Skeppen

När man tittar på de vikingatida skeppen verkar det otroligt att de kunde resa så som de gjorde. De verkar både små och bräckliga jämfört med dagens fartyg. Men, vikingarna var både goda sjömän och hantverkare.

Ett skandinaviskt långskepp. Om det hade djurhuvud i fören kallades det drakskepp.

Det vanliga vikingaskeppet var det så kallade långskeppet. Det hade både mast och åror, och det krävdes mellan 24 och 50 man för att ro. Masten kunde monteras ner då man skulle smyga sig osedda in på en kuststad. Man använde bara ett stort segel.

Ett handelskepp. Dessa fartyg var mindre än långskeppen, men användes ändå till långa resor på stormiga hav, till exempel mellan Norge och Island.

  

Vid skeppsbygge använde man långa, tunna brädor av ask eller ek. De kallades bord och lades överlappande på varandra. Springorna mellan borden tätades med tjärblandad ull.

En långeka, som användes till kortare färder till havs, till exempel mellan öar.  Skeppen dekorerades gärna med drak– eller djurhuvuden i fören. Sådana särskilda skepp kallas drakskepp.

Det kan säkert hända att ett vikingaskepp för fulla segel, med ylande besättning och gapande drakhuvud skrämde slag på mången europé. Det var i alla fall tanken.
Man hängde sina sköldar längs relingens utsida, så att de både skulle verka som dekoration och skydd för de som satt och rodde. I aktern satt en stor åra som användes som roder. Ett av de längsta vikingaskeppen var 55 meter långt, och kunde troligen ta ombord en last på över 30 ton.
Vikingarna gav gärna sina skepp färgstarka namn. Ett av de mer berömda skeppen hette ”Ormen Långe”, och tillhörde kung Olav Tryggvesson av Norge. "Ormen Långe" var 37 meter lång.

Djurhuvud i trä, återfunnet i en norsk grav




Vikingarna navigerade efter solen och stjärnorna. De lärde sig också känna igen vindar, hur havet betedde sig på olika platser och olika sorters sjöfåglar. Alla intryck man tar in på en havsfärd sparades som en kunskapsbank av varje viking.