I Österled

Genom Baltikum gjorde vikingarna sina färder österut. De platser man reste mot var Gårdarike (Ryssland), Särkland (Arabien) och Grekland, då en del av det Bysantinska väldet.
Staden Miklagård (Konstantinopel), senare Istanbul i Turkiet, var huvudstaden i detta rike, och en knutpunkt för handel. Det var en otroligt rik stad, och mer eller mindre drömbytet för varje viking.

Framåt på floderna

Man använde sig av Rysslands många floder för att ta sig längre och längre in i länderna. Floden Dnjepr har sju starka forsar som vikingarna försökte undvika om de kunde. Många forskare menar att de helt enkelt drog upp skeppen på land och bar dem mellan olika vattendrag. Man stack årorna tvärs igenom århålen i skrovet, och fick på så sätt stora ”handtag” på skeppet. Andra forskare är övertygade om att vikingarna inte gjorde så eftersom det skulle vara alldeles för slitsamt. Skandinaverna fick namnet ”ruser” av de ryska folken, vilket sedan har blivit en beteckning för en viking i österled.

Ruserna erövrade flera stora städer, men förvånansvärd lätthet. Ingen väntade ju sig att en hel flotta krigsskepp skulle komma vandrande över land, vilket ju hände ibland.

Vikingarna erövrar

En typisk rus. Han har varma kläder och en skinnmössa. Byxorna är av österländs snitt. Han har dessutom stövlar han skaffat på sin resa.

Gårdarike (Novgorod), Kiev och Smolensk övertogs av vikingarna, och användes som handelsstationer och baser för nya plundringståg. Ruserna besvärade sig inte med att äga landområden, utan utkrävde istället en sorts skatt av befolkningen. Män och kvinnor såldes som slavar, och inbringade höga summor. Ibland erbjöd ruserna munkar och kvinnor från Brittiska öarna. Dessa var krigsbyten från tidigare plundringståg.
Folkslaget Slaver var de som såldes oftast – därav ordet ”slav”.
Under 800– och 900-talen grundade vikingahövdingen Rurik och hans son Igor den första varaktiga staten. Här bosatte sig många ruser för gott. Andra använde den som en språngbräda för vidare expeditioner.

Ibn Fadlan möter vikingarna

Via floderna Volga och Dnjepr tog man sig vidare till Kaspiska havet och Svarta havet. På en av dessa resor gjorde den arabiske diplomaten Ibn Fadlan deras bekantskap år 922.

Ibn Fadlan möter vikingarna men gillar inte deras vanor.

I sina anteckningar har han beskrivit ruserna som ”de smutsigaste bland Guds varelser”. Nordborna tvättade sig alla i samma fat vatten, samtidigt som de snorade, spottade och rengjorde munnen i det. Vidare beskrev han ruserna som ”höga som dadelpalmer, rödhåriga, ljushyade och täckta med tatueringar ända ut i fingerspetsarna”. Han fick också bevittna en hövdingabegravning på ett skepp som sedan stacks i brand. Två hästar och en slavflicka offrades för att följa honom i döden. Fadlan berättar att främlingarna var beväpnade med en yxa, ett svärd och en kniv vardera, och att de aldrig lämnade föremålen från sig.

Vikingar i Konstantinopel

Handeln visade sig vara framgångsrik för ruserna.

Ruserna gjorde försök att anfalla både Bagdad och Konstantinopel, men misslyckades. I Konstantinopel blev kejsaren så imponerad att han lät dem komma in i staden ändå. Handeln blev mer framgångsrik för ruserna än plundringsförsöket, och många slog sig ner i Konstantinopel. Dessa fick anställning i den kejserliga livvakten, och blev en sorts elitstyrka. I strider strider skickade man fram kejsarens ”väringar”, som de kallades, då ingen annan kunde rå på motståndet.

En väring med sin långyxa.

Den mest berömde väringen var Harald Hårdråde, som tjänstgjorde i Konstantinopel i början på 1000-talet. När han till slut ville ge sig av med sin vikingaflotta, försökte kejsarinnan hindra dem genom att spänna kedjor över hamninloppet. Harald löste problemet genom att ställa sina män på kedjan, så den tyngdes ner under vattenytan. Då kunde skeppen segla över och ut i Svarta havet.

Spår efter vikingar

Man har hittat arkeologiska fynd som visar att vikingarna kom i kontakt med den så kallade ”sidenvägen”. Detta var den viktigaste leden för handel med Kina och Indien. Kanske några av skandinaverna även besökte dessa länder tillsammans med olika handelskaravaner. På Gotland har man hittat cirka 80 000 arabiska mynt,pärlor från Iran och ädelstenar som tros vara av indiskt ursprung.