Asatro

Asar (fornvästnordiska æsir, singularis maskulinum áss) är ett av tre gudasläkten i nordisk mytologi, varav de övriga är vaner och alver. Termen "asar" tycks i källorna emellertid mest fungera som en samlingsbeteckning för det manliga gudakollektivet.

Etymologi

Ordets etymologi är obskyr. Jakob Grimm härledde på sin tid ordets urgermanska form *anzuR till betydelsen "stolpe, bjälke" och tolkade asarna som de pelare vilka uppbär världsalltet. Edgar C. Polomé betonade i sin tur släktskapet med ett urgammalt hettitiskt ord hashush med innebörden "härskare".
Fler tolkningar finns, men de flesta tycks peka på asagudarnas funktion som världsordningens härskare, en bild som också finner stöd i befintligt källmaterial. En nyare tolkning härleder att ordet kommer från ur-indoeuropeiskans h₂énsus (livskraft) och h₂ens (alstra, producera). Detta skulle i så fall sätta asarna som en skapande makt mot jötnaras (vilket antas ha betytt "frossare" eller "slukare") destruktiva.^[1] En språkhistoriskt mer korrekt form på svenska skulle vara "åsar" eller "äsar", då ordet förekommer som del i ordet "åska", av fornsvenskans asækia vilket betyder "asens åkande". ^[2]). Likaså ingår morfemet as i personnamn som Åsa, Åsmund och Åslög och i ortnamn som Åshem och Åsgårda. En källa som använder "åsar" som en svensk härledning är Peter August Gödeckes översättning av poetiska Eddan från 1877.

Beskrivning

Begreppet Asar förekommer främst i Snorres Edda, vilket gör tolkningarna högst osäkra. Snorre Sturlasson har med största sannolikhet lagt berättelserna om asarna tillrätta och lagt till eget material för att kunna beskriva asarna som en från Asien invandrad hövdingaätt.^[3]
I Gylfaginning i Snorres Edda räknar Snorre Sturlasson upp tolv manliga asar. Dessa är Oden, Tor, Balder, Njord, Tyr, Brage, Heimdall, Höder, Vidar, Vale, Ull och Forsete.
De fjorton kvinnliga asynjorna är enligt Snorre Frigg, Saga, Eir, Gefjon, Fulla, Freja, Sjöfn, Lofn, Vår, Vör, Syn, Hlin, Snotra och Gnå. Snorre var inte särskilt konsekvent när han räknade upp de viktigaste asarna; han missade Kvaser och Höner, men räknade in vanerna Njord och Frej och bland asynjorna räknade han in vanen Freja. Snorre skriver dessutom i sin Prolog att asarna skulle ha kommit från Troja och att Oden skulle ha satt sina söner att regera över Danmark, Sverige och Norge. Fram till 1800-talet godtogs detta av många lärda.
Den äldre forskningen målade gärna upp en bild av asarna som blodtörstiga krigsgudar, representanter för styrka och makt, medan vanerna framställdes som blida fredsmakter, skänkare av liv och gröda. En sådan bild har emellertid visat sig ha mindre stöd i källorna än vad man tidigare trott. Lotte Motz (1996) kunde efter att systematiskt ha studerat det samlade mytografiska källmaterialet dra slutsatsen att asarna snarast tycks ha förknippats med skapande verksamhet, medan vanerna oftare förknippats med vikingatåg, krigföring, kungamakt och materiellt överflöd. Hennes studie visar också att asarna knappast hade mindre med fruktbarheten att göra än vanerna. Den gamla tolkningen av asarna som krigsgudar har således fått vika för en mer nyanserad bild.
I mytologin berättas om hur jättinnan Gullveig eller Angerboda uppviglar till krig mellan de båda gudasläktena. Flera teorier finns om denna myts bakgrund. En är att vanernas kult kan vara äldre än asakulten och att myten skildrar en förhistorisk religionskonflikt. Asarnas största, gemensamma bedrift före Ragnarök var kriget mot vanerna. Se Vanakriget.
Myternas mest framträdande asagudar är Oden och Tor, samt den bland asarna upptagne jätten Loke. Inom kulten stod Tor och Oden främst jämte de fruktsamma vanerna Frej och Freja. Guden Ull har efterlämnat spår i ett stort antal svenska ortnamn som Ulleråker och Ullevi. Så trots att Ull har en undanträngd roll i Eddorna, så tycks han haft en viktig roll i de lokala offerkulterna.
Asarna var liksom vanerna inte odödliga som vissa gudar i andra religioner. Däremot behöll de sin ungdom med hjälp av Iduns äpplen. I Ragnarök stupade dock de flesta, blott två av Tors söner och två av Odens överlevde. Dessutom kom asarna Balder och Höder, som dött redan i vår tidsålder, tillbaka från dödsriket Hel för att härska inom nästa skede.

Kristendomen

Skandinavien var ovanligt på så sätt, att man där fortfarande höll fast vid sin asatro, medan resten av Europa var kristet. Många kungar i andra länder skyllde vikingarnas våldsamma beteende på just deras religion.
Omkring år 825 hade den franske munken Ansgar landstigit på Björkö och börjat undervisa folk där i den kristna läran. Han var vad man kallar en missionär. En annan missionär hade inte lika stor tur. En munk som skickats ut av Frankrikes kung "Ludvig den fromme" blev överfallen av vikingar innan han ens kom fram till Skandinavien.
Det var praktiskt för vikingarna att bli kristna. Den romersk-katolska kyrkan (som bland annat styrde i Konstantinopel) förbjöd sina troende att handla med hedningar. Därför lät många vikingar döpa sig så de kunde fortsätta med sina affärer. När man kom hem fortsatte man oftast dyrka sina gamla gudar. På samma sätt finns det vikingar som övergått till islam, för att bättre smälta in i arabländerna.
Norges kung Olav Tryggvesson införde kristendomen i sitt land, samt på Grönland och Orkneyöarna. Detta skedde kring år 1000. På Island protesterade man, men gick så småningom med på att döpas som kristna om man fick dyrka asagudarna i smyg.
De gudabilder som användes i de gamla riterna fick inte stå framme synliga, utan gömdes undan i ett litet specialrum i huset. Alla visste att det fanns där, men ingen låtsades om det.

Kristna vikingar övertalar

De kristna missionärerna var ofta ensamma och fick lita till sin vänlighet och övertalningsförmåga. Det behövde inte kristna vikingar bry sig med.
Kung Olavs missionärer reste runt i grupp, och hette Eyvind huggorm, Trond skelögde, Berse den starke, Kettil den höge, Sigurd dolk och Grotjard den raske. Vem hade inte blivit kristen om de frågade? Om man inte gick över till den nya, fromma religionen fick man på käften. En hövding, Rauth, som nekade kungen fick en levande huggorm nedpressad i halsen som straff.
Så småningom blev kristendomen något av överklassens tro. Det var ”inne” att vara kristen. Endast de mest primitiva människorna höll kvar vid asatron.
– ”Kolla, grannarna har avgudabilder! Idioter...”
Olav Tryggvessons efterträdare, Olav Haraldsson, fortsatte kristna sina undersåtar. Men hans barbariska metoder slog till slut tillbaka mot honom själv. Norrmännen gjorde uppror och tog hjälp av danskarna för att driva honom ur landet. År 1030 försökte Olav Haraldsson återta tronen, men blir dödad i slaget vid Stiklastad. Det börjar berättas att man sett olika under och mirakel vid hans grav, vilket får romersk-katolska kyrkan att helgonförklara den kristne vikingen.

Kristendomen i Sverige

Sverige var sist med att införa kristendomen. År 994 fick den kristne Olov Skötkonung makten i Sverige, och började omvände sina hedna landsmän.
I vårt land levde asatron kvar längst. År 1070 gjorde asatron en framgångsrik återkomst ivrigt pådriven av vikingen Blot-Sven, men år 1100 blev den gamla gudadyrkan helt förbjuden och de siste helgedomarna förstördes.
Emellertid fortsatte en sorts asadyrkan ända in på 1700-talet i Blekinges övärld, då man bad Oden, Tor och Frej om god sådd, fiskelycka med mera.