Kända Vikingar

Harald Gormsson Blåtand
Död cirka 985
Harald Blåtand var av Skandinaviens största härskare. Först gjorde han sig till kung i Danmark, och senare i Norge.
Blåtand kunde omöjligen hålla reda på vad som hände i bägge länderna, så han skickade sin fosterson Harald Gråfäll att styra Norge.
När skatterna hade betalats vägrade Harald Gråfäll ge sin fosterfar hans beskärda del av intäkterna. Blåtand skickade då sin brorson Gull-Harald Knutsson för att döda Gråfäll. Detta skedde också i ett blodigt överfall, men strax efter blev Knutsson i sin tur dräpt av Håkon Sigurdsson, helt enligt Blåtands planer. Som belöning för det gruvliga dådet blev Sigurdsson utnämnd till jarl över hela Nordnorge.
År 960 lät Blåtand döpa sig till kristen. Han byggde lite efter detta nordens första domkyrka i Roskilde. Blåtand organiserade också de så kallade "jomsvikingarna". Det här var en samling elitkrigare som kunde kallas ut att delta i olika drabbningar. De sägs ha haft en borg vid floden Oders mynning, men man har aldrig återfunnit denna. Blåtand sände jomsjarlen Styrbjörn Starke för att erövra Sverige. Men sveakungen Erik Segersäll satte emot och tilltaget misslyckades.
Han gjorde sig också ovän med sin son Sven Tveskägg, som svor att döda honom. De bägge möttes i ett slag vid Helgenäs, där Blåtand blev svårt sårad. Kort därefter dog han av sina skador.
Tillnamnet "Blåtand" fick han, eftersom han ofta led av ryslig tandvärk.

Harald Hårfagre
Cirka 850-933

När Harald blev kung över Norge var han bara tio år gammal. Hans far, Halvdan Svarte, hade redan förberett honom så väl att han kunde ta över tronen, då fadern dog. Det var många småkungar som försökte resa sig mot pojken i protest mot de höga skatterna, men de blev snabbt kuvade av den unge regenten.

Harald erövrar Norge

På den här tiden lydde inte Norge under en enda härskare, men efter bråket med småkungarna beslöt sig unge Harald för att ena landet. Han svor att inte klippa håret eller skägget förrän han lyckats med detta. Han blev därför kallad Harald Kalufsen, eftersom det tog ett tag innan han lyckats.
Först drog Harald norröver och besegrade de hövdingar som härskade över västanfjällen. Sedan tog han en tur in i Värmland och erövrade även detta landskap. År 872 hade de övriga småkungarna kaxat sig samman för att möta Harald i ett sjöslag i Havsfjord, men de blev alla bittert besegrade.
Nu härskade Harald över hela Norge, och kunde med gott samvete klippa sig. Han blev alltså inte kallad Hårfagre för sin yviga frisyr, utan för att han alltid höll håret välansat.

Folket utvandrar

Nu började han gå hårt åt bönderna med höga skatter. Till slut blev folk så trötta på detta att de började utvandra. På så sätt upptäckte man både Island och Grönland, och flera kolonier byggdes på dessa öar. Andra valde att bege sig till Frankrike, de skotska öarna eller Färöarna.
Men Harald var slug. Han gjorde de besegrade småkungarna till jarlar och gav dem vardera uppåt 100 krigare. Dessa skickade han nu efter de utflyttade norrmännen.
Orkney och Shetlandsöarna underkuvades och ställdes under hans styre. Island och Grönland rådde han dock aldrig på, fast dessa öar låg närmre Norge. Där hade folk rotat sig så bra, att de var villiga att slåss till varje pris för sina hem.

Ett arv - många söner

Harald fick tjugo söner med lite olika kvinnor. Bland dessa delade han sitt rike strax innan han dog. Han begrep emellertid att de aldrig skulle ha lyckats hålla sams, så han satte sin ende son med hustrun som överkonung.
Denne man, Erik Blodyx, var en sällsynt våldsam typ, och mördade flera av sina bröder. Han styrde med järnhand Norge tills han själv mötte döden i ett slag med vikingar från de olika kolonierna år 951.

Ottar Vendelkråka

Ottar var kung över svearna i början av 500-talet. Man har gissat att hans regeringstid sträckte sig mellan år 520-535 efter Kristus.
Han är mest känd för att ha stupat i Vendel i Uppland. Närmare bestämt ska han ha dräpts av två danska jarlar från Själland.
Anledningen till detta var att danskarna med våld flyttat in i kungsgården Huseby. Ottar försökte med sina män kasta ut inkräktarna, men i den följande bataljen stupade så gott som alla svearna. Senare hämnades hans son Adils faderns död genom att anfalla Själland.
Det sägs att en av gravarna som hittats i Vendel ska tillhöra Ottar Vendelkråka. Just namnet "vendelkråka" lär vara ett uttryck som använts om invånarna i Vendel.

Sven Tveskägg
960-1014

Tveskägg var son till Harald Blåtand, som var kung över Danmark och Norge. Liksom sin far var han kristen, men i övrigt var de inte särskilt lika varandra.
Blåtand hade låtit mörda sin fosterson Harald Gråfäll, något som Tveskägg starkt ogillade. Men det bråkades om mycket annat också. Till slut drabbade far och son samman i ett slag. Blåskägg sårades svårt och dog strax därefter. Tveskägg blev då kung över Danmark.
På den här tiden hade Skåne sin egen kung, som lydde under Danmarks härskare. Tveskägg ville inte ha någon konkurrens, så han avsatte skånekungen Strutharald och lät honom bli jarl istället.
Men kungens son, Sigvalde, var jarl av Blåskäggs gamla soldatförläggning Jomsborg. Han hade de fruktade kämparna jomsvikingarna på sin sida, och med deras hjälp tog han Tveskägg till fånga. Det sägs att Danmarks alla kvinnor fick skänka sina smycken till Sigvalde för att Tveskägg skulle bli fri. Som ett tecken på att inget ont blod fanns dem emellan gifte sig Tveskägg med Sigvaldes svärsyster Gunnhild.
Tillsammans med Norges kung Olav Tryggvesson gav sig Tveskägg år 994 ut på ett plundringståg till England. Medan han var borta tog svearnas kung, Erik Segersäll, makten i Danmark, men han avled bara ett år senare.
När Tveskägg kom hem fick han emellertid slåss mot Segersälls son Olof Skötkonung, och flera hårda strider utspelade sig vid Hedeby. Till slut möttes de två för fredsförhandlingar, och man kom överens om att lägga ner vapnen. Tveskägg sparkade ut Gunnhild och gifte sig istället med Skötkonungs mor Sigrid Storråda.
Tillsammans med sin nye fosterson och kämpen Eirik Jarl anföll nu Tveskägg sin gamle kamrat kung Olav Tryggvesson av Norge. Tryggvesson hade varit i Polen för att hämta hemgiften, pengar, från sin hustrus familj då han anfölls av de förenade svenska och danska styrkorna. Eftersom han var illa förberedd, föll striderna snart utanför hans kontroll, och till slut stupade han själv.
Nu var Tveskägg även kung över södra Norge. Han lät Eirik Jarl styra landet åt honom, medan han själv for till England år 1002 för att röva mark. År 1013 erövrade han i stort sett hela England, men dog följande år av vad som verkar vara naturliga orsaker.

Egil Skallagrimsson
Cirka 900-992

Egil var Islands störste skald och en mäktig krigare som gjorde sig berömd över hela norden. Han var son till den store kämpen Skallagrim, och barnbarn till krigaren Kväll-ulv, som sades vara varulv.
Han gick i tidig ålder till sjöss och lärde sig vikingens hårda livsvillkor.
År 937 stod slaget vid Brunanburh i England mellan anglosaxarna och en här av skottar, britter och nordiska vikingar. Egil stred med sin bror Torolf på anglosaxarnas sida, och utförde flera modiga bragder. Men så stupade Torolf och Egil tappade lusten att slåss. Istället for han hem till Island och gifte sig med den vackra Asgerd.
Egil själv hade ett speciellt, men kraftfullt utseende. Han var mycket reslig och bredaxlad, med yvigt rött skägg och helt skalligt huvud. Han hade tydligen en ganska bister uppsyn, även om folk sade att han var en vänlig själ.
Egil reser till Norge
Egil for till Norge för att hämta ett stort arv som tillfallit hans hustru. Men landets kung Erik Blodyx satte stopp för detta, och Egil skällde ut honom för allt vad tygen höll. Blodyx son Ragnvald ville sätta Egil på plats genom att utmana islänningen på envig, men blev istället själv ihjälslagen. Nu var förstås förhållandet mellan Egil och den norske kungen värre än någonsin.
Vidare till England
Egil begav sig till sin farfars gård Borg för att rusta upp denna. Det tog ett tag, men sedan hade han ett präktigt hus åt sin familj. För att koppla av från hemmalivet drog han på plundringsfärd med ett gäng andra vikingar, men deras skepp blåste ur kurs och strandade på Northumberlands kust i England.
Där mötte Egil anglosaxarnas kung Aethelstan, som han kämpat tillsammans med i sin ungdom. Detta var förstås en glad överraskning, men då de anlände till Aethelstans hov mötte Egil till sin stora förvåning Erik Blodyx, som då var på flykt från Norge.
Blodyx såg till att Egil kastades i fängelse för att snarast dräpas. Men under en enda natt diktade Egil en lång hyllningssång för att ära sin gamle fiende, helt med rim och allt. Naturligtvis blev han genast frisläppt.
Sorg blir dikter
När Egil kom hem fick han veta att sonen Bödvar hade drunknat. Han försökte i sin förtvivlan svälta sig till döds. Hans dotter Turid tog det också hårt och tuggade salttång. ”Är det skadligt”, undrade Egil. ”Mycket”, svarade Turid. ”Vill du ha?”
Men Turid sporrade istället sin far att dikta ett av sina allra vackraste kväden till Bödvars ära. På så sätt blev sorgen lättare att bära. Men mer elände väntade – även hans andre son omkom, och han diktade en hyllning även över denne.
Nu hade Egil börjat bli till åren, men tog ändå på sig uppdraget att fara till Värmland och kräva in en skuld åt en släkting. Han reste inte ensam ty det var hårda män han hade emot sig. Vid ett tillfälle besegrade Egil och hans tolv kamrater det dubbla antalet karlar vid en batalj.
Det här skulle visa sig bli hans sista äventyr. Snart började hans syn bli allt sämre. Då han besökte sitt livs sista ting var han nästan helt blind. När Egil dog var han över 90 år gammal, vilket var en mycket hög ålder för en viking. I synnerhet för en som levt ett sådant våldsamt liv.

Vagn Åkason

Vagn var en vikingahjälte från den danska ön Fyn. Med all säkerhet var han en stor kämpe och en mycket speciell man, men hur mycket av historierna kring honom som faktiskt är sanna, får var och en avgöra.
Vagn var sonson till Palna-Toke, som byggde Harald Blåtands krigarborg Jomsborg. Han växte upp bland vikingakrigare och fick tidigt lära sig plundra och slåss. Vid tolv års ålder förde han befäl över ett eget långskepp och 50 man.
Han var ännu inte upptagen i Jomsvikingarnas gemenskap, och då han var i tonåren bad han deras ledare, jarl Sigvalde, att få bli en av dem. Sigvalde avvisade Vagn föraktfullt, varpå ynglingen utmanade både honom och hundra av hans män på envig – en i taget förstås. Det tog flera dar innan bataljerna var över, men då hade Vagn lyckats ge dem alla smörj.
Naturligtvis blev Vagn själv jomsviking. Då de skulle dra i fält mot Norges härskare Håkon Ladejarl svor han på denna högtidsdag att dräpa den hatade storgodsägaren Torkel Leira i Viken, och gifta sig med hans dotter. Det här var ett löfte värt en riktig viking, men det gick inte riktigt som Vagn tänkt sig.
Efter en drabbning med Torkels Leiras kämpar blev han och en stor grupp av hans vapenbröder tillfångatagna, och sattes på en trädstam för att halshuggas. Det var Torkel själv som höll i yxan, men då det blev Vagns tur slet han sina fjättrar, grep tag i vapnet och klöv Torkels huvud istället.
Håkons son Erik tyckte det var bra gjort, och såg till att både Vagn och hans kamrater blev benådade. Dessutom ordnade han så att Vagn fick gifta sig med Torkels dotter, och tillsammans blev de stamfäder för en mycket ryktbar släkt...