Begravningar

Från början brändes alla döda på bål. Även under den senare vikingatiden förekom det, men seden förbjöds då kristendomen gjort sitt intåg.
Om den döde var en hövding eller berömd kämpe brändes han ombord på ett långskepp. Ibland skedde detta på land, ibland lät man skeppet gå ut till havs.
Det vanligaste var att man lade de döda i hög, som det hette. Den döde fick med sig allt som han eller hon kunde behöva i nästa liv.

En skeppsgrav innan den täcks med jord. Ombord ligger hövdingens häst och i aktern står ett litet hus där man lagt den döde.

Hövdingar och förmögna lades i ett riktigt skepp med sina ägodelar. Till dessa hörde också husdjur och trälar, som dödades och lades vid sin husbondes sida. Sedan täcktes allt med jord.

Här har en hövding lagts till vila med sina dyraste ägodelar. Två trälar har också följt honom i döden för att tjäna honom i Asgård.

Ibland reste man stenar i olika formationer över gravplatsen. Den vanligaste av dessa utsmyckningar kallades skeppssättning. Den användes oftast om man inte hade möjlighet att begrava den döde i ett skepp. Stenarna fick därför symboliskt bilda formen av ett fartyg.

Så här ser en vanlig skeppssättning med stenar ut uppifrån.

Ale Stenar i Kåseberga i Skåne. Det här är sveriges största skeppssättning. Forskarna tvistar om vad den egentligen använts till och vad den egentligen är. Några hävdar att det är en hövdingagrav från bronsåldern, andra menar att det är ett astronomiskt observatorium från en ännu äldre tid.