Vikingarnas stridskonst

Text: Lars Magnar Enoksen
För dem som vill upprätthålla den politiskt korrekta bilden av vikingen som fredlig handelsman och upptäcktsresande bör påpekas att handels- eller upptäcktsfärder i främmande länder i alla tider har genomförts med vapenmakt och stridsberedskap.
Inom den skandinaviska historieskrivningen görs det ofta åtskillnad på färderna i västerled – som anses ha varit krigiska – och färderna i österled – som skall ha varit mer handelsinriktade. Men om vi skärskådar de enda nordiska originalurkunder som existerar från vikingatiden, nämligen runstenarnas vittnesbörd, visar det sig att utlandsresorna – vare sig det gäller västerleds- eller öster-ledsfärder – överlag beskrivs som vinstinriktade krigiska företag. Det finns inga runtexter som talar om att rikedom införskaffats genom fredligt handelsutbyte. Och vid sidan av skeppskonsten var det stridskonsten som gav de viktigaste förutsättningarna för de lyckosamma färderna.
De isländska sagorna och den fornnordiska eddadiktningen ger åtskilliga exempel på att de vikingatida männens stridsduglighet och fysiska vigör grundlades i tidig ålder. Med hjälp av kamplekar tränade de upp kroppens smidighet, balans, styrka och motorik.
I vikingatidens samhälle var det en livsnödvändighet att vara i stridbart skick. Blodshämnd, det vill säga dråp som vedergällning, kunde utkrävas och tas på vilken släktmedlem som helst i fiendeätten, vilket innebar att ingen nordbo gick helt säker för ett plötsligt angrepp från en hatiskt sinnad hämnare. Enligt den norröna historiska litteraturen var blodshämnd en ständigt återkommande hotbild för dåtidens människor.
Dessutom var envig, det vill säga duell man mot man, ett lagligt sätt att lösa tvister. Detta innebar att den som inte var kapabel att med vapenmakt hävda sin rätt gentemot andra blev föga långlivad om han hade något som andra traktade efter.
Även om gemene man förväntades vara stridsduglig i det fornnordiska samfundet, fanns det en samhällsgrupp som var professionella krigare. Dessa var knutna till en hövding som gav sina undersåtar mat och husrum samt vapen i utbyte mot att de försvarade sin ledares intressen och maktanspråk med vapen i land. ”Huskarl”, ”hemtagare” och ”dräng” var den vikingatida benämningen för krigare som hade tagit tjänst hos en hövding. Under tidig medeltid blev ”hirdman” det vanligaste samlingsnamnet.
De nordiska krigarna övade strid varje dag, vilket bland annat den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus, norska Konungaspegeln och eddadikten Vaftrudnersmål uppger. Undervisningen leddes av män med egna erfarenheter från slagfältet. Träningen var praktiskt inriktad och vapnen man föredrog var yxa, svärd, spjut och pilbåge. Rundskölden var det vanligaste försvarsredskapet, men den kunde även användas offensivt i strid.
Förutom vapenövningar tränade krigarna bland annat olika typer av brottning. En kuriositet är att även snöbollskrig ingick i ynglingarnas fostran. Snöbollskastning var ett förstadium till kast med stenar, vilket var ett flitigt använt inslag vid strider både tills lands och till sjöss.
Odenkulten och tron på Valhall som krigarnas paradis var intimt förknippade med vikingarnas krigarsamfund och deras sätt att uppträda i strid. Det är däremot föga troligt att gemene man och kvinna i det vikingatida Norden trodde att man hamnade i Valhall när livet var slut. Men krigarna bejakade en tro som gjorde gällande att de som stupade på slagfältet hade valts ut för sin stridsskicklighets skull och att krigsguden, genom valkyriornas försorg, hade samlat dem för ett högre syfte – att de skulle kämpa sida vid sida tillsammans med gudarna under Ragnarök.
Ragnarök (”Gudarnas öde”) innebar att asarna rustade och förberedde sig för en sista strid som för all tid skulle besegla deras öde. Detta var en myt som vikingatidens krigare och hövdingar utmärkt kunde förlika sig med, eftersom den till fullo återspeglade den verklighet som de själva ständigt ställdes inför.
För de vikingatida krigarna fanns ingen avgörande skillnad mellan liv och död, vilket gjorde att de sällan kapitulerade inför en övermakt. Det var denna attityd som bidrog till att motståndaren inte kunde vänta sig någon pardon då han mötte vikingar i strid. Dessutom menade vikingarna att deras vanligaste sätt att sprida skräck i motståndarhären hade ett gudomligt ursprung, färdigheten ansågs härstamma från Oden. Enligt Odenkulten hade hans dyrkare förmågan att göra fienderna blinda, döva eller skräckslagna – om de ställdes mot kämpar som besatt förmågan att hamna i ”bärsärkagång”. Bärsärkarna kände nämligen till konsten att ”skifta hamn”, det vill säga att tillfällig ändra sitt mänskliga sinnelag till ett vilddjurs kynne. Dessutom var en bärsärk till synes okänslig för smärta i strid. (Bärsärk betyder ordagrant ”man som är klädd i björnskinn”, med den faktiska innebörden ”en kämpe som har antagit en björns kraftfulla skepnad”.)
Även om de föregivet gudomliga egenskaperna spelade en viktig roll i vikingarnas stridskonst, bemästrade de givetvis också de sedvanliga kampsätten. Då enstaka vikingaskepp härjade i främmande länder föredrog man att anfalla med så kallade ”strandhugg”, det vill säga snabba och oväntade attacker som var avklarade innan de utsatta hade lyckats samla sina styrkor till motangrepp.
När större flottenheter genomförde renodlade krigståg, var man inte främmande för att belägra borgar eller städer och utkräva lösen för att skona invånarna. Vid belägringen av Paris i mitten av 800-talet visade sig vikingarna vara skickliga förhandlare. Sedan man hade misslyckats med att inta staden och efter en längre tids belägring, lyckades nordborna utkräva rätten att härja fritt i hela frankerriket söder om Paris och dessutom få lov att saluföra sitt eventuella byte på Paris handelsmarknad när de återvände!
När det gällde traditionella härslag mellan arméer, var svinfylking och sköldborg nordbornas vanligaste stridsformationer. Svinfylking beskrivs som mest utförligt av Saxo Grammaticus i Gesta Danorums sjunde bok, men även Flatöboken har en detaljerad beskrivning.
I en svinfylking var förtrupperna uppställda i spetsformade enheter, vilka liknades vid ett vildsvinstryne, därav namnet. Längst fram stod en eller två krigare, därefter stod två eller tre, och bakom dem tre eller fem och så vidare, och till som tio eller femton led bildade en triangel. Den spetsformade mittfylkingen gick oftast lite längre fram än de båda sidofylkingarna. I de triangelformade stridsformationerna hade krigarna till vänster sina sköldar på vänster arm, de till höger hade sköldarna på höger arm. Dessa stridsenheter rusade rakt mot fiendestyrkan och var beväpnade med närstridsvapnen klubba, yxa, svärd eller huggspjut. Och de hade som uppgift att tränga igenom motståndarnas försvarslinje.
Bakom förtrupperna stod raka led uppställda med spjutkastare, och efter dem stod slungkastarna eller pilbågsskyttarna. Bakom dessa stod i sin tur en reservstyrka som skyddade mot eventuella attacker bakifrån.
Om endast ett litet antal krigare fanns att tillgå, placerades dessa i en defensiv stridsformation som kallades sköldborg. Denna innebar att krigarna ställde sig sida vid sida med sköldarna tätt framför sig. En sådan formation gjordes gärna lite inåtbuktande, det vill säga de yttre sidorna stod lite längre fram än mittdelen. En sköldborg kunde bestå av endast ett led.
Vikingarnas rykte som krigare gav många av dem an-
ställning hos främmande makter. Redan i början av
900-talet gav frankerrikets härskare nordiska vikingar ett stycke land av riket, med förbehållet att de skulle skydda frankerna mot andras härjningar. Detta landområde kallas än i dag Normandie, ”Nordmännens rike”. Det var först efter Normandies grundande som vikingatågen avbröts mot frankerriket.
I den stad som nordborna kallade Miklagård, Konstantinopel, anlitades vikingar i mitten av 900-talet av den bysantinske kejsaren i syfte att bilda hans livgarde och dessutom användas som en elitstyrka i härslag. Denna trupp kallades väringagardet och den enskilde krigaren väring eller varjag, vilket betydde ”en person som avlagt trohetslöfte åt en hövding” eller ”en trofast man att lita på”. Väringagardets krigare föredrog att strida med yxa, viket gjorde att bysantinska källor beskrev dem som ”de yxbärande barbarerna” eller ”krigarna som har yxor vilande på sin högra axel”.
I England bildades en nordisk arméstyrka i början av 1000-talet i syfte av skydda öriket mot främmande trupper. Denna kallades tingalid, vilket betyder ”krigarskaran som lyder under en och samma lag”. Liksom väringagardet föredrog tingalidets krigare att strida med yxa.
Lars Magnar Enoksen är runolog och författare, aktuell med Vikingarnas stridskonst (Historiska Media), en bok som bygger på många års teoretiska studier och praktiska övningar.