytt "frossare" eller "slukare") destruktiva.^[1] En språkhistoriskt mer korrekt form på svenska skulle vara "åsar" eller "äsar", då ordet förekommer som del i ordet "åska", av fornsvenskans asækia vilket betyder "asens åkande". ^[2]). Likaså ingår morfemet as i personnamn som Åsa, Åsmund och Åslög och i ortnamn som Åshem och Åsgårda. En källa som använder "åsar" som en svensk härledning är Peter August Gödeckes översättning av poetiska Eddan från 1877.

Beskrivning

Begreppet Asar förekommer främst i Snorres Edda, vilket gör tolkningarna högst osäkra. Snorre Sturlasson har med största sannolikhet lagt berättelserna om asarna tillrätta och lagt till eget material för att kunna beskriva asarna som en från Asien invandrad hövdingaätt.^[3]
I Gylfaginning i Snorres Edda räknar Snorre Sturlasson upp tolv manliga asar. Dessa är Oden, Tor, Balder, Njord, Tyr, Brage, Heimdall, Höder, Vidar, Vale, Ull och Forsete.
De fjorton kvinnliga asynjorna är enligt Snorre Frigg, Saga, Eir, Gefjon, Fulla, Freja, Sjöfn, Lofn, Vår, Vör, Syn, Hlin, Snotra och Gnå. Snorre var inte särskilt konsekvent när han räknade upp de viktigaste asarna; han missade Kvaser och Höner, men räknade in vanerna Njord och Frej och bland asynjorna räknade han in vanen Freja. Snorre skriver dessutom i sin Prolog att asarna skulle ha kommit från Troja och att Oden skulle ha satt sina söner att regera över Danmark, Sverige och Norge. Fram till 1800-talet godtogs detta av många lärda.
Den äldre forskningen målade gärna upp en bild av asarna som blodtörstiga krigsgudar, representanter för styrka och makt, medan vanerna framställdes som blida fredsmakter, skänkare av liv och gröda. En sådan bild har emellertid visat sig ha mindre stöd i källorna än vad man tidigare trott. Lotte Motz (1996) kunde efter att systematiskt ha studerat det samlade mytografiska källmaterialet dra slutsatsen att asarna snarast tycks ha förknippats med skapande verksamhet, medan vanerna oftare förknippats med vikingatåg, krigföring, kungamakt och materiellt överflöd. Hennes studie visar också att asarna knappast hade mindre med fruktbarheten att göra än vanerna. Den gamla tolkningen av asarna som krigsgudar har således fått vika för en mer nyanserad bild.
I mytologin berättas om hur jättinnan Gullveig eller Angerboda uppviglar till krig mellan de båda gudasläktena. Flera teorier finns om denna myts bakgrund. En är att vanernas kult kan vara äldre än asakulten och att myten skildrar en förhistorisk religionskonflikt. Asarnas största, gemensamma bedrift före Ragnarök var kriget mot vanerna. Se Vanakriget.
Myternas mest framträdande asagudar är Oden och Tor, samt den bland asarna upptagne jätten Loke. Inom kulten stod Tor och Oden främst jämte de fruktsamma vanerna Frej och Freja. Guden Ull har efterlämnat spår i ett stort antal svenska ortnamn som Ulleråker och Ullevi. Så trots att Ull har en undanträngd roll i Eddorna, så tycks han haft en viktig roll i de lokala offerkulterna.
Asarna var liksom vanerna inte odödliga som vissa gudar i andra religioner. Däremot behöll de sin ungdom med hjälp av Iduns äpplen. I Ragnarök stupade dock de flesta, blott två av Tors söner och två av Odens överlevde. Dessutom kom asarna Balder och Höder, som dött redan i vår tidsålder, tillbaka från dödsriket Hel för att härska inom nästa skede.

Kristendomen

Skandinavien var ovanligt på så sätt, att man där fortfarande höll fast vid sin asatro, medan resten av Europa var kristet. Många kungar i andra länder skyllde vikingarnas våldsamma beteende på just deras religion.
Omkring år 825 hade den franske munken Ansgar landstigit på Björkö och börjat undervisa folk där i den kristna läran. Han var vad man kallar en missionär. En annan missionär hade inte lika stor tur. En munk som skickats ut av Frankrikes kung "Ludvig den fromme" blev överfallen av vikingar innan han ens kom fram till Skandinavien.
Det var praktiskt för vikingarna att bli kristna. Den romersk-katolska kyrkan (som bland annat styrde i Konstantinopel) förbjöd sina troende att handla med hedningar. Därför lät många vikingar döpa sig så de kunde fortsätta med sina affärer. När man kom hem fortsatte man oftast dyrka sina gamla gudar. På samma sätt finns det vikingar som övergått till islam, för att bättre smälta in i arabländerna.
Norges kung Olav Tryggvesson införde kristendomen i sitt land, samt på Grönland och Orkneyöarna. Detta skedde kring år 1000. På Island protesterade man, men gick så småningom med på att döpas som kristna om man fick dyrka asagudarna i smyg.
De gudabilder som användes i de gamla riterna fick inte stå framme synliga, utan gömdes undan i ett litet specialrum i huset. Alla visste att det fanns där, men ingen låtsades om det.

Kristna vikingar övertalar

De kristna missionärerna var ofta ensamma och fick lita till sin vänlighet och övertalningsförmåga. Det behövde inte kristna vikingar bry sig med.
Kung Olavs missionärer reste runt i grupp, och hette Eyvind huggorm, Trond skelögde, Berse den starke, Kettil den höge, Sigurd dolk och Grotjard den raske. Vem hade inte blivit kristen om de frågade? Om man inte gick över till den nya, fromma religionen fick man på käften. En hövding, Rauth, som nekade kungen fick en levande huggorm nedpressad i halsen som straff.
Så småningom blev kristendomen något av överklassens tro. Det var ”inne” att vara kristen. Endast de mest primitiva människorna höll kvar vid asatron.
– ”Kolla, grannarna har avgudabilder! Idioter...”
Olav Tryggvessons efterträdare, Olav Haraldsson, fortsatte kristna sina undersåtar. Men hans barbariska metoder slog till slut tillbaka mot honom själv. Norrmännen gjorde uppror och tog hjälp av danskarna för att driva honom ur landet. År 1030 försökte Olav Haraldsson återta tronen, men blir dödad i slaget vid Stiklastad. Det börjar berättas att man sett olika under och mirakel vid hans grav, vilket får romersk-katolska kyrkan att helgonförklara den kristne vikingen.

Kristendomen i Sverige

Sverige var sist med att införa kristendomen. År 994 fick den kristne Olov Skötkonung makten i Sverige, och började omvände sina hedna landsmän.
I vårt land levde asatron kvar längst. År 1070 gjorde asatron en framgångsrik återkomst ivrigt pådriven av vikingen Blot-Sven, men år 1100 blev den gamla gudadyrkan helt förbjuden och de siste helgedomarna förstördes.
Emellertid fortsatte en sorts asadyrkan ända in på 1700-talet i Blekinges övärld, då man bad Oden, Tor och Frej om god sådd, fiskelycka med mera.

Forntida offerrit återskapad

Nyligen återskapade forskare ett forntida offer- och kremeringsbål som ett arkeologiskt experiment i Gamla Uppsala. Efter de första analyserna är bilden nu lite klarare av hur man ska undersöka och tolka spår efter historiska begravnings- och offerbål. Vår reporter var med bland ett hundratal åskådare när bland annat en gris, en gås och ett vinkrus gick upp i rök.
Det var en både magisk och märklig upplevelse att se på när bålet fattade eld. Men för forskarna som genomförde experimentet var det också en viktig kunskapskälla till hur forntida gravbål och offerriter faktiskt gick till, både i Skandinavien och i Grekland.
Gunnel Ekroth, professor i antikens kultur och samhällsliv, förklarar vilka frågor bålbränningen ska ge svar på:
– Vad upplever man när man är med i en sån situation: hur luktar det, hur ser elden ut, hur lång tid tar det? Händer det något speciellt med kroppen när den genomgår den här förbränningsprocessen? Det vet vi faktiskt inget om alls. Det är inte något som våra antika källor berättar för oss, utan det är bara praktisk arkeologi som kan ge de svaren, säger Ekroth.
Själv kunde jag inte urskilja någon mer lukt än den stickande rökdoften. Men starka synintryck fanns det gott om: blottade benknotor, brinnande trynen, rosaskummande vin. Upplevelsen gjorde det lätt att förstå hur viktiga sådana här bål var för den forntida människan.
De allra flesta begravningarna i Skandinavien under järnåldern var kremeringar, alltså från omkring 400-talet ändra fram till 1100-talet.  I det antika Grekland var djuroffer den centrala religiösa handlingen från 700-talet till omkring 200-talet före Kristus. Men trots att forskare har presenterat åtskilliga teorier till varför de antika grekerna dödade, brände och åt upp sina offerdjur, så har man inte intresserat sig så mycket för hur det gick till rent praktiskt.
Nu har arkeologerna testat själva, och vet mer om vad de ska leta efter vid riktiga utgrävningar. Och det kan betyda att gravarna måste undersökas mer noggrant så att man inte missar små rester som kan leda till stor kunskap om de forntida kulturerna.
Forskarna har också fått en bättre bild av hur kremeringsbålen från järnåldern faktiskt såg ut. För det blev inte riktigt rätt i det moderna experimentet. Djurkropparna som las på bålet i Gamla Uppsala förbrändes inte lika mycket som fynden vid dom arkeologiska utgrävningarna, berättar Sofia Prata, osteolog och arkeolog vid stiftelsen SAU i Uppsala.
– Vi börjar misstänka mer och mer att man på något sätt måste ha inneslutit materialet när man har fått en fullständig förbränning. Eller så har man haft en annan bålkonstruktion, eller annat vedslag. Det här är några parametrar vi får jobba med vid nästa experiment.

Kristendomen

Skandinavien var ovanligt på så sätt, att man där fortfarande höll fast vid sin asatro, medan resten av Europa var kristet. Många kungar i andra länder skyllde vikingarnas våldsamma beteende på just deras religion.

Sent omsider blev även vikingarna kristna.

Omkring år 825 hade den franske munken Ansgar landstigit på Björkö och börjat undervisa folk där i den kristna läran. Han var vad man kallar en missionär. En annan missionär hade inte lika stor tur. En munk som skickats ut av Frankrikes kung "Ludvig den fromme" blev överfallen av vikingar innan han ens kom fram till Skandinavien. Det var praktiskt för vikingarna att bli kristna. Den romersk-katolska kyrkan (som bland annat styrde i Konstantinopel) förbjöd sina troende att handla med hedningar. Därför lät många vikingar döpa sig så de kunde fortsätta med sina affärer. När man kom hem fortsatte man oftast dyrka sina gamla gudar. På samma sätt finns det vikingar som övergått till islam, för att bättre smälta in i arabländerna.
Norges kung Olav Tryggvesson införde kristendomen i sitt land, samt på Grönland och Orkneyöarna. Detta skedde kring år 1000. På Island protesterade man, men gick så småningom med på att döpas som kristna om man fick dyrka asagudarna i smyg.
De gudabilder som användes i de gamla riterna fick inte stå framme synliga, utan gömdes undan i ett litet specialrum i huset. Alla visste att det fanns där, men ingen låtsades om det.

Kristna vikingar övertalar

De kristna missionärerna var ofta ensamma och fick lita till sin vänlighet och övertalningsförmåga. Det behövde inte kristna vikingar bry sig med.
Kung Olavs missionärer reste runt i grupp, och hette Eyvind huggorm, Trond skelögde, Berse den starke, Kettil den höge, Sigurd dolk och Grotjard den raske. Vem hade inte blivit kristen om de frågade? Om man inte gick över till den nya, fromma religionen fick man på käften. En hövding, Rauth, som nekade kungen fick en levande huggorm nedpressad i halsen som straff.
Så småningom blev kristendomen något av överklassens tro. Det var ”inne” att vara kristen. Endast de mest primitiva människorna höll kvar vid asatron.
– ”Kolla, grannarna har avgudabilder! Idioter...”
Olav Tryggvessons efterträdare, Olav Haraldsson, fortsatte kristna sina undersåtar. Men hans barbariska metoder slog till slut tillbaka mot honom själv. Norrmännen gjorde uppror och tog hjälp av danskarna för att driva honom ur landet. År 1030 försökte Olav Haraldsson återta tronen, men blir dödad i slaget vid Stiklastad. Det börjar berättas att man sett olika under och mirakel vid hans grav, vilket får romersk-katolska kyrkan att helgonförklara den kristne vikingen.

Kristendomen i Sverige

Sverige var sist med att införa kristendomen. År 994 fick den kristne Olov Skötkonung makten i Sverige, och började omvände sina hedna landsmän.
I vårt land levde asatron kvar längst. År 1070 gjorde asatron en framgångsrik återkomst ivrigt pådriven av vikingen Blot-Sven, men år 1100 blev den gamla gudadyrkan helt förbjuden och de siste helgedomarna förstördes.
Emellertid fortsatte en sorts asadyrkan ända in på 1700-talet i Blekinges övärld, då man bad Oden, Tor och Frej om god sådd, fiskelycka med mera.