Ingvar den vittfarne

Ingvar den vittfarne (c:a 1016–1041)^[1] var en vikingahövding från Mälardalen, enligt Ingvar den vittfarnes saga dottersons son till Erik Segersäll, vars vikingatåg till Särkland på 1040-talet är omvittnat på 25–30 runstenar (några är osäkra), kallade Ingvarsstenarna, runt främst Mälaren.

Ingvarståget havererade i Särkland, och ingen av runstenarna bekräftar att någon skulle ha överlevt detta.

Ingvars färd finns även som saga i den isländska sagalitteraturen, och denna kan sägas komplettera bilden på ett, i vissa delar, överensstämmande vis.

Forskaren Mats G. Larsson anser att han funnit stöd för att detta vikingatåg omtalas även i den georgiska krönikan Kartlis Cxovreba. Larssons hypotes menar att Ingvarståget gick under efter strider i Georgien mellan Svarta havet och Kaspiska havet, efter vilka merparten av de överlevande deltagarna sedan ska ha avlidit i en smittsam sjukdom.

Ingvarsstenarna är resta över män som avlidit under Ingvarståget, varav Gripsholmsstenen i Mariefred är den mest kända. Ingvar antas ha avlidit cirka 1041.

Ingvar den vittfarnes saga, (isländska Yngvars saga víðförla) skildrar Ingvar den vittfarnes liv, bland annat hur denne leder ett vikingatåg; först i österled, därpå söderut.

Sagan innehåller upplysningar som kan sättas i relation till Ingvarsstenarna. Sagan ger också ett exakt årtal i kristen tideräkning: Ingvar dog 1041 efter 5 års resa, 25 år gammal (hálfþrítugr). Budskapet om dennes, och merparten av hans följeslagares, död ska ha nått Mälardalen år 1042 med det sista av de trettio skepp som seglat ut.

Som i många andra fall avseende den isländska sagalitteraturen, finns ett antal felaktigheter ifråga om diverse dateringsaspekter. Vad gäller just Ingvars dödsår, finns detta dock bekräftat även i andra isländska källor som t.ex. olika annaler. Denna uppgift är därför relativt vedertagen i forskningen.

Handling

Sagan börjar under Erik Segersälls tid, som var kung i Uppsala och dog omkring 995. Ingvars farmor, vars namn sagoförfattaren inte känner till, var dotter till Erik, kanske frillobarn. Hon begärdes i gifte av en svensk hövding Åke (Áki), men giftes bort med en småkung från Gårdarike. Denne överfölls och dödades av Åke. Han tog den svenska kungadottern med sig hem och gifte sig med henne. Deras son var Emund (Eymundr).

Kung Erik låter en tid senare dräpa Åke och konfiskerar hans jord och egendom. Emund växer upp hos kung Erik, och sedan hos Olof Skötkonung efter Eriks död. När han blir vuxen harmas han över att kungen tagit hans arv. Han dräper konungens skatteindrivare och blir fredlös. Olofs dotter Ingegerd ger honom ett skepp och han far utomlands. När Ingegerd gifter sig med kung Jaroslav I av Kiev år 1018 åker Emund dit.

Georgien låter kanske långt borta för svenskar i dag – men för tusen år sedan var många svenska familjer starkt berörda av sorgliga och dramatiska händelser i det vackra och bergiga landet vid Svarta Havet. Inte mindre än tjugosex runstenar vittnar i denna dag om vad som hände. Den mest kända står vid Gripsholms slott. Där står:

De foro manligen

Fjärran efter guld

Och österut

Gåvo örnen föda.

De dogo söderut

I Särkland.

Att ge örnen föda var vikingapoesi för att döda fienden. Särkland var ungefär vår tids Mellanöstern.

Georgien var målet för det sista svenska vikingatåget, det så kallade Ingvarståget, då cirka tre hundra ynglingar ur de rikaste och finaste ätterna i Svealand och Östergötland tog sig genom Ryssland ner till Svarta Havet och vidare genom Georgien till Kaspiska Havet. Under färden drogs de in i lokala krig och konflikter, de drabbades av svåra sjukdomar och de flesta av expeditionens deltagare dukade under. Bara några få kom hem igen. Deras berättelse levde kvar i den isländska ”Ingvar den vittfarnes saga.” Modern forskning visar att alla orter och personer som nämns i sagan går att identifiera och georgiska källor bekräftar berättelsen.

Ingvar var troligen släkt med sveakungarna Anund Jakob och Emund den gamle. En annan släkting, Ingegerd, var gift med furst Jaroslav av Kiev, där Ingvar bodde några år. På våren 1040, var Ingvar tjugofem år gammal och kände sig mogen att ge sig iväg på ett kombinerat handels- och krigståg.

Med uppskattningsvis ett trettiotal båtar med 10–12 roddare i varje, tog han sig ner för Dnejpr till Svarta havet, vidare runt Krim österut längs kusten till floden Rionis utlopp i dagens Georgien. I georgiska krönikor står det att det kom ”varjager” som var den ryska benämningen på vikingarna.

Varjagerna stannade över vintern i hovet hos landets drottning, som i sagan hette Silkesiv, men i verkligheten hette Mariam. Georgien hade då redan varit ett kristet land i flera hundra år och på många sätt mer utvecklat än dåtida Svitjod (Sverige).

På våren fortsatte Ingvar och hans män över bergspassen österut upp till ca 900 meters höjd innan de kunde ta sig ner på floder till staden Tbilisi mitt emellan Svarta havet och Kaspiska havet och sedan österut.

På vägen kom de i strid med pirater som var beväpnade med så kallade grekiska eldkastare med brinnande olja från källorna i Baku.

De seglade runt Kaspiska havet där de gjorde lyckade affärer och skaffade sig stora rikedomar. Några av vikingarna gick under redan nu. En runsten i Västmanland, rest över Slagve, meddelar att han stupade i Karusm, som historikerna tror ska vara Chorezm vid Kaspiska havets östkust, gränsande till Samarkand.

Så for Ingvar och hans män tillbaka igen samma väg de kommit, men nu drogs de in i strider mellan kejserliga bysantiska och georgiska intressen. Vikingarnas insatser på georgiernas sida finns beskrivna i georgiska källor. Ingvars sida förlorade kriget.

Enligt sagan skulle de också ha utsatts för mordförsök av fala kvinnor, men de flesta klarade sig och kom tillbaka till Svarta havskusten, men där drabbades de av en svår epidemi, troligvis dysenteri. Även Ingvar insjuknade, strax innan han avled överlämnade han befälet till Gårda- Kettil.

Nu fanns det bara 12 skepp kvar av den en gång så stora och stolta flottan. Männen blev osams, några ville fortsätta jaga byte kring Svarta havet, andra ville ta sig hem, en grupp ville segla till Miklagård, vikingarnas namn på Konstantinopel (dagens Istanbul) för att ta värvning. Kejsaren hade ett livgarde sammansatt av nordbor. Gruppen splittrades.

Gårda-Kettil och några få båtar tog sig efter svåra strapatser upp till Kiev och Gårdarike (Ryssland) de andra skeppen seglade till Miklagård. Efter en tid fortsatte Gårda-Kettil till Svitjod, där han berättade vad som hade hänt och överräckte en stor del av bytet och Ingvars kvarlåtenskap till Ingvars son Sven. Därpå fortsatte han till Island, där han slog sig ner. Resan blev omedelbart en myt och legend som levt kvar till våra dagar.

Kort efter detta besegrades furst Jaroslav utanför Konstantinopel och handelsvägarna söderut från Ryssland blev avskurna då nya folk trängde på österifrån. Därför kunde vikingarna inte längre komma ner över Kiev och ungefär samtidigt började nordborna konkurreras ut i Konstantinopel av krigare som flytt från England, där normanderna nu tagit över.

Nu hade också kristendomen spritt sig över nästan hela Norden, och därmed brukar man säga att vikingatiden tog slut.