Denmark’s Jelling Stone is one of the most famous runestones in the world.
Now, new 3D scans of the artefact suggest that a viking queen had much more power and influence than previously thought.
Archaeologists say their findings suggest Queen Thyra, best known as the wife and mother of early rulers Gorm the Old and Harald Bluetooth, was important in her own right - and had a pivotal role in shaping the realm.
Visar inlägg med etikett runsten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett runsten. Visa alla inlägg
söndag 19 november 2023
måndag 2 januari 2023
”Honom dräpte Vigmund”
Om ett 1 000 år gammalt dråp eller mord handlar en vikingatida runsten vid Granby i Vallentuna om. Den dräpte var Björn. Han var bror till Kalv – en betydelsefull person i bygden på 1000-talet och som är omnämnd på flera runstenar.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Kulturlandskapet runt Orkesta, Vallentuna (norr om Stockholm), är mycket rikt på fornlämningar. Det vittnar om forntida stormän och kvinnor, vars lämningar och monument än i dag präglar trakten. En av dessa personer var den mördade/dräpta Björn.
Runsten U 338 berättar om ett dråp vid slutet av 900-talet och början av 1000-talet.
I runtexten står att Björn bodde i närbelägna Granby, 500 meter öster om den aktuella runstenen.
Runtexten lyder:
”Torsten och Ragnfrid de reste denna sten efter Björn i Granby, Kalvs broder. Honom dräpte Vigmund. Gud hjälpe hans ande och själ bättre än han förtjänade.”
Granby var under vikingatiden och början av medeltiden en stormannagård. Tack vare flera runinskrifter är namnen på några av de personer som bodde där för 1000 år sedan kända idag.
Numera är platsen ett fornlämningsområde, som delvis har undersökts. De mest påtagliga lämningarna är en 33 meter lång och 7 meter bred husgrund/platå samt en intilliggande berghäll med en praktfull runristning. Husplatån och runhällen är samtida.
Den stora husplatån i krönläge vid Granby signalerar hög status.. Här bodde bland annat den dräpta Björn, som omnämns på runsten U 338.
Granbyristningens yta är tyvärr så övervuxen med alger och lav att den inte längre går att avbilda på bild. Enbart vissa partier går att att ana under täcket av lav och alg.
Granbyhällen räknas tack vare sin storlek, närmare tio kvadratmeter, det stora antalet runor (200 stycken) och den vackra ornamentiken som en av Upplands främsta runristningar. Den är ett arvsdokument som är signerad mästaren Visäte.
Närbild på den lavbevuxna Granbyhällen. I bakgrunden syns den imponerande husplatån, som är samtida med runhällen.
Sverigereportage återkommer med ett längre reportage om Granby.
Även på den runristade hällen i Granby nämns Kalv, som är ett ovanligt namn. När hällen ristades var han inte i livet. Runristningen på hällen är därför yngre än den runsten som reportaget handlar om.
Runstenen är ristad på två sidor
Den aktuella runstenen är smal, avlång och ristad på två sidor. Den är daterad till sent 900-tal och tidigt 1000-tal. På grund av alger och mossa är stora delar av ristningen inte möjlig att läsa. Den står inte på sin ursprungliga plats.
Närmare omständigheter kring Björns död, eller varför Vigmund dräpte honom, är inte kända. Björns död var sannolikt en händelse som fick mycket allvarliga konsekvenser och som det talades länge om i bygden. I formuleringen, där dråparen tydligt pekas ut, kan man ana det förkristna rättssamhälle som gällde på vikingatiden.
Den isländska sagolitteraturen ger en inblick i hur rätt skippades på vikingatiden. Äran och släktens sammanhållning var mycket högt värderad. Enkelt beskrivet kan man säga att straffen för brott som dråp var kollektiva. Det var alltså inte bara mördaren som var skyldig för sitt begångna dråp, utan hela dennes släkt.
För Vigmunds släkt innebar dråpet sannolikt allvarliga konsekvenser.
Kanske är det för den dräpta Björn som någon tänder gravljus vid runstenen.
Det har gått mer än 1000 år sedan dråpet på Björn. Men hans öde är långt ifrån glömt, trots att ingen levande människa har någon känd släktrelation med honom. Ibland kan man hitta gravljus som någon tänder intill runstenen.
måndag 17 oktober 2022
Ingvarstenen på Arlanda – till minne av en katastrof
I terminal 2 på Arlanda flygplats står en av ett 30-tal kända runstenar som på 1040-talet restes runt om i Mälardalen, till minne av ett katastrofalt vikingatåg i österled – det så kallade Ingvarståget.
Några kilometer sydöst om Arlanda finns platsen där runstenen restes för tusen år sedan och där den påträffades 1990 när motorvägen skulle breddas.
Text och foto: Jens Flyckt
Uppland. Ibland kommer man till platser där spåren från forntidens människor är så välbevarade att man bara genom att se sig runt, kan återskapa landskapet som det såg ut för 1000 år sedan.
Ingevarstenen som står sedan 1990-talet i terminal 2 på Arlanda flygplats.
En sådan plats finns några kilometer sydöst om Arlanda flygplats, i skogen strax intill en av E4:ans avfarter. Terrängen är bitvis sönderkörd av crossmotorcyklister, som kör illegalt i området. Strax bakom viltstaket och en bård av tallar, finns den plats där Gunnar och Björn och Torgrim reste en runsten till minne av sin bror, Torsten – som dog österut med Ingvar.
Runtexten lyder:
”Gunnar och Björn och Torgrim reste denna sten efter Torsten, sin broder. Han blev död österut med Ingvar. Och gjorde denna bro.”
Den sankmark som indirekt nämns i runstenens text och som det byggdes en bro över, det vill säga en vägbank, kan man fortfarande ana på platsen. Vägbanken möjliggör än idag att man kan ta sig över sankmarken torrskodd. Vägen har i stort sett samma sträckning vikingatiden.
När Ingemarstenen på Arlanda påträffades bestod den av tre delar.
Hur gammal vägen är går inte att säga. Men den fanns redan på 1000-talet. Denna sträcka kan vara en del av det vägsystem som tros ha förbundit landvägen mellan Sigtunatrakten med handelsplatsen Folklandstingsstad, som Sverigereportage skrivit om.
2012 registrerades vägsträckning som fornlämning i samband med en arkeologisk utredning. Samma vägsträckning är markerad som häradsväg på kartor från 1763, enligt Fornsök.se. Vägen, som är ett par hundra meter lång, var i drift fram till några årtionden sedan. Den är förstärkt för att klara tung trafik och användes sannolikt som transportväg när motorvägen breddades och runstenen hittades 1990.
Den gamla vägen ansluter i väster med en av Arlanda flygplats många räddningsvägar.
Den vikingatida vägen som under modern tid förstärkts för tunga transporter. Men sträckningen är i stort sett den samma som på 1040-talet, då runstenen restes till minne av Torsten som gick under medvIngvarstpget.
Den tre ton tunga runstenen bestod av tre bitar när den hittades. Man kan utifrån information på platsen med ganska stor säkerhet säga var runstenen en gång stod. Så pass tydliga är spåren från den vikingatida vägen och bron. Runstenen stod vid den östra delen av den vägbank som nämns som bro i runinskriften.
Fortfarande kan man ana den gamla häradsvägen, där folk färdades redan på 1000-talet, i skogarna strax söder om Arlanda flygplats. Grusvägen i bildens förgrund är en modern räddningsväg
Närmare 700 man tros ha deltagit i Ingvarståget, som alltså slutade i en katastrof. Bland annat Ingvar den vittfarnes saga, som senare nertecknades på Island, nämner strider som dödsorsak. Men där finns även uppgifter om kvinnor som smittade männen med en dödlig sjukdom.
Forskarna tror att Ingevarståget organiserades och utgick från Svealand. Ett 30-tal runstenar, bland annat den på Arlanda, är förknippade med Ingevarståget. Enligt Ingvar den vittfarnes saga var ledaren Ingvar 25 år gammal när han dog år 1041. Då hade vikingaflottan, Ingvarståget, varit ute i fem år.
Den mest kända Ingvarstenen står vid Gripsholms slott. Den ödesmättade texten är skriven i versmåttet fornyrdeslag:
”Tola lät resa stenen
efter sin son Harald, Ingvars broder
De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda.
De dogo söderut
i Särkland.”
En annan Ingevarssten, som Sverigereportage skrivit om tidigare, står vid en urgammal överfart vid Ullfjärden, Varpsund i Uppland:
”Andvätt och Kår och kiti och Bläse och Djärv reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe deras ande. Jag Alrik ristade runorna. Han kunde väl styra skeppet.”
Någon gång på 1040-talet nåddes anhöriga runt om i Mälardalen om Ingevarståget undergång.
Här restes runstenen till minnet av Torsten. På 1000-talet fortsatte vägen fram där E4:an är dragen. Runstenen hittades mellan viktstaketet och skyltportalen, strax bakom tallarna. Ett tränat öga kan se så kallade vegetationsspår, mörkare färgad växtlighet, som indikerar hur vägen försvinner in under viltstängslet.
Torsten bodde i den trakt som tusen år senare skulle bli Sveriges största flygplats. Hur eller var Torsten dog är inte känt. Men sannolikt försvann han i Särkland – som idag är regionen runt Kaspiska havet.
Att runstenen inte återrestes på den plats där den hittades 1990 är förståligt. Dels passerar ytterst få personer numera platsen, med undantag för trafiken på motorvägen. Att låta en så värdefull runsten stå i en igenvuxen slyskog är inte realistiskt.
De runstenar som ristades under slutet av 900-talet och början av 1100-talet, restes på platser där det passerade mycket folk om kunde se runstenarna – till exempel intill landvägar. Att Torstens runsten numera står på Terminal 2, där hundratusentals personer passerar varje år, är helt i linje med den vikingatida traditionen och kan ses som en hyllning till Torsten och alla andra deltagare som blev kvar långt borta för 1000 år sedan.
Ingevarstenen på terminal 2, Arlanda. Stenen väger 3 ton och står för säkerhets skull på en balk i golvet.
Vad som däremot är mer eller mindre bortglömt är fyndplatsen och dess betydelse för att förstå runstenens fulla innebörd. Nu ligger visserligen fyndplatsen väldigt avigt till och i en svår terräng. Men det finns varken skylt på fyndplatsen eller information i terminal 2, som beskriver var eller varför runstenen restes just på den platsen.
På så sätt går en stor del av berättelsen om Ingvarstenen på terminal 2 förlorad.
torsdag 26 november 2020
Gateway to ancient Viking civilization
Vallentuna, Sweden (CNN) — Drive north of the Swedish capital for about half an hour and you'll reach the lakeside district of Vallentuna, a pleasant community with cobblestone churches, picnic areas and playgrounds.
It's also a journey deep into Sweden's ancient Viking past.
Scattered among Vallentuna's greenery are dozens of mystical runestones that form the gateway to a 1,000-year-old Viking civilization now believed to be one of Scandinavia's most significant historic sites.
Known as Runriket, or Rune Kingdom, this collection of more than 100 Viking age runestones -- ancient lichen-crusted slabs of Old Norse inscriptions -- are beautiful relics that shine a light on modern Sweden's past, revealing surprising truths about its ancestors.
Vikings are often depicted as brutish Odin-worshippers who pillaged, drank and made blood sacrifices. While there's truth to the stereotype, the relics of Rune Kingdom actually paint a picture of devote Christian settlers on the cusp of embracing medieval lifestyles.
torsdag 16 augusti 2018
onsdag 5 oktober 2016
Försvunnen runsten återfunnen
Av en slump hittade arkeologer i Uppsala en runsten som varit borta i 180 år.
– Väldigt ovanligt. Årets fynd, säger arkeologer.
Stenen, som är runt 1,80 meter hög och 1,35 meter bred, hittades i marken några meter från Hagbys kyrka väster om Uppsala, när en åskledare skulle grävas ner runt byggnaden.
– Jag såg direkt att det var någon form av runristning på den. Det är ett väldigt speciellt fynd, säger Emelie Sunding, arkeolog vid Upplands museum.
Stenen ska vara rest och ursprungligen inristad vid mitten av 1000-talet. Det är känt att stenen på medeltiden användes som tröskel till vapenhuset vid Hagbys kyrka och någon gång på 1600-talet tecknades den av. Den teckningen finns sedan många år i Upplandsmuseets arkiv. När så kyrkan revs på 1830-talet föll stenen i glömska.
– Vi vet att den legat där sedan 1400-talet, då kyrkan byggdes. Det finns en skriftlig uppgift från mitten av 1800-talet där det står att stenen är försvunnen och förmodligen bortflyttad. Då hade man ”tappat” bort den, men nu kan vi se att den antagligen har legat kvar på samma plats.
– Vi vet att den legat där sedan 1400-talet, då kyrkan byggdes. Det finns en skriftlig uppgift från mitten av 1800-talet där det står att stenen är försvunnen och förmodligen bortflyttad. Då hade man ”tappat” bort den, men nu kan vi se att den antagligen har legat kvar på samma plats.
Stenen återfanns i vad arkeologerna tror är nästan originalstorlek, även om den har små skador. När runstenen på 1600-talet tecknades av täcktes delar av stenen av fundamenten till portalen till vapenhuset. Då gick det bland annat att se en del utsmyckningar och en inskription ”Jarl och ....stenen efter Gerfast, sin fader”. Nu ser arkeologerna att det finns fler runor och ornament på stenen.
– Det är delar av tre runor som vi redan nu kan se och förhoppningsvis går det att tyda dem när stenen rengjorts. Vi kan också se att det finns en fågelfigur inristad i överkanten. Den har vi bara anat. Tidigare syntes bara fötterna.
Stenen är typisk för en runristare vid namn Foot som vid den tiden ristade många stenar med liknande motiv i den delen av Upplandstrakten och även i Stockholm.
Stenen är typisk för en runristare vid namn Foot som vid den tiden ristade många stenar med liknande motiv i den delen av Upplandstrakten och även i Stockholm.
– Det är väldigt ovanligt att man hittar stenar i så här gott skick och som är nästan hela. Särskilt om de är helt okända eller saknade. Man kan hitta fragment av runstenar, det är inte ovanligt, men att hitta en som är nästan hel, ja det är väldigt ovanligt, säger hon.
Hon kan inte minnas när det skedde senast.
Nu ska stenen plockas upp ur schaktet och rengöras. Var den stod när den restes vet ingen exakt, men nu ska den antagligen ställas i närheten av kyrkan där den hittades.
måndag 9 juni 2014
Runstenar
En runsten är en med omsorg utvald sten eller monolit försedd med runor som är inhuggna av en runristare. De flesta är resta i Mälardalen under 1000-talet. Exakt vad som täcks av begreppet runsten har varierat - de första banden av Sveriges runinskrifter använder det till exempel även om runristade gravhällar. Numera avses normalt en runristad sten som är avsedd att stå upprest. Fasta stenblock med runristningar kallas runblock och ristningar i berghällar kallas runhällar.
Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med runorna ur den äldre futharken, som bestod av 24 tecken. Ofta saknar de ornamentering. Jämfört med vikingatidens runstenar, som nästan alla är minnesstenar efter döda anhöriga, är det inte alltid lika tydligt med de äldre runstenarna vad som varit deras syften. Under denna period är antalet stenar som restes i Danmark, Norge och Götaland lika stort, eller kanske rent av större, än de som restes i norr och då framförallt i Svealand. Dessutom är dessa ofta mer litterära (det vill säga skrivna på meter, och har ett poetiskt bildspråk) än de senare och flera av de mer kända är från just denna tid, som Eggjastenen, Björketorpsstenen och Järsbergsstenen.
Omkring år 960 skedde ett stort uppsving i runstensresandet med början i Danmark. Där hade Harald Blåtand nyss låtit döpa sig och rest Jellingestenen.
Seden spred sig vidare mot norr och man reste runstenar i någon
generation i varje område innan man tröttnade, med ett par undantag: Uppland och Södermanland. Där höll trenden i sig en god bit in på 1100-talet, vilket gjort dessa landskap särskilt rika på runstenar.[1] Dessa stenar höll sig i hög grad till en viss mall: X reste stenen efter sin släkting Y, som hade gjort si och dog så. Gud hjälpe hans eller hennes ande. Z ristade.[2]
De yngre runstenarna kan enligt arkeologen Anne-Sofie Gräslunds metod delas in i sju stilgrupper,
baserade på ornamentikens utveckling, likheter och skillnader.
Stilgrupperna användes för att datera stenarna. Stenarna från omkring år
1000 har ganska enkel ornamentik medan stenar från omkring år 1100 har
komplicerade och elegantare mönster. Stenarnas orm- eller drakslingor är
ett exempel på den djurornamentik som under hela järnåldern
dominerade utsmyckningen av skandinaviskt konsthantverk. Sådan
utsmyckning förekom på allt från utsökta silverbroscher till
träsniderier på vikingaskepp
liksom på runstenar. Djurstilen kan ha varit ett sätt att markera den
skandinaviska identiteten. De äldre stenarna har mer innehållsrika
texter, medan de senare har kortare och mer standardiserad text.[3] Stilkronologi och grupper för stenar i Sverige:
På många stenar förekommer kristna symboler som kors. Försvinnande få har direkt hedniska symboler; endast två av tvåtusen mellansvenska stenar har sådana: båda med torshammare, en dessutom med vad som troligen är gudens ansikte.[5] Mer avancerad ornamentik förekommer också, såsom i Sigurdsristningen med scener ur sagan om Sigurd Fafnesbane, men är ovanlig. Runristaren Fot verkar vara en av dem som varit mest benägna att rikligt smycka stenarna med bilder.
Stilen Rak omfattar stenar med texten i slinga, med rak avslutning på skriftbanden och utan ormhuvud och svans. Stilen Fp karaktäriseras av en runslinga med fågelperspektiv. Pr1 till Pr5 innehåller en eller flera runslingor med ormhuvud i profil och i olika utföranden. Stenar som har drag av två stilar betecknas som till exempel Pr1-Pr2.[3]
Distributionen av runstenar i Sverige. Antal runstenar / mil², per kommun:
Runstenarna restes nästan uteslutande i Sverige, Danmark och Norge.
Några återfinns även utanför Norden i områden under danskt eller norskt
inflytande, speciellt Brittiska öarna.
Siffrorna är tagna från Samnordisk runtextdatabas och inkluderar även andra runinskrifter än runstenar. I övriga områden ingår inskrifter såsom Pireuslejonet i Venedig, några rader runor som klottrats i Hagia Sofia i Istanbul, ett par inskrifter från Finland, en handfull inskrifter från Ryssland och i övrigt inskrifter funna på kontinenten, men ristade av nordbor. Däremot saknas besläktade runinskrifter, såsom dalrunorna.
Ett par av Färöarnas inskrifter är ristade på stenar som tycks ha varit
resta och ur den synpunkten är runstenar, men de utgör inte en del av
den runstensresarsed som svepte genom Skandinavien under vikingatiden
och är därför inte redovisade som runstenar i denna statistik.
Förutom standardtypen finns ett antal avvikande runstenar. I Husby-Ärlinghundra i södra Uppland finns en sten med inskriptionen: Björn, Finnvids son, lät hugga denna sten till minne av sig själv. En annan självtillägnande ristare var Vigmund, som reste en sten åt sig själv, den skickligaste av män - stenen finns nu i universitetsparken i Uppsala efter att bland annat gjort en resa till Paris.
På en berghäll vid Oklunda gård i Östra Husby socken i Östergötland, finns en inskrift som visar att en man, Gunnar, tagit sin tillflykt dit undan förföljare efter att han dödat en annan man; berghällen låg på en tingsplats där han var fredad.
Magiska budskap förekommer också i runinskrifter, men är vanligare på föremål än på stenar. En speciell runsekvens är futharken, som ofta användes som trollformel. Frasen Tyd du runorna återkommer, med syftning på att kunskapen om runor inte var alla förunnad.
Slutligen finns några enastående gåtfulla runstenar vars fulla innehåll vi idag inte kan gissa oss till – främst av dessa är utan tvekan Rökstenen i Östergötland, med världens längsta runinskrift.
Runhällen Sö SB1965;19 med texten "..(och) Gunna läto resa denna sten och (göra) denna bro..." Ett exempel på att markera revir och bygga äreminne
Det finns tre huvudteser som brukar användas som förklaringar till
resandet av runstenar. Dessa glider dock delvis in i varandra:
Eftersom kristnandet även sammanföll med att kungamakten växte sig allt starkare, har också tanken att en runsten också visat lojalitet med denna framförts. På de danska stenarna förekommer ofta titlarna "dräng" och "tegn", som i England betydde att personerna var kungens vasaller, vilka möjligen hade blivit överfört till Danmark. Eftersom ordet "tegn" också förekommer på västgötska och södermanlänska stenar har andra dragit hypotesen ett steg längre och där velat se ett danskt inflytande. Mot tanken talar dock att endast en av de mellansvenska stenarna omtalar sveakungen.[8]
För att runstenarna skulle vara revirmarkeringar talar den stora vikt som läggs vid släktskapsförhållanden, och det faktum att det var en stor investering av möda. Kungar kom och gick, men genom att rista i sten skulle den som den tillägnades evigt leva i åminnelse.[9] De tidigaste stenarna i södra Norden må vara resta av samhällets toppskikt, men i mälarområdet verkar seden ha spritt sig. Hälften av gårdarna i centrala Uppland, och en fjärdedel av de i Södermanland, verkar haft minst en runsten, och inget tyder på att dessa skulle varit de rikaste.[10]
Sveriges runstenar började inventeras och dokumenteras redan under 1500-1600-talen. Viktiga föregångare var Johannes Bureus och Johan Peringskiöld. I Danmark verkade Ole Worm, i polemik med svenske Olof Rudbeck.
Till följd av deras arbete, som grundades på politisk vilja att
framhäva nationerna Sveriges respektive Danmarks påstått hävdvunna
storhet, kom runstenarna tidigt att få ett lagligt skydd, vilket dock
ofta inte hjälpte.
Många runstenar som är kända från äldre uppteckningar kom att återanvändas som byggnadsmaterial. Uppförandet av kyrkor och andra byggnader brukar ofta utpekas som en huvudorsak till runstenarnas försvinnande. Det finns inga belägg för att runstenarna systematiskt ska ha varit ett led i kulturell eller religiös politik, men stenarna stod ju utmanande tillgängliga ute i landskapet. Domkyrkorna i Strängnäs och Uppsala innehåller båda ett stort antal runstenar, i vissa fall vet man där exakt varifrån de tagits. Det är i sammanhanget ironiskt att den överväldigande merparten av stenarna faktiskt är kristna minnesmärken, ofta väl märkta med kors.
Runstenar skyddas idag av fornminnenslagen. Vården av de svenska runstenarna åligger Riksantikvarieämbetet.
Runinskrifter gjorda på flyttblock kallas ofta runblock. Om ristningen gjorts på en berghäll kallas den för runhäll, vilket inte är samma sak som en hällristning
som avser symboler och avbildningar inhuggna på berghällar eller lösa
klippblock. Av sönderslagna stenar återstår i regel endast enstaka bitar
med några få runor. Dessa, som kallas fragment, har ibland hittats
återanvända som byggnadsmaterial i broar, kyrkor, husgrunder eller i
andra murar. Sådana skärvor har även plöjts upp vid odling eller hittats
i annan jordnära terräng där runstenar förekommit.
Det finns även runinskrifter på tunna metallbitar, så kallade runbleck. Dessa har hittats runt om i Norden och har såväl inskrifter med kristna böner och välsignelser som inskrifter utan tydlig språklig innebörd, vilka idag anses ha haft en magisk funktion.
De gotländska bildstenarna tillhör i viss mån en annan tradition och bör inte sammanblandas med runstenar. De har sällan något skriftligt budskap.
Tid och sammanhang
Runstenarna tillkom huvudsakligen mellan år 300 och år 1130. De äldsta finner man i Norge, som exempelvis Tunestenen, Hogganvikstenen och Einangstenen från 350-talet. De yngre stenarna förekommer framförallt i Uppland. Runor användes även långt senare i både Sverige och Norge, men man slutade att resa runstenar före år 1100. Runstenar förekommer i hela det nordiska kulturområdet – Sverige, Norge och Danmark, samt i vissa områden med nordiskt inflytande. De absolut flesta runstenarna finns dock i landskapen kring Mälardalen i Sverige.Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med runorna ur den äldre futharken, som bestod av 24 tecken. Ofta saknar de ornamentering. Jämfört med vikingatidens runstenar, som nästan alla är minnesstenar efter döda anhöriga, är det inte alltid lika tydligt med de äldre runstenarna vad som varit deras syften. Under denna period är antalet stenar som restes i Danmark, Norge och Götaland lika stort, eller kanske rent av större, än de som restes i norr och då framförallt i Svealand. Dessutom är dessa ofta mer litterära (det vill säga skrivna på meter, och har ett poetiskt bildspråk) än de senare och flera av de mer kända är från just denna tid, som Eggjastenen, Björketorpsstenen och Järsbergsstenen.
Omkring år 960 skedde ett stort uppsving i runstensresandet med början i Danmark. Där hade Harald Blåtand nyss låtit döpa sig och rest Jellingestenen.
| ” | Kung Harald lät göra dessa kummel över Gorm sin fader och Tyra sin moder. Den Harald som åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna | „ |
| — Jellingestenen | ||
Stilar och datering
- Huvudartikel: Runstensstilar
- Rak = ca 980 till ca 1015
- Fp = ca 1015 till ca 1050
- Pr1 = ca 1010 till ca 1050
- Pr2 = ca 1020 till ca 1050
- Pr3 = ca 1050 till ca 1080
- Pr4 = ca 1060 till ca 1100
- Pr5 = ca 1080 till ca 1130 e. Kr.
Ornamentik
Runinskriften är i allmänhet ordnad i någon form av stödlinjer, från början oftast bara raka linjer. Runinskrifter som läses från höger till vänster är vanliga. Senare utformas stenen allt oftare med någon typ av prydnadslinjer, först i form av ormfigurer, senare i form av drakslingor, och runorna ristades i dessa slingor. Typen av ornamentering hjälper också runforskare att datera inristningen och att identifiera ristaren. Huvudena på de rundjur som prydde stenarna ses antingen som en triangel med två ögon (ca 1010-1050), eller från sidan. Den senare formen förändras från en trubbig, tvärt avskuren nos till allt mer långsträckta huvuden.[4]
På många stenar förekommer kristna symboler som kors. Försvinnande få har direkt hedniska symboler; endast två av tvåtusen mellansvenska stenar har sådana: båda med torshammare, en dessutom med vad som troligen är gudens ansikte.[5] Mer avancerad ornamentik förekommer också, såsom i Sigurdsristningen med scener ur sagan om Sigurd Fafnesbane, men är ovanlig. Runristaren Fot verkar vara en av dem som varit mest benägna att rikligt smycka stenarna med bilder.
Stilen Rak omfattar stenar med texten i slinga, med rak avslutning på skriftbanden och utan ormhuvud och svans. Stilen Fp karaktäriseras av en runslinga med fågelperspektiv. Pr1 till Pr5 innehåller en eller flera runslingor med ormhuvud i profil och i olika utföranden. Stenar som har drag av två stilar betecknas som till exempel Pr1-Pr2.[3]
Utbredning
>10
5-9
1-4
<1
Saknar runstenar
| Område | Antal inskrifter | Varav runstenar eller vikingatida gravstensmonument |
| Uppland | 1468 | 1328 |
| Södermanland | 452 | 437 |
| Östergötland | 446 | 414 |
| Västergötland | 313 | 160 |
| Småland | 190 | 139 |
| Öland | 182 | 157 |
| Närke | 39 | 31 |
| Västmanland | 36 | 29 |
| Gästrikland | 23 | 22 |
| Hälsingland | 20 | 18 |
| Medelpad | 18 | 18 |
| Bohuslän | 15 | 7 |
| Värmland | 8 | 4 |
| Dalarna | 5 | 2 |
| Jämtland | 4 | 1 |
| Lappland | 1 | 0 |
| Gotland | 408 | 68 |
| Summa Sverige | 3628 | 2835 |
| Norge | 1649 | 133 |
| Danmark (inklusive Skåne, Blekinge och Halland) | 962 | 267 |
| Brittiska öarna | 124 | 56 |
| Grönland | 102 | 0 |
| Island | 49 | 19 |
| Irland | 15 | 1 |
| Färöarna | 9 | 0 |
| Övriga områden | 39 | 3 |
| Summa övriga världen | 2950 | 479 |
| Summa totalt | 6578 | 3314 |
Teknik
Runorna och övriga linjen höggs normalt med en bred mejsel. I två kända fall användes en spetsig mejsel som lämnade rader med små gropar i spårens botten. 'Ristade' runor som skrapades in i stenen är mycket sällsynta.Budskap
På en berghäll vid Oklunda gård i Östra Husby socken i Östergötland, finns en inskrift som visar att en man, Gunnar, tagit sin tillflykt dit undan förföljare efter att han dödat en annan man; berghällen låg på en tingsplats där han var fredad.
Magiska budskap förekommer också i runinskrifter, men är vanligare på föremål än på stenar. En speciell runsekvens är futharken, som ofta användes som trollformel. Frasen Tyd du runorna återkommer, med syftning på att kunskapen om runor inte var alla förunnad.
Slutligen finns några enastående gåtfulla runstenar vars fulla innehåll vi idag inte kan gissa oss till – främst av dessa är utan tvekan Rökstenen i Östergötland, med världens längsta runinskrift.
De ihågkomna
De personer som fick stenar resta efter sig var i över 90 procent av fallen en man som dött. Var åttonde sten restes av en ensam kvinna, var tionde av en kvinna tillsammans med flera män; ofta den dödes änka och söner, men ibland även systrar och bröder. Det är nästan bara på Öland och i Mälarlandskapen som kvinnor tycks ha rest stenar efter sina manliga släktingar. Endast en tiondel av stenarna berättar om utlandsfärder.[2] Bland dessa finns de omkring 30 stenar som berättar om Ingvarståget, den enda utfärd som definitivt satt spår i en större grupp stenar. Främst bland dessa är Gripsholmsstenen, med sin kända rundikt:[6]Syfte
- Som en del av konverteringen från asatro till kristendom
- Som ett sätt att visa sig lojal med kungamakten
- Som ett sätt att markera revir och hölja ätten i ära för att på så sätt vinna egen makt
Eftersom kristnandet även sammanföll med att kungamakten växte sig allt starkare, har också tanken att en runsten också visat lojalitet med denna framförts. På de danska stenarna förekommer ofta titlarna "dräng" och "tegn", som i England betydde att personerna var kungens vasaller, vilka möjligen hade blivit överfört till Danmark. Eftersom ordet "tegn" också förekommer på västgötska och södermanlänska stenar har andra dragit hypotesen ett steg längre och där velat se ett danskt inflytande. Mot tanken talar dock att endast en av de mellansvenska stenarna omtalar sveakungen.[8]
För att runstenarna skulle vara revirmarkeringar talar den stora vikt som läggs vid släktskapsförhållanden, och det faktum att det var en stor investering av möda. Kungar kom och gick, men genom att rista i sten skulle den som den tillägnades evigt leva i åminnelse.[9] De tidigaste stenarna i södra Norden må vara resta av samhällets toppskikt, men i mälarområdet verkar seden ha spritt sig. Hälften av gårdarna i centrala Uppland, och en fjärdedel av de i Södermanland, verkar haft minst en runsten, och inget tyder på att dessa skulle varit de rikaste.[10]
Bevarandet av runstenar
Många runstenar som är kända från äldre uppteckningar kom att återanvändas som byggnadsmaterial. Uppförandet av kyrkor och andra byggnader brukar ofta utpekas som en huvudorsak till runstenarnas försvinnande. Det finns inga belägg för att runstenarna systematiskt ska ha varit ett led i kulturell eller religiös politik, men stenarna stod ju utmanande tillgängliga ute i landskapet. Domkyrkorna i Strängnäs och Uppsala innehåller båda ett stort antal runstenar, i vissa fall vet man där exakt varifrån de tagits. Det är i sammanhanget ironiskt att den överväldigande merparten av stenarna faktiskt är kristna minnesmärken, ofta väl märkta med kors.
Gravhällar
Av de runinskriftsobjekt i sten som inte varit resta minnesstenar utgörs en stor del av gravhällar. Gravhällarna är stenplattor, vanligtvis av kalksten, som antingen har legat direkt över gravar, som en sorts liggande gravstenar, eller varit beståndsdelar i så kallade Eskilstunakistor. De senare var en sorts kistliknande monument som stod ovanpå gravar. En sådan var uppbyggd av två sidohällar, två gavelhällar och överst en lockhäll. Det är oftast på lockhällar man finner runor, men ofta är också övriga hällar ornamentalt ristade. Reliefornamentik är inte ovanlig. Runinskrifterna berättar vem som lät göra minnesmärket och över vem det är gjort. Ofta uttrycks också en önskan om att Gud ska hjälpa den dödes själ. Bland gravhällsinskrifterna är det vanligare, jämfört med runstenarna, att personen som förärats monumentet är en kvinna. Ibland, inte minst i äldre litteratur, benämnes även gravhällar med runor som runstenar.Runblock, runhällar och fragment
Runinskrifter i andra medier
Runor har också karvats i horn, ben, trä, bark- och björknäverbitar (nordens motsvarighet till papyrus). Dessa inskrifter är dock i stor utsträckning förlorade, men vi kan från de fynd som finns se att runskriften användes till annat än högtidliga inskriptioner.Det finns även runinskrifter på tunna metallbitar, så kallade runbleck. Dessa har hittats runt om i Norden och har såväl inskrifter med kristna böner och välsignelser som inskrifter utan tydlig språklig innebörd, vilka idag anses ha haft en magisk funktion.
De gotländska bildstenarna tillhör i viss mån en annan tradition och bör inte sammanblandas med runstenar. De har sällan något skriftligt budskap.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)