I Västerled

I Danmark uppstod samtidigt som väringarna i Konstantinopel en annan krigargrupp.

Bildsten från England, ristad av vikingar. Den föreställer sagan om Tors fiskarfänge.

Detta var de så kallade jomsvikingarna, som lät sig hyras ut till olika krigsherrar. Sådana män var lämpliga färdkamrater på plundringståg västerut.

Brittiska öarna

Danskarna hade fått ögonen på de brittiska öarna och någon gång kring år 793 gav de sig av på sin första expedition. I den ”Anglosaxiska krönikan” från 800-talet står skrivet att man detta år sett svåra järtecken som ”häftiga virvelvindar” och ”elddrakar” flygande i luften. Vidare står det att ”kort därefter samma år, den 8 januari, ödelade hedna män grymt Guds kyrka i Lindisfarne genom rov och dråp”.
England och Irland visade sig vara rena godisboden för vikingarna. De gick särskilt hårt åt just klostren, där de hittade ovärderliga konstskatter i silver och guld. Munkarna visade sig även vara fogliga fångar och togs också med på långskeppen för att säljas som slavar. Uttrycket ”bevare oss för nordmännens vrede” blev till slut något av en bön.
Den engelske munken Simeon av Durham beskriver en vikingaräd som han var vittne till, och det är ingen trevlig läsning. Vikingarna hackade här upp portarna med sina långyxor, sparkade omkull altaret och lade beslag på de delar av inredningen som glimmade. Vidare brände de hela klostret och roade sig därefter med att dränka de icke simkunniga munkarna i förhållandevis grunt vatten.
Det är troligast att just dessa vikingar var inhyrda rövare, legoknektar som inte skydde några medel för att skaffa sig rikedomar.

Västerledsvikingen

Den typiske västerledsvikingen beskrivs av dem själva som en helt annan typ av människa. I en isländsk saga berättas om bonden och familjefadern Sven Jarl, som under våren deltar i lyckosamma härjningståg i England. Vikingarnas lagar förbjuder honom i berättelsen att anfalla kvinnor, bönder eller köpmän. Det fanns mycket att tänka på även när man var ute på rövarstråt.

En märklig regel säger att man inte må stjäla från någon, så länge han lever. Detta löste vikingen oftast genom att slå ihjäl ägaren till det eftertraktade föremålet. Nordmännen måste ha tett sig som stora gåtor för de kristna britterna.

Strider på de Brittiska öarna

År 855 övervintrade vikingar för första gången i England. Allt fler följde deras exempel och året därefter, år 865, gick flera jarlar samman med sina män för att bilda en enda stor här. I en överraskande kraftuppvisning erövrade skandinaverna hela norra och östra England. Detta område kom att kallas Danelagen och stod helt under vikingarnas styre.

Vikingasvärd som hittats i floden Themsen i England. Troligen har det tappats under en drabbning i staden London.

I södra England stod kung Alfred av Wessex emot nordmännens attacker med hjälp av en liten men trogen styrka män. De lyckades år 878 lura ut vikingahären i träskmarker och kunde där besegra dem. Den danske härföraren kapitulerade och lät sig döpas i den kristna tron.
I slutet av 800-talet anföll norska vikingar Orkneyöarna och Hebriderna utanför Skottland. Man slog sig ner här för att upprätta hamnar för vidare invasions-flottor.
Efter detta drog norrmännen vidare till Irland och intog år 812 Dublin. De följande 100 åren blev en lång och blodig kamp mellan vikingar och irländarna, som var i underläge. År 1014 besegrades till slut vikingarna i slaget vid Clontarf.

Vidare i Europa

År 880 nådde vikingarna Frankrikes kust. På samma sätt som i England drog man fram i de franska byarna och lämnade stor förödelse efter sig.
En grupp vikingar försökte till och med inta Paris, som blomstrat upp till en välbesökt handelspunkt. Men den staden visade sig vara en alltför stor munsbit. Istället drog man vidare till Tyskland och Belgien.
Ofta behövde vikingarna inte ens dra svärden ur skidorna, det blev en bra affär ändå. Många hade hört talas om nordmännens härjningar, och flera städer skickade ut representanter för att betala vikingarna en tribut innan de hann fram. På så sätt fick vikingarna vad de ville ha utan att bli svettiga under armarna, och den betalade staden undgick att drabbas av en katastrof.
Den samlade avkastningen från Frankrike blev under 800-talet 19 524 kilo silver och 311 kilo guld. Allt betalt som tribut till skandinaverna för att skona byar och städer.
Den franske kungen Karl den enfaldige hade det knapert i statskassan, men gav istället ett stycke land till vikingahövdingen Gånge-Rolf. Här slog sig Rolf ner med sin skara vikingar, och fick hjälp att göra sig bofasta i utbyte mot att de skulle försvara kusten mot andra vikingar. De blev kvar där i generationer och denna del av Frankrike kom att kallas Normandie, ”nordmännens land”.
Under tidig medeltid kokade fortfarande vikingablodet i normandernas ådror. År 1066 erövrade de England med en liten flotta skepp. En av Englands stora kungar, Richard Lejonhjärta, var normand, och härstammar alltså från Skandinavien.

Modiga men dumdristiga kämpar

Då vikingarna mötte motstånd blev de faktiskt rätt ofta besegrade. De var modiga och skickliga kämpar, men dumdristiga i våra ögon. En ensam viking tog sig gärna an en hel grupp kämpar samtidigt. Visserligen skulle han med största säkerhet bli dödad, men han kom att bli ihågkommen som en mycket modig man och en sorglös kämpe. Det var stor sak i vikingasamhället.
En liten grupp rövare från norden kunde lätt besegras om man bara visste att de kom. Men överraskning var vikingarnas huvudvapen. De tog aldrig slut heller. Blev en grupp övervunnen kom det strax en ny. De som överlevt stridigheterna slöt sig till nästa anfallsvåg, och så vidare. Europeerna hade i längden ingen motståndskraft mot de sega nordmännen.

Ett England märkt av vikingarna

I England ville vikingarna att folket skulle betala ännu mer pengar i skatt. I slutet på 900-talet började de kräva in en orimligt hög tribut som kom att kallas ”danagälden”. År 1012 krävde de in en skatt på 21 772 kilo silver från jordägarna, för att skona deras ägor. Man tog också ärkebiskopen av Canterbury till fånga och krävde en hög lösensumma för honom. Den ville ingen betala, så han blev ihjälslagen med en koskalle.
År 1016 erövrade Knut av Danmark det som fanns kvar att besegra av England. Vikingarna kom att blandas upp med det engelska folket och deras gamla seder drog gradvis ut. År 1066 försökte Norges kung Harald Hårdråde erövra England, men hans här besegrades i ett slag vid Stamford Bridge. Vikingaättlingen Vilhelm lyckades bättre, då han samma år landsteg med sina normander. England hade gått in i en ny epok.
Nordborna har lämnat sina spår i landskapet. Det finns flera minnesstenar och vikingagravar som vittnar om deras erövringar. Alla ortnamn som slutar på ”-by” och ”-thorp” har skandinaviskt ursprung. I Sverige har man hittat över 40 000 engelska mynt, smycken och andra konstföremål.