Kända Vikingar

Harald Gormsson Blåtand
Död cirka 985
Harald Blåtand var av Skandinaviens största härskare. Först gjorde han sig till kung i Danmark, och senare i Norge.
Blåtand kunde omöjligen hålla reda på vad som hände i bägge länderna, så han skickade sin fosterson Harald Gråfäll att styra Norge.
När skatterna hade betalats vägrade Harald Gråfäll ge sin fosterfar hans beskärda del av intäkterna. Blåtand skickade då sin brorson Gull-Harald Knutsson för att döda Gråfäll. Detta skedde också i ett blodigt överfall, men strax efter blev Knutsson i sin tur dräpt av Håkon Sigurdsson, helt enligt Blåtands planer. Som belöning för det gruvliga dådet blev Sigurdsson utnämnd till jarl över hela Nordnorge.
År 960 lät Blåtand döpa sig till kristen. Han byggde lite efter detta nordens första domkyrka i Roskilde. Blåtand organiserade också de så kallade "jomsvikingarna". Det här var en samling elitkrigare som kunde kallas ut att delta i olika drabbningar. De sägs ha haft en borg vid floden Oders mynning, men man har aldrig återfunnit denna. Blåtand sände jomsjarlen Styrbjörn Starke för att erövra Sverige. Men sveakungen Erik Segersäll satte emot och tilltaget misslyckades.
Han gjorde sig också ovän med sin son Sven Tveskägg, som svor att döda honom. De bägge möttes i ett slag vid Helgenäs, där Blåtand blev svårt sårad. Kort därefter dog han av sina skador.
Tillnamnet "Blåtand" fick han, eftersom han ofta led av ryslig tandvärk.

Harald Hårfagre
Cirka 850-933

När Harald blev kung över Norge var han bara tio år gammal. Hans far, Halvdan Svarte, hade redan förberett honom så väl att han kunde ta över tronen, då fadern dog. Det var många småkungar som försökte resa sig mot pojken i protest mot de höga skatterna, men de blev snabbt kuvade av den unge regenten.

Harald erövrar Norge

På den här tiden lydde inte Norge under en enda härskare, men efter bråket med småkungarna beslöt sig unge Harald för att ena landet. Han svor att inte klippa håret eller skägget förrän han lyckats med detta. Han blev därför kallad Harald Kalufsen, eftersom det tog ett tag innan han lyckats.
Först drog Harald norröver och besegrade de hövdingar som härskade över västanfjällen. Sedan tog han en tur in i Värmland och erövrade även detta landskap. År 872 hade de övriga småkungarna kaxat sig samman för att möta Harald i ett sjöslag i Havsfjord, men de blev alla bittert besegrade.
Nu härskade Harald över hela Norge, och kunde med gott samvete klippa sig. Han blev alltså inte kallad Hårfagre för sin yviga frisyr, utan för att han alltid höll håret välansat.

Folket utvandrar

Nu började han gå hårt åt bönderna med höga skatter. Till slut blev folk så trötta på detta att de började utvandra. På så sätt upptäckte man både Island och Grönland, och flera kolonier byggdes på dessa öar. Andra valde att bege sig till Frankrike, de skotska öarna eller Färöarna.
Men Harald var slug. Han gjorde de besegrade småkungarna till jarlar och gav dem vardera uppåt 100 krigare. Dessa skickade han nu efter de utflyttade norrmännen.
Orkney och Shetlandsöarna underkuvades och ställdes under hans styre. Island och Grönland rådde han dock aldrig på, fast dessa öar låg närmre Norge. Där hade folk rotat sig så bra, att de var villiga att slåss till varje pris för sina hem.

Ett arv - många söner

Harald fick tjugo söner med lite olika kvinnor. Bland dessa delade han sitt rike strax innan han dog. Han begrep emellertid att de aldrig skulle ha lyckats hålla sams, så han satte sin ende son med hustrun som överkonung.
Denne man, Erik Blodyx, var en sällsynt våldsam typ, och mördade flera av sina bröder. Han styrde med järnhand Norge tills han själv mötte döden i ett slag med vikingar från de olika kolonierna år 951.

Ottar Vendelkråka

Ottar var kung över svearna i början av 500-talet. Man har gissat att hans regeringstid sträckte sig mellan år 520-535 efter Kristus.
Han är mest känd för att ha stupat i Vendel i Uppland. Närmare bestämt ska han ha dräpts av två danska jarlar från Själland.
Anledningen till detta var att danskarna med våld flyttat in i kungsgården Huseby. Ottar försökte med sina män kasta ut inkräktarna, men i den följande bataljen stupade så gott som alla svearna. Senare hämnades hans son Adils faderns död genom att anfalla Själland.
Det sägs att en av gravarna som hittats i Vendel ska tillhöra Ottar Vendelkråka. Just namnet "vendelkråka" lär vara ett uttryck som använts om invånarna i Vendel.

Sven Tveskägg
960-1014

Tveskägg var son till Harald Blåtand, som var kung över Danmark och Norge. Liksom sin far var han kristen, men i övrigt var de inte särskilt lika varandra.
Blåtand hade låtit mörda sin fosterson Harald Gråfäll, något som Tveskägg starkt ogillade. Men det bråkades om mycket annat också. Till slut drabbade far och son samman i ett slag. Blåskägg sårades svårt och dog strax därefter. Tveskägg blev då kung över Danmark.
På den här tiden hade Skåne sin egen kung, som lydde under Danmarks härskare. Tveskägg ville inte ha någon konkurrens, så han avsatte skånekungen Strutharald och lät honom bli jarl istället.
Men kungens son, Sigvalde, var jarl av Blåskäggs gamla soldatförläggning Jomsborg. Han hade de fruktade kämparna jomsvikingarna på sin sida, och med deras hjälp tog han Tveskägg till fånga. Det sägs att Danmarks alla kvinnor fick skänka sina smycken till Sigvalde för att Tveskägg skulle bli fri. Som ett tecken på att inget ont blod fanns dem emellan gifte sig Tveskägg med Sigvaldes svärsyster Gunnhild.
Tillsammans med Norges kung Olav Tryggvesson gav sig Tveskägg år 994 ut på ett plundringståg till England. Medan han var borta tog svearnas kung, Erik Segersäll, makten i Danmark, men han avled bara ett år senare.
När Tveskägg kom hem fick han emellertid slåss mot Segersälls son Olof Skötkonung, och flera hårda strider utspelade sig vid Hedeby. Till slut möttes de två för fredsförhandlingar, och man kom överens om att lägga ner vapnen. Tveskägg sparkade ut Gunnhild och gifte sig istället med Skötkonungs mor Sigrid Storråda.
Tillsammans med sin nye fosterson och kämpen Eirik Jarl anföll nu Tveskägg sin gamle kamrat kung Olav Tryggvesson av Norge. Tryggvesson hade varit i Polen för att hämta hemgiften, pengar, från sin hustrus familj då han anfölls av de förenade svenska och danska styrkorna. Eftersom han var illa förberedd, föll striderna snart utanför hans kontroll, och till slut stupade han själv.
Nu var Tveskägg även kung över södra Norge. Han lät Eirik Jarl styra landet åt honom, medan han själv for till England år 1002 för att röva mark. År 1013 erövrade han i stort sett hela England, men dog följande år av vad som verkar vara naturliga orsaker.

Egil Skallagrimsson
Cirka 900-992

Egil var Islands störste skald och en mäktig krigare som gjorde sig berömd över hela norden. Han var son till den store kämpen Skallagrim, och barnbarn till krigaren Kväll-ulv, som sades vara varulv.
Han gick i tidig ålder till sjöss och lärde sig vikingens hårda livsvillkor.
År 937 stod slaget vid Brunanburh i England mellan anglosaxarna och en här av skottar, britter och nordiska vikingar. Egil stred med sin bror Torolf på anglosaxarnas sida, och utförde flera modiga bragder. Men så stupade Torolf och Egil tappade lusten att slåss. Istället for han hem till Island och gifte sig med den vackra Asgerd.
Egil själv hade ett speciellt, men kraftfullt utseende. Han var mycket reslig och bredaxlad, med yvigt rött skägg och helt skalligt huvud. Han hade tydligen en ganska bister uppsyn, även om folk sade att han var en vänlig själ.
Egil reser till Norge
Egil for till Norge för att hämta ett stort arv som tillfallit hans hustru. Men landets kung Erik Blodyx satte stopp för detta, och Egil skällde ut honom för allt vad tygen höll. Blodyx son Ragnvald ville sätta Egil på plats genom att utmana islänningen på envig, men blev istället själv ihjälslagen. Nu var förstås förhållandet mellan Egil och den norske kungen värre än någonsin.
Vidare till England
Egil begav sig till sin farfars gård Borg för att rusta upp denna. Det tog ett tag, men sedan hade han ett präktigt hus åt sin familj. För att koppla av från hemmalivet drog han på plundringsfärd med ett gäng andra vikingar, men deras skepp blåste ur kurs och strandade på Northumberlands kust i England.
Där mötte Egil anglosaxarnas kung Aethelstan, som han kämpat tillsammans med i sin ungdom. Detta var förstås en glad överraskning, men då de anlände till Aethelstans hov mötte Egil till sin stora förvåning Erik Blodyx, som då var på flykt från Norge.
Blodyx såg till att Egil kastades i fängelse för att snarast dräpas. Men under en enda natt diktade Egil en lång hyllningssång för att ära sin gamle fiende, helt med rim och allt. Naturligtvis blev han genast frisläppt.
Sorg blir dikter
När Egil kom hem fick han veta att sonen Bödvar hade drunknat. Han försökte i sin förtvivlan svälta sig till döds. Hans dotter Turid tog det också hårt och tuggade salttång. ”Är det skadligt”, undrade Egil. ”Mycket”, svarade Turid. ”Vill du ha?”
Men Turid sporrade istället sin far att dikta ett av sina allra vackraste kväden till Bödvars ära. På så sätt blev sorgen lättare att bära. Men mer elände väntade – även hans andre son omkom, och han diktade en hyllning även över denne.
Nu hade Egil börjat bli till åren, men tog ändå på sig uppdraget att fara till Värmland och kräva in en skuld åt en släkting. Han reste inte ensam ty det var hårda män han hade emot sig. Vid ett tillfälle besegrade Egil och hans tolv kamrater det dubbla antalet karlar vid en batalj.
Det här skulle visa sig bli hans sista äventyr. Snart började hans syn bli allt sämre. Då han besökte sitt livs sista ting var han nästan helt blind. När Egil dog var han över 90 år gammal, vilket var en mycket hög ålder för en viking. I synnerhet för en som levt ett sådant våldsamt liv.

Vagn Åkason

Vagn var en vikingahjälte från den danska ön Fyn. Med all säkerhet var han en stor kämpe och en mycket speciell man, men hur mycket av historierna kring honom som faktiskt är sanna, får var och en avgöra.
Vagn var sonson till Palna-Toke, som byggde Harald Blåtands krigarborg Jomsborg. Han växte upp bland vikingakrigare och fick tidigt lära sig plundra och slåss. Vid tolv års ålder förde han befäl över ett eget långskepp och 50 man.
Han var ännu inte upptagen i Jomsvikingarnas gemenskap, och då han var i tonåren bad han deras ledare, jarl Sigvalde, att få bli en av dem. Sigvalde avvisade Vagn föraktfullt, varpå ynglingen utmanade både honom och hundra av hans män på envig – en i taget förstås. Det tog flera dar innan bataljerna var över, men då hade Vagn lyckats ge dem alla smörj.
Naturligtvis blev Vagn själv jomsviking. Då de skulle dra i fält mot Norges härskare Håkon Ladejarl svor han på denna högtidsdag att dräpa den hatade storgodsägaren Torkel Leira i Viken, och gifta sig med hans dotter. Det här var ett löfte värt en riktig viking, men det gick inte riktigt som Vagn tänkt sig.
Efter en drabbning med Torkels Leiras kämpar blev han och en stor grupp av hans vapenbröder tillfångatagna, och sattes på en trädstam för att halshuggas. Det var Torkel själv som höll i yxan, men då det blev Vagns tur slet han sina fjättrar, grep tag i vapnet och klöv Torkels huvud istället.
Håkons son Erik tyckte det var bra gjort, och såg till att både Vagn och hans kamrater blev benådade. Dessutom ordnade han så att Vagn fick gifta sig med Torkels dotter, och tillsammans blev de stamfäder för en mycket ryktbar släkt...

Asatro

Asar (fornvästnordiska æsir, singularis maskulinum áss) är ett av tre gudasläkten i nordisk mytologi, varav de övriga är vaner och alver. Termen "asar" tycks i källorna emellertid mest fungera som en samlingsbeteckning för det manliga gudakollektivet.

Etymologi

Ordets etymologi är obskyr. Jakob Grimm härledde på sin tid ordets urgermanska form *anzuR till betydelsen "stolpe, bjälke" och tolkade asarna som de pelare vilka uppbär världsalltet. Edgar C. Polomé betonade i sin tur släktskapet med ett urgammalt hettitiskt ord hashush med innebörden "härskare".
Fler tolkningar finns, men de flesta tycks peka på asagudarnas funktion som världsordningens härskare, en bild som också finner stöd i befintligt källmaterial. En nyare tolkning härleder att ordet kommer från ur-indoeuropeiskans h₂énsus (livskraft) och h₂ens (alstra, producera). Detta skulle i så fall sätta asarna som en skapande makt mot jötnaras (vilket antas ha betytt "frossare" eller "slukare") destruktiva.^[1] En språkhistoriskt mer korrekt form på svenska skulle vara "åsar" eller "äsar", då ordet förekommer som del i ordet "åska", av fornsvenskans asækia vilket betyder "asens åkande". ^[2]). Likaså ingår morfemet as i personnamn som Åsa, Åsmund och Åslög och i ortnamn som Åshem och Åsgårda. En källa som använder "åsar" som en svensk härledning är Peter August Gödeckes översättning av poetiska Eddan från 1877.

Beskrivning

Begreppet Asar förekommer främst i Snorres Edda, vilket gör tolkningarna högst osäkra. Snorre Sturlasson har med största sannolikhet lagt berättelserna om asarna tillrätta och lagt till eget material för att kunna beskriva asarna som en från Asien invandrad hövdingaätt.^[3]
I Gylfaginning i Snorres Edda räknar Snorre Sturlasson upp tolv manliga asar. Dessa är Oden, Tor, Balder, Njord, Tyr, Brage, Heimdall, Höder, Vidar, Vale, Ull och Forsete.
De fjorton kvinnliga asynjorna är enligt Snorre Frigg, Saga, Eir, Gefjon, Fulla, Freja, Sjöfn, Lofn, Vår, Vör, Syn, Hlin, Snotra och Gnå. Snorre var inte särskilt konsekvent när han räknade upp de viktigaste asarna; han missade Kvaser och Höner, men räknade in vanerna Njord och Frej och bland asynjorna räknade han in vanen Freja. Snorre skriver dessutom i sin Prolog att asarna skulle ha kommit från Troja och att Oden skulle ha satt sina söner att regera över Danmark, Sverige och Norge. Fram till 1800-talet godtogs detta av många lärda.
Den äldre forskningen målade gärna upp en bild av asarna som blodtörstiga krigsgudar, representanter för styrka och makt, medan vanerna framställdes som blida fredsmakter, skänkare av liv och gröda. En sådan bild har emellertid visat sig ha mindre stöd i källorna än vad man tidigare trott. Lotte Motz (1996) kunde efter att systematiskt ha studerat det samlade mytografiska källmaterialet dra slutsatsen att asarna snarast tycks ha förknippats med skapande verksamhet, medan vanerna oftare förknippats med vikingatåg, krigföring, kungamakt och materiellt överflöd. Hennes studie visar också att asarna knappast hade mindre med fruktbarheten att göra än vanerna. Den gamla tolkningen av asarna som krigsgudar har således fått vika för en mer nyanserad bild.
I mytologin berättas om hur jättinnan Gullveig eller Angerboda uppviglar till krig mellan de båda gudasläktena. Flera teorier finns om denna myts bakgrund. En är att vanernas kult kan vara äldre än asakulten och att myten skildrar en förhistorisk religionskonflikt. Asarnas största, gemensamma bedrift före Ragnarök var kriget mot vanerna. Se Vanakriget.
Myternas mest framträdande asagudar är Oden och Tor, samt den bland asarna upptagne jätten Loke. Inom kulten stod Tor och Oden främst jämte de fruktsamma vanerna Frej och Freja. Guden Ull har efterlämnat spår i ett stort antal svenska ortnamn som Ulleråker och Ullevi. Så trots att Ull har en undanträngd roll i Eddorna, så tycks han haft en viktig roll i de lokala offerkulterna.
Asarna var liksom vanerna inte odödliga som vissa gudar i andra religioner. Däremot behöll de sin ungdom med hjälp av Iduns äpplen. I Ragnarök stupade dock de flesta, blott två av Tors söner och två av Odens överlevde. Dessutom kom asarna Balder och Höder, som dött redan i vår tidsålder, tillbaka från dödsriket Hel för att härska inom nästa skede.

Kristendomen

Skandinavien var ovanligt på så sätt, att man där fortfarande höll fast vid sin asatro, medan resten av Europa var kristet. Många kungar i andra länder skyllde vikingarnas våldsamma beteende på just deras religion.
Omkring år 825 hade den franske munken Ansgar landstigit på Björkö och börjat undervisa folk där i den kristna läran. Han var vad man kallar en missionär. En annan missionär hade inte lika stor tur. En munk som skickats ut av Frankrikes kung "Ludvig den fromme" blev överfallen av vikingar innan han ens kom fram till Skandinavien.
Det var praktiskt för vikingarna att bli kristna. Den romersk-katolska kyrkan (som bland annat styrde i Konstantinopel) förbjöd sina troende att handla med hedningar. Därför lät många vikingar döpa sig så de kunde fortsätta med sina affärer. När man kom hem fortsatte man oftast dyrka sina gamla gudar. På samma sätt finns det vikingar som övergått till islam, för att bättre smälta in i arabländerna.
Norges kung Olav Tryggvesson införde kristendomen i sitt land, samt på Grönland och Orkneyöarna. Detta skedde kring år 1000. På Island protesterade man, men gick så småningom med på att döpas som kristna om man fick dyrka asagudarna i smyg.
De gudabilder som användes i de gamla riterna fick inte stå framme synliga, utan gömdes undan i ett litet specialrum i huset. Alla visste att det fanns där, men ingen låtsades om det.

Kristna vikingar övertalar

De kristna missionärerna var ofta ensamma och fick lita till sin vänlighet och övertalningsförmåga. Det behövde inte kristna vikingar bry sig med.
Kung Olavs missionärer reste runt i grupp, och hette Eyvind huggorm, Trond skelögde, Berse den starke, Kettil den höge, Sigurd dolk och Grotjard den raske. Vem hade inte blivit kristen om de frågade? Om man inte gick över till den nya, fromma religionen fick man på käften. En hövding, Rauth, som nekade kungen fick en levande huggorm nedpressad i halsen som straff.
Så småningom blev kristendomen något av överklassens tro. Det var ”inne” att vara kristen. Endast de mest primitiva människorna höll kvar vid asatron.
– ”Kolla, grannarna har avgudabilder! Idioter...”
Olav Tryggvessons efterträdare, Olav Haraldsson, fortsatte kristna sina undersåtar. Men hans barbariska metoder slog till slut tillbaka mot honom själv. Norrmännen gjorde uppror och tog hjälp av danskarna för att driva honom ur landet. År 1030 försökte Olav Haraldsson återta tronen, men blir dödad i slaget vid Stiklastad. Det börjar berättas att man sett olika under och mirakel vid hans grav, vilket får romersk-katolska kyrkan att helgonförklara den kristne vikingen.

Kristendomen i Sverige

Sverige var sist med att införa kristendomen. År 994 fick den kristne Olov Skötkonung makten i Sverige, och började omvände sina hedna landsmän.
I vårt land levde asatron kvar längst. År 1070 gjorde asatron en framgångsrik återkomst ivrigt pådriven av vikingen Blot-Sven, men år 1100 blev den gamla gudadyrkan helt förbjuden och de siste helgedomarna förstördes.
Emellertid fortsatte en sorts asadyrkan ända in på 1700-talet i Blekinges övärld, då man bad Oden, Tor och Frej om god sådd, fiskelycka med mera.

Vikingaskatt uppgrävd i Skottland

En stor vikingaskatt som beskrivs som en av de viktigaste i Skottland har grävts fram i i Dumfriesshire i sydvästra delen av landet.

Över 100 föremål hittades, inklusive armband och broscher samt ett mycket ovanligt kristet silverkors från 800- eller 900-talet. Dessutom fann man den antagligen största karolingiska silverkrukan och locket satt fortfarande på. Fyndmaterialet har kommit från så spridda platser som Irland, Skandinavien och Centraleuropa.
Fyndet beskrivs av experter som mycket viktigt och unikt.
– Det här är ett enormt viktig fynd, inget liknande har tidigare hittats i Skottland beträffande de olika material det här fyndet representerar, sade Stuart Campbell, chef på Skottlands nationalmuseums skattkammarenhet, till BBC.
Det var sedan gammalt känt att vikingarna plundrade den här delen av kusten, men inte att de hade grävt ner skatter. Det var den pensionerade affärsmannen Derek McLennan som hittade skatten i september med metalldetektor som han hade tillstånd att använda i det aktuella området. Han hittade förra året Skottlands största medeltida silverskatt.

A haul of Viking treasure has been unearthed from a field in south west Scotland by an amateur using a metal detector.

Derek McLennan, a retired businessman from Ayrshire, made the find in Dumfriesshire in September.
In total, more than 100 items were recovered, including armbands, a cross and brooches.
Experts have said the discovery is one of the most important Viking hoards ever found in Scotland.

 

 Derek McLennan made the find in Dumfriesshire in September

 

The items are believed to be worth a six-figure sum.
Mr McLennan last year uncovered Scotland's biggest haul of medieval silver coins.
Among the objects within the hoard is an early Christian cross thought to date from the 9th or 10th Century.
The solid silver cross has enamelled decorations which experts consider to be highly unusual.
The haul also includes possibly the largest silver Carolingian pot ever discovered, with its lid still in place.
The pot is likely to have been around 100 years old when the hoard was buried in the mid 9th or 10th Centuries.
Stuart Campbell, National Museum of Scotland's head of Scotland's treasure trove unit, said: "This is a hugely significant find, nothing like this has been found in Scotland before in terms of the range of material this hoard represents.
"There's material from Ireland, from Scandinavia, from various places in central Europe and perhaps ranging over a couple of centuries.

 

Large Silver alloy Carolingian Lidded Vessel

"So this has taken some effort for individuals to collect together."
Mr McLennan said he had dragged himself out of his sick bed to pursue his passion for metal detecting on the day he found the Viking treasure.
He had been given permission to search the site and after an hour he found a silver object, at first he thought it was a spoon but when he rubbed the surface he recognised the Viking decoration.
Further excavation unearthed more than a hundred items of silver and gold including a bird pen, metal vessel, armbands, cross and brooches. Experts say it's one of the most significant Viking hoards ever found in Scotland.
He said: "I dragged myself out of my sick bed because I had two friends that wanted to detect and I'm a bit of an obsessive.
"I unearthed the first piece, initially I didn't understand what I had found because I thought it was a silver spoon and then I turned it over and wiped my thumb across it and I saw the Saltire-type of design and knew instantly it was Viking.
"Then my senses exploded, I went into shock, endorphins flooded my system and away I went stumbling towards my colleagues waving it in the air."
Fiona Hyslop, Cabinet Secretary for Culture and External Affairs said: "The Vikings were well known for having raided these shores in the past, but today we can appreciate what they have left behind, with this wonderful addition to Scotland's cultural heritage.
"It's clear that these artefacts are of great value in themselves, but their greatest value will be in what they can contribute to our understanding of life in early medieval Scotland, and what they tell us about the interaction between the different peoples in these islands at that time.
"The Dumfries hoard opens a fascinating window on a formative period in the story of Scotland and just goes to show how important our archaeological heritage in Scotland continues to be."
"As ever, the Scottish government will work to facilitate and support the discovery, analysis and exhibiting of finds like this, for the benefit of people here and abroad.
"With that in mind I would like to echo the praise for the responsible behaviour of the metal detectorists: without their continued cooperation this would not be possible."

Among the objects within the hoard is an early Christian cross thought to date from the 9th or 10th century

Begravningar

Från början brändes alla döda på bål. Även under den senare vikingatiden förekom det, men seden förbjöds då kristendomen gjort sitt intåg.
Om den döde var en hövding eller berömd kämpe brändes han ombord på ett långskepp. Ibland skedde detta på land, ibland lät man skeppet gå ut till havs.
Det vanligaste var att man lade de döda i hög, som det hette. Den döde fick med sig allt som han eller hon kunde behöva i nästa liv.

En skeppsgrav innan den täcks med jord. Ombord ligger hövdingens häst och i aktern står ett litet hus där man lagt den döde.

Hövdingar och förmögna lades i ett riktigt skepp med sina ägodelar. Till dessa hörde också husdjur och trälar, som dödades och lades vid sin husbondes sida. Sedan täcktes allt med jord.

Här har en hövding lagts till vila med sina dyraste ägodelar. Två trälar har också följt honom i döden för att tjäna honom i Asgård.

Ibland reste man stenar i olika formationer över gravplatsen. Den vanligaste av dessa utsmyckningar kallades skeppssättning. Den användes oftast om man inte hade möjlighet att begrava den döde i ett skepp. Stenarna fick därför symboliskt bilda formen av ett fartyg.

Så här ser en vanlig skeppssättning med stenar ut uppifrån.

Ale Stenar i Kåseberga i Skåne. Det här är sveriges största skeppssättning. Forskarna tvistar om vad den egentligen använts till och vad den egentligen är. Några hävdar att det är en hövdingagrav från bronsåldern, andra menar att det är ett astronomiskt observatorium från en ännu äldre tid.

Vikingarnas stridskonst

Text: Lars Magnar Enoksen
För dem som vill upprätthålla den politiskt korrekta bilden av vikingen som fredlig handelsman och upptäcktsresande bör påpekas att handels- eller upptäcktsfärder i främmande länder i alla tider har genomförts med vapenmakt och stridsberedskap.
Inom den skandinaviska historieskrivningen görs det ofta åtskillnad på färderna i västerled – som anses ha varit krigiska – och färderna i österled – som skall ha varit mer handelsinriktade. Men om vi skärskådar de enda nordiska originalurkunder som existerar från vikingatiden, nämligen runstenarnas vittnesbörd, visar det sig att utlandsresorna – vare sig det gäller västerleds- eller öster-ledsfärder – överlag beskrivs som vinstinriktade krigiska företag. Det finns inga runtexter som talar om att rikedom införskaffats genom fredligt handelsutbyte. Och vid sidan av skeppskonsten var det stridskonsten som gav de viktigaste förutsättningarna för de lyckosamma färderna.
De isländska sagorna och den fornnordiska eddadiktningen ger åtskilliga exempel på att de vikingatida männens stridsduglighet och fysiska vigör grundlades i tidig ålder. Med hjälp av kamplekar tränade de upp kroppens smidighet, balans, styrka och motorik.
I vikingatidens samhälle var det en livsnödvändighet att vara i stridbart skick. Blodshämnd, det vill säga dråp som vedergällning, kunde utkrävas och tas på vilken släktmedlem som helst i fiendeätten, vilket innebar att ingen nordbo gick helt säker för ett plötsligt angrepp från en hatiskt sinnad hämnare. Enligt den norröna historiska litteraturen var blodshämnd en ständigt återkommande hotbild för dåtidens människor.
Dessutom var envig, det vill säga duell man mot man, ett lagligt sätt att lösa tvister. Detta innebar att den som inte var kapabel att med vapenmakt hävda sin rätt gentemot andra blev föga långlivad om han hade något som andra traktade efter.
Även om gemene man förväntades vara stridsduglig i det fornnordiska samfundet, fanns det en samhällsgrupp som var professionella krigare. Dessa var knutna till en hövding som gav sina undersåtar mat och husrum samt vapen i utbyte mot att de försvarade sin ledares intressen och maktanspråk med vapen i land. ”Huskarl”, ”hemtagare” och ”dräng” var den vikingatida benämningen för krigare som hade tagit tjänst hos en hövding. Under tidig medeltid blev ”hirdman” det vanligaste samlingsnamnet.
De nordiska krigarna övade strid varje dag, vilket bland annat den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus, norska Konungaspegeln och eddadikten Vaftrudnersmål uppger. Undervisningen leddes av män med egna erfarenheter från slagfältet. Träningen var praktiskt inriktad och vapnen man föredrog var yxa, svärd, spjut och pilbåge. Rundskölden var det vanligaste försvarsredskapet, men den kunde även användas offensivt i strid.
Förutom vapenövningar tränade krigarna bland annat olika typer av brottning. En kuriositet är att även snöbollskrig ingick i ynglingarnas fostran. Snöbollskastning var ett förstadium till kast med stenar, vilket var ett flitigt använt inslag vid strider både tills lands och till sjöss.
Odenkulten och tron på Valhall som krigarnas paradis var intimt förknippade med vikingarnas krigarsamfund och deras sätt att uppträda i strid. Det är däremot föga troligt att gemene man och kvinna i det vikingatida Norden trodde att man hamnade i Valhall när livet var slut. Men krigarna bejakade en tro som gjorde gällande att de som stupade på slagfältet hade valts ut för sin stridsskicklighets skull och att krigsguden, genom valkyriornas försorg, hade samlat dem för ett högre syfte – att de skulle kämpa sida vid sida tillsammans med gudarna under Ragnarök.
Ragnarök (”Gudarnas öde”) innebar att asarna rustade och förberedde sig för en sista strid som för all tid skulle besegla deras öde. Detta var en myt som vikingatidens krigare och hövdingar utmärkt kunde förlika sig med, eftersom den till fullo återspeglade den verklighet som de själva ständigt ställdes inför.
För de vikingatida krigarna fanns ingen avgörande skillnad mellan liv och död, vilket gjorde att de sällan kapitulerade inför en övermakt. Det var denna attityd som bidrog till att motståndaren inte kunde vänta sig någon pardon då han mötte vikingar i strid. Dessutom menade vikingarna att deras vanligaste sätt att sprida skräck i motståndarhären hade ett gudomligt ursprung, färdigheten ansågs härstamma från Oden. Enligt Odenkulten hade hans dyrkare förmågan att göra fienderna blinda, döva eller skräckslagna – om de ställdes mot kämpar som besatt förmågan att hamna i ”bärsärkagång”. Bärsärkarna kände nämligen till konsten att ”skifta hamn”, det vill säga att tillfällig ändra sitt mänskliga sinnelag till ett vilddjurs kynne. Dessutom var en bärsärk till synes okänslig för smärta i strid. (Bärsärk betyder ordagrant ”man som är klädd i björnskinn”, med den faktiska innebörden ”en kämpe som har antagit en björns kraftfulla skepnad”.)
Även om de föregivet gudomliga egenskaperna spelade en viktig roll i vikingarnas stridskonst, bemästrade de givetvis också de sedvanliga kampsätten. Då enstaka vikingaskepp härjade i främmande länder föredrog man att anfalla med så kallade ”strandhugg”, det vill säga snabba och oväntade attacker som var avklarade innan de utsatta hade lyckats samla sina styrkor till motangrepp.
När större flottenheter genomförde renodlade krigståg, var man inte främmande för att belägra borgar eller städer och utkräva lösen för att skona invånarna. Vid belägringen av Paris i mitten av 800-talet visade sig vikingarna vara skickliga förhandlare. Sedan man hade misslyckats med att inta staden och efter en längre tids belägring, lyckades nordborna utkräva rätten att härja fritt i hela frankerriket söder om Paris och dessutom få lov att saluföra sitt eventuella byte på Paris handelsmarknad när de återvände!
När det gällde traditionella härslag mellan arméer, var svinfylking och sköldborg nordbornas vanligaste stridsformationer. Svinfylking beskrivs som mest utförligt av Saxo Grammaticus i Gesta Danorums sjunde bok, men även Flatöboken har en detaljerad beskrivning.
I en svinfylking var förtrupperna uppställda i spetsformade enheter, vilka liknades vid ett vildsvinstryne, därav namnet. Längst fram stod en eller två krigare, därefter stod två eller tre, och bakom dem tre eller fem och så vidare, och till som tio eller femton led bildade en triangel. Den spetsformade mittfylkingen gick oftast lite längre fram än de båda sidofylkingarna. I de triangelformade stridsformationerna hade krigarna till vänster sina sköldar på vänster arm, de till höger hade sköldarna på höger arm. Dessa stridsenheter rusade rakt mot fiendestyrkan och var beväpnade med närstridsvapnen klubba, yxa, svärd eller huggspjut. Och de hade som uppgift att tränga igenom motståndarnas försvarslinje.
Bakom förtrupperna stod raka led uppställda med spjutkastare, och efter dem stod slungkastarna eller pilbågsskyttarna. Bakom dessa stod i sin tur en reservstyrka som skyddade mot eventuella attacker bakifrån.
Om endast ett litet antal krigare fanns att tillgå, placerades dessa i en defensiv stridsformation som kallades sköldborg. Denna innebar att krigarna ställde sig sida vid sida med sköldarna tätt framför sig. En sådan formation gjordes gärna lite inåtbuktande, det vill säga de yttre sidorna stod lite längre fram än mittdelen. En sköldborg kunde bestå av endast ett led.
Vikingarnas rykte som krigare gav många av dem an-
ställning hos främmande makter. Redan i början av
900-talet gav frankerrikets härskare nordiska vikingar ett stycke land av riket, med förbehållet att de skulle skydda frankerna mot andras härjningar. Detta landområde kallas än i dag Normandie, ”Nordmännens rike”. Det var först efter Normandies grundande som vikingatågen avbröts mot frankerriket.
I den stad som nordborna kallade Miklagård, Konstantinopel, anlitades vikingar i mitten av 900-talet av den bysantinske kejsaren i syfte att bilda hans livgarde och dessutom användas som en elitstyrka i härslag. Denna trupp kallades väringagardet och den enskilde krigaren väring eller varjag, vilket betydde ”en person som avlagt trohetslöfte åt en hövding” eller ”en trofast man att lita på”. Väringagardets krigare föredrog att strida med yxa, viket gjorde att bysantinska källor beskrev dem som ”de yxbärande barbarerna” eller ”krigarna som har yxor vilande på sin högra axel”.
I England bildades en nordisk arméstyrka i början av 1000-talet i syfte av skydda öriket mot främmande trupper. Denna kallades tingalid, vilket betyder ”krigarskaran som lyder under en och samma lag”. Liksom väringagardet föredrog tingalidets krigare att strida med yxa.
Lars Magnar Enoksen är runolog och författare, aktuell med Vikingarnas stridskonst (Historiska Media), en bok som bygger på många års teoretiska studier och praktiska övningar.

Vikingarnas massgrav

Brittiska arkeologer har funnit 51 halshuggna vikingar i en massgrav i södra England. Fyndet gläder forskarna – och då mer för att kvarlevorna kan ge svar på många historiskt betingade frågor än att döda vikingar i allmänhet skulle vara en källa till upprymdhet.

Brittiska arkeologer har funnit 51 halshuggna vikingar i en massgrav i södra England. Fyndet gläder forskarna – och då mer för att kvarlevorna kan ge svar på många historiskt betingade frågor än att döda vikingar i allmänhet skulle vara en källa till upprymdhet.

En gång var det nog så, att vilt härjande vikingar som spred skräck på de brittiska öarna betraktades som ”goda” först när de berövats livet. Forskarna som grävt ut massgraven nära Weymouth på engelska sydkusten har kommit fram till att de halshuggna skandinaverna – företrädesvis tonåringar och unga män – mött döden genom offentlig avrättning.
– Skadorna på benresterna är klart intressanta, på så sätt att merparten av dem kan hänföras till avrättningen. Vi ser många huggmärken på hals, skulderblad och ryggradens översta del. Det visar på ett verkligen motbjudande förlopp; ett flertal av männen blev antingen inte dödade med ett enda slag eller fick inte huvudet kapat med ett enda hugg, säger David Score, utgrävningsprojektets ledare, i en video utlagd på Youtube av länsmyndigheten Dorset County Council.
Det saknas spår efter kläder vid utgrävningsplatsen, vilket tolkas som att de 51 vikingarna klätts av nakna antingen före eller efter avrättningen och därefter placerats i graven.
Begravningsplatsen upptäcktes i juni förra året i samband med förberedelser för ett vägbygge. Inledningsvis var frågetecknen många och länge höll arkeologerna för troligt att det var skelett efter romare som påträffats, eftersom det i närheten hittats keramikrester med romerskt ursprung.
Efter isotopanalyser av tänder från tio av skeletten, utförda av Isotope Geosciences Laboratory (NERC) vid British Geological Survey i Nottingham, fastslogs dock att det var unga män med ursprung från ett område med kallare klimat än det engelska som låg i graven. En av männen tror man kommer från en plats norr om polcirkeln.
Dessutom visar analyserna att männens föda var proteinrik, överensstämmande med resultat av liknande granskningar utförda på skilda platser i Sverige.
Troligen mötte de 51 vikingarna döden någon gång mellan 910 och 1030.
– Att kunna slå fast att de avrättade unga männen var vikingar är en spännande utveckling. Allmänt sett är upptäckter av massgravar relativt sällsynta, och att finna en av den här storleken och från denna historiska period är mycket ovanligt, säger David Score till BBC News nätupplaga.

Vapen

Svärd

Svärd från bronsåldern. Svärd från järnåldern. Svärdet var den frie mannens främsta vapen i norden. Under bronsåldern var svärden korta, cirka 40-70 cm, och ofta gjutna i ett stycke. De hade så kallad "lökformad" klinga, och ett vanligt ord för svärd blev därför "sårlök". Under järnåldern blev svärden längre och man brukade tillverka klingan först, och sätta fast ett fäste efteråt. Fästena på de svärd som tillverkades under folkvandrings- och vendeltiden var ofta mycket vackra. De utsmyckades med inläggningar av guld och ädelstenar. Många svärd importerades till skandinavien från skickliga smeder i mellaneuropa. Svärd från vendeltiden. Vikingarnas svärd Vikingatidens svärd var också ofta vackert dekorerade. Smideskonsten hade förfinats i norden och svärden blivit mycket smidiga och hållbara. Svärdsfäste med silverinläggningar i hjaltet. När svärdet användes var handtaget omlindat med läderband. Svärdsfäste med gulddekor. Handtaget har varit omlindat med silvertråd. Antagligen ett hövdingasvärd. Svärd från Uppland med silverinläggningar i hjaltet. Dekorationen på knappen består av ett nätverk av små hakkors (symbolen var under vikingatiden en lyckobringare). Vikingarna gjorde skillnad på olika sorters svärd. Det allmänna namnet på det dubbeleggade vikingasvärdet var "vandil" ("som man kan använda"). Saxet. Ett vanligt, outsmyckat svärd kallades "hrotte". De äldre, kortare svärden från vendeltiden, till exempel, användes fortfarande och kallades "hjörr". Ett svärd med särskilt blank klinga var ett "skjóme". Ett annat vapen var det så kallade "saxet", ett kort eneggat stridssvärd som liknade en stor kniv. Det var ett favoritvapen hos de brittiska saxarna, som sägs ha fått sitt namn av svärdet. Ett saxsvärd prytt av magiska runor kallades "malasax". Den moderna saxen (som man klipper med) har fått sin utformning av två sådana svärd lagda i kors mot varandra. Det vanliga vikingasvärdet var ungefär 80 cm långt. Det greppades med en hand och hade en bred, dubbel-eggad klinga med djup blodränna och något trubbig spets. Svärdets olika delar hade namn. Klingan kallades "brand", fästet "hjalt", blodrännan "blodrevel", och spetsen "odd". Starka klingor De bästa, starkaste klingorna tillverkades av frankerna i sydöstra Europa, och importerades till Skandinavien. Ett typiskt sådant svärd var "damasksmitt". Det betydde att smeden hamrat ut bitar av järn och stål till tunna remsor och sedan tvinnat dessa och smitt dem samman till en enda klinga. Ett otroligt arbete, alltså. Även idag kan man köpa damasksmidda knivblad, man ser hur klingan är tillverkad eftersom den blir marmorerad. Eggarna var alltid av hårt stål, medan kärnan av svärdet kunde vara av järn. Detta gjorde vapnet smidigt och fjädrande. Ungefär på samma sätt smiddes samurajsvärd i Japan. Det är en process som tar mycket lång tid. Ibland var blodrännan prydd med runor eller olika ornament. Runorna talade antingen om ägarens namn, eller beskrev någon sorts magi som skulle skydda vapnet. En sådan besvärjelse kallades "mál". Även fästet kunde vara runprytt. Särskilt knappen brukade vara rikt utsmyckad. När man parerade ett slag användes bredsidan för att skona klingan. Svärdsskidan Svärdsskidan bestod av två bitar lövtunt trä som klätts med läder. I spetsen på skidan fanns vanligtvis en "doppsko" av silver, ofta vackert utsmyckad. Doppskon skulle fungera som ett stopp för svärdet, och hjälpa till att hålla ihop skidan. Ett par öglor av läder eller metall satt på var sin sida av toppen på skidan och användes till upphängningen. Man kunde antingen fästa skidan i en livrem eller ett bälte som hängdes över ena axeln. I fredstid fäste man en liten rem över parerskyddet som höll kvar svärdet i skidan. Förutom skyddande runor som etsades i bladet kunde man också hänga en liten läderpung med amuletter vid fästet. En sådan amulett kunde till exempel vara en "lyfsten", som gav extra kraft åt klingan. Svärdet - en personlighet! De bästa smederna i vikingarnas världsuppfattning var dvärgarna. De svärd som var mycket gamla men fortfarande av hög kvalitet brukade kallas "dvärgsmidda". Vikingakrigarna uppfattade sina svärd som personligheter och gav dem egna namn. Goternas kungasvärd hette Tyrfing, Kettil Hoeng kallade sitt svärd för Dragvandil, Midfjord-Skägge sitt Skövnung och Olov Haraldsson sitt för Hrotte, rätt och slätt. I sagorna har svärden alltid ett namn. Odens heter Mimung och sonen Höders Mistelten. Det mäktigaste vapnet i Midgård var Sigurds Grams udd, smitt av trollsmeden Völund. Viddvapen Bågskytt. Det här var namnet på vapen som kunde döda på håll. Spjutet räknades som ett viddvapen, men framför allt menade man pilbågen och slungan. Bågarna var ofta av manslängd och tillverkades av idegran eller alm. De starkaste bågarna hade almträ på innersidan och idegran på yttersidan. Kombinationen gav extra spänst och kraft. Träslagen gav också pilbågen dess vikingatida namn - den kallades ibland "yrr" eller "almr". Namnet Ivar är ett krigarnamn och betyder "idegrans-spännare". Vissa bågar hade handtag av horn eller hårt trä. De hakar i bågens ändar där man fäster strängen kunde vara tillverkade av horn eller järn för extra styrka. Bågsträngen tvinnades av djursenor. Det fanns sex olika huvudtyper av pilar: "Fleinn", långpilen med rak spets. "Broddr", hade extra vass och hård spets, och var rund - inte platt som ett knivblad. "Krokör", som hade hullingar. "Bilda" hade lövformad spets och var lättillverkad och vanligt använd. "Kolven" var en extra lång och tung jaktpil, med trubbig järn -eller träspets och styrfjädrar längs hela skaftet. Den användes till att slå ihjäl fåglar i flykten, istället för att spetsa dem. "Las-ör" hade en genombrytning i spetsen och användes framför allt som brandpil. Om man träffades av en las-ör gjorde spetsens genombrytning att det var mycket svårt att dra ut pilen. Sedan fanns det olika sorters pilar som användes vid jakt och fiske. Ask användes ofta till pilskaften och vingpennor från gäss till styrfjädrar. Under strid stacks pilarna in i bältet. Man hör nästan aldrig talas om några pilkoger. Stenslungan var inte lika vanlig som spjutet och bågen. Det var ett svårt vapen att använda och man måste träna mycket och ofta för att vara pricksäker. Slungan gjordes av en remsa skinn, som veks runt en mindre sten och hölls i ena handen. Man svingade slungan över huvudet och släppte ena änden så att stenen gled ut och for iväg. Den isländske vikingen Bue Andridsson var en mästare på slunga, och kunde döda en man med ett skott i bröstet. Stridsyxan var vikingarnas mest fruktade vapen även om det inte var lika använt som svärdet. Det fanns två olika sorts yxor; skäggyxor och bredyxor. Skäggyxan är det äldsta och liknar mest en vanlig arbetsyxa. Namnet kommer från dess form av ett ”skägg” som eggen hänger ner i. Bredyxan användes först på 1 000-talet. Den var effektivare än skäggyxan med ett långt handtag och en halvmånformad egg, ofta förstärkt med extra härdat järn. Yxan var många gånger överdådigt utsirad och yxhuvudet smalnade mot handtagets fäste. Det var faktiskt ganska märkligt att yxan användes så länge, svärdet betraktades ju som det ”rätta”.

vikingarnas skepp

Vikingarna hanterade roder nästan bättre än plogar. De var skickliga skeppsbyggare, navigatörer och sjömän. Den tid som kallas vikingatiden fick sin början när folken i Skandinavien omkring år 800 e.Kr. började söka sig bort om haven för att idka handel men också för att röva och erövra.
Land efter land erövrades tack vare vikingarnas överlägsenhet som sjöfarare och krigare. Först efter ett par hundra års härjningar lärde sig folken i Europa att framgångsrikt stå emot vikingarnas angrepp och vikingatiden tog slut i medlet av 1000-talet.
Att nordborna kunde bli så överlägsna till sjöss beror på att de uppfann kölen. När båtarna försågs med köl kunde de seglas och inte enbart ros. Tack vare kölen kunde skeppen också byggas breda och sjödugliga samtidigt som de kunde vara grundgående. Styråran var fästad akterut på högra sidan och därför kallas högra sidan på en båt ännu idag för styrbord.
Man vet inte exakt hur hög mast fartygen hade, men sannolikt var den inte speciellt hög. Seglet hade samma form som senare tiders råsegel på en fullriggare. Fördelen med ett lågt segel och en låg mast var att kraven på stagning blev små och behovet av barlast mindre. Undervattensskrovet stadgades med tvärbalkar för att tåla trycket från masten och friborden gjordes högre än tidigare för att båten skulle kunna kränga utan att ta in vatten.
Vikingarna hade olika slag av fartyg för olika ändamål. De hade stora breda fartyg för handelsresor över haven, mindre fraktfartyg för resor i skyddande vatten, så båtar för fiske och så naturligtvis de långa, smala och snabba krigsfartygen.
Man har hittat flera skepp från vikingatiden, som ger en bra bild av deras skeppsbyggnaddskonst. Mest berömda är Gokstads- och Osebergsskeppen i Norge. I Finland har man hittat endast ett vrak från vikingatiden. Det är ett ca. 12 meter långt skepp som ligger på havsbottnen vid ön Lapuri i Finska viken, nära Finlands östgräns. Lapuriskeppet är inte välbevarat, men marinarkeologen Harry Alopaeus har tack vare flera års forskning lyckats göra en ritning av fartyget. Ritningen torde stämma överens med verkligheten. En exakt kopia av skeppet har byggts av Viikinkiajan Laiva ry och heter Sotka.
Fast skeppen var sjödugliga hade de inga hytter eller bekvämligheter. Ute till havs måste alla sova på däck, kanske under en tältduk eller en fäll. Vikingarna hade goda astronomiska kunskaper och kunde navigera till avlägsna orter över stora hav, men om det var möjligt seglade vikingarna helst längs kuster och skärgårdar. Då kunde de gå iland till natten och ordna det litet bekvämare för sig genom att resa tält och slå upp läger. Vikingarnas Österled, som bland annat gick genom Hitis skärgård söder om Kimitoön är ett typiskt exempel på en dylik relativt skyddad rutt. Skyddade rutter var förstås också bra att använda för att det var lätt att ta sig i hamn om det blev storm eller dimma.
Rosala Vikingacentrums vikingabåtar
I Rosala finns två stycken rekonstruerade vikingabåtar, krigsskeppet Alvilda samt den mindre båten Hogland.
Alvilda byggdes på Ösel i Estland, och kom till Rosala på våren 2004. Hon är 17 meter lång, 4 meter bred och väger 14 ton som sjösatt. Som byggnadsmaterial har använts lärkträd och ek.

VIKINGASKEPP

HUR MAN BYGGER ETT VIKINGASKEPP

Tvärsnittet visar de viktigaste delarna av skrovet. Färgerna är bara till för tydlighetens skuld.




Först klyver man ett antal stockar radiellt. Radiell-klyvningen ger segare plankor och stockar än den numera vanliga spegel-sågningen. Genom att klyva istället för att såga, skadas inte fibrerna. Därför använde vikingarna inte såg vid utformningen av plankor och stockar, istället använde de en stor uppsättningen olika sorters yxor.
Nedan visas, något förenklat, byggprocessen. (1) Först formas kölstocken. Därpå sätts stävarna på. På vikingaskeppen var stävarna oftast utformade med ett <-format tvärsnit, ungefär som på den drygt tusen år åldre Hjortspringbåten
.



(2) Därpå nitas de nedersta borden. (3) Med hjälp av stenar töjer man ut skrovet och fäster spanten. (4) De översta borden nitas nu fast och man sätter in balkar, knän och andra förstärkningar.

Stävar

Eftersom få har skrivit om de raka stävarna som vid sällsynta tillfällen dyker upp på vikingatida avbildningar, vill jag offra ett par rader på det.
Fig 1 är från en gotländsk bildsten, fig 2 från ett birkamynt. Båda troligen från 800-talet. Observera att båda har raka stävar, rutiga segel och snabbrevat segel. Man kan nog anta att den ena avbildningen kopierat den andra. Några menar att de raka stävarna är av frisiskt ursprung och att friserna utvecklade koggen vid denna tid. Än idag har de norska "jekterna" (vikingskeppens direkta efterkommande), raka stävar.
Fig 8 är även den från 800-talet och påträffad i Löddeköpinge några mil norr om Malmö. Den har traditionell vikinga-akterstäv, medan förstäven är som på nyss nämnda bilder.
Figurerna 5, 6 och 7 är alla "vikinga-graffiti" från Osebergsskeppet (800-talet). De visar stävar med sk. stävskägg. Det har aldrig påträffats något fartyg med sådant "skägg". Däremot är det tänkbart att "skägget" förbättrade seglingsegenskaperna. Tim Severin skildrar i sin bok Voyage of Jason, en seglats med en replik av ett antikt grekiskt fartyg och nämner just att fartygets ramm förbättrade seglingsegenskaperna och liknade gäller moderna fartygs bulbstävar.
Figurena 3 och 4 är norska träsniderier från 1200-talet. Här visas alla sorters stävar. Några drakhuvuden har inte bevarats från vår tid (ett omdiskuterat drakhuvud från Schelde kan lika gärna ha varit en annan sorts prydnad). Däremot finns drakhuvud-stävar ofta avbildade på på vikingatida bilder och smycken. Intressant är även de vindflöjel försedda stävarna. Dylika vikingatida vindflöjlar, förgyllda, har bevarats till våra dagar.




På bilden nedan har jag avbildat hur jag tänkt mig att stävskägget sett ut.



Fartyget nedan, visar hur jag tänkt mig att Löddeköpinge-skeppet kan ha sett ut.

Bildstenar

De berömda gotländska bildstenarna har inte gått att datera exakt, men de tycks vara från tiden 600-800-talen.




Typiskt för deras fartygsavbildningar är de breda snedrutiga seglen. På en del bilder syns tydligt att seglen flätats ihop av två olikfärgade våder, troligen av fårull.



Sannolikt har våderna dessutom varit sydda samman, annars blåser vinden genom seglen. På flera av bilderna syns ett märkligt "skotnät" fästat vid seglets underlik.




Om de märkliga gotländska seglen var en lokal typ som endast förekom under ett tidigt skede, vet man inte.

Bayeux-tapeten

Denna mer än 70 meter långa broderade bonad hängde ursprungligen vid högtidliga tillfällen i den normandiska (Normandie=en del av nuv. Frankrike som beboddes av vikingaättlingar) kyrkan i Bayeux. Den skildrar normanden Vilhelms erövringståg mot England och hans slutliga seger vid Hastings år 1066. Bonaden som gjordes kort tid efter slaget vid Hastings, skildrar det historiska förloppet nästan som i en tecknad serie. Bl.a. visas utförligt hur skeppen, som var av vikingatyp, byggdes. Dessa bilder har varit ovärderliga vid vår tids många byggen av vikingaskeppskopior. På Bayeuxtapen avbildas fartygen grant målade i färger som följer bordläggningsplankorna.




Så har även vikingaskepp avbildats i tidigmedeltida bokillustrationer. Man har länge diskuterat om skeppen verkligen var målade på det viset eller om det varit av dekorativa skäl som de som broderat Bayeuxtapeten avbildat dem så. Färgfragment på ett skeppsvrak i Hedeby antyder att vikingaskeppen kan ha varit målade som på Bayeuxtapeten. Vidare har ju vikingaskeppens efterträdare, Nordlandsjakten, de översta brädgångsplankorna målade. Liknande kan man även se på svenska allmogebåtar. Färgfragment på runstenar, slädar, möbler och andra ting från vikingatiden, visar att vikingarna gärna målade sina ting i de färger som fanns på den tiden.
Bilden nedan visar en nybyggd kopia av ett av skuldelevsskeppen, ledungsskeppet.

Kort om riggen

Bl.a. genom att se var skotens och halsarnas genomgångar i brädgången är belägna, utifrån nästan samtida bilder och studier av de ännu existerande norska "jekterne" tror man sig veta rätt väl hur vikingaskeppen var riggade.









a=förstag, b=akterstag, c=vant, d=brassar, e=skot, f=rev, g=snabbrev, h=bolin i=hals, j=fall, k=roder, l=vindflöjel (kunde även vara placerad i förstäven).
En lång bom kallad betås (beitàs), som fästes vid insidan av relingen och vars främre del fästes vid seglets nedre hörn, underlättade vid bidevindssegeling. Två andra bommar, på danska kallade "spilerbom", användes för att sträcka seglen när vinden var akterlig.
KRIGSSKEPPEN hade stor besättning (krigarna) som kunde bemanna årorna. Därför kunde krigsskeppen utrustas med många åror. Men som seglare var de medelmåttiga och de kunde ofta inte stagvända utan hjälp av årorna.
HANDELSFARTYGEN hade mindre besättning och endast ett fåtal åror, men de seglade väl. Även på kryssen kunde de mäta sig med 1800-talets handelsskutor.

Runstenar

En runsten är en med omsorg utvald sten eller monolit försedd med runor som är inhuggna av en runristare. De flesta är resta i Mälardalen under 1000-talet. Exakt vad som täcks av begreppet runsten har varierat - de första banden av Sveriges runinskrifter använder det till exempel även om runristade gravhällar. Numera avses normalt en runristad sten som är avsedd att stå upprest. Fasta stenblock med runristningar kallas runblock och ristningar i berghällar kallas runhällar.

Tid och sammanhang

Runstenarna tillkom huvudsakligen mellan år 300 och år 1130. De äldsta finner man i Norge, som exempelvis Tunestenen, Hogganvikstenen och Einangstenen från 350-talet. De yngre stenarna förekommer framförallt i Uppland. Runor användes även långt senare i både Sverige och Norge, men man slutade att resa runstenar före år 1100. Runstenar förekommer i hela det nordiska kulturområdet – Sverige, Norge och Danmark, samt i vissa områden med nordiskt inflytande. De absolut flesta runstenarna finns dock i landskapen kring Mälardalen i Sverige.
Äldre runstenar (före år 800) är i allmänhet ristade med runorna ur den äldre futharken, som bestod av 24 tecken. Ofta saknar de ornamentering. Jämfört med vikingatidens runstenar, som nästan alla är minnesstenar efter döda anhöriga, är det inte alltid lika tydligt med de äldre runstenarna vad som varit deras syften. Under denna period är antalet stenar som restes i Danmark, Norge och Götaland lika stort, eller kanske rent av större, än de som restes i norr och då framförallt i Svealand. Dessutom är dessa ofta mer litterära (det vill säga skrivna på meter, och har ett poetiskt bildspråk) än de senare och flera av de mer kända är från just denna tid, som Eggjastenen, Björketorpsstenen och Järsbergsstenen.
Omkring år 960 skedde ett stort uppsving i runstensresandet med början i Danmark. Där hade Harald Blåtand nyss låtit döpa sig och rest Jellingestenen.

”	Kung Harald lät göra dessa kummel över Gorm sin fader och Tyra sin moder. Den Harald som åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna	„
— Jellingestenen

Seden spred sig vidare mot norr och man reste runstenar i någon generation i varje område innan man tröttnade, med ett par undantag: Uppland och Södermanland. Där höll trenden i sig en god bit in på 1100-talet, vilket gjort dessa landskap särskilt rika på runstenar.^[1] Dessa stenar höll sig i hög grad till en viss mall: X reste stenen efter sin släkting Y, som hade gjort si och dog så. Gud hjälpe hans eller hennes ande. Z ristade.^[2]

Stilar och datering

Huvudartikel: Runstensstilar

Vaksalastenen, U 961 - en typisk kristen runsten i Uppland.

De yngre runstenarna kan enligt arkeologen Anne-Sofie Gräslunds metod delas in i sju stilgrupper, baserade på ornamentikens utveckling, likheter och skillnader. Stilgrupperna användes för att datera stenarna. Stenarna från omkring år 1000 har ganska enkel ornamentik medan stenar från omkring år 1100 har komplicerade och elegantare mönster. Stenarnas orm- eller drakslingor är ett exempel på den djurornamentik som under hela järnåldern dominerade utsmyckningen av skandinaviskt konsthantverk. Sådan utsmyckning förekom på allt från utsökta silverbroscher till träsniderier på vikingaskepp liksom på runstenar. Djurstilen kan ha varit ett sätt att markera den skandinaviska identiteten. De äldre stenarna har mer innehållsrika texter, medan de senare har kortare och mer standardiserad text.^[3] Stilkronologi och grupper för stenar i Sverige:

• Rak = ca 980 till ca 1015
• Fp = ca 1015 till ca 1050
• Pr1 = ca 1010 till ca 1050
• Pr2 = ca 1020 till ca 1050
• Pr3 = ca 1050 till ca 1080
• Pr4 = ca 1060 till ca 1100
• Pr5 = ca 1080 till ca 1130 e. Kr.

Ornamentik

Kors på äldre svensk runsten.

Runinskriften är i allmänhet ordnad i någon form av stödlinjer, från början oftast bara raka linjer. Runinskrifter som läses från höger till vänster är vanliga. Senare utformas stenen allt oftare med någon typ av prydnadslinjer, först i form av ormfigurer, senare i form av drakslingor, och runorna ristades i dessa slingor. Typen av ornamentering hjälper också runforskare att datera inristningen och att identifiera ristaren. Huvudena på de rundjur som prydde stenarna ses antingen som en triangel med två ögon (ca 1010-1050), eller från sidan. Den senare formen förändras från en trubbig, tvärt avskuren nos till allt mer långsträckta huvuden.^[4]
På många stenar förekommer kristna symboler som kors. Försvinnande få har direkt hedniska symboler; endast två av tvåtusen mellansvenska stenar har sådana: båda med torshammare, en dessutom med vad som troligen är gudens ansikte.^[5] Mer avancerad ornamentik förekommer också, såsom i Sigurdsristningen med scener ur sagan om Sigurd Fafnesbane, men är ovanlig. Runristaren Fot verkar vara en av dem som varit mest benägna att rikligt smycka stenarna med bilder.
Stilen Rak omfattar stenar med texten i slinga, med rak avslutning på skriftbanden och utan ormhuvud och svans. Stilen Fp karaktäriseras av en runslinga med fågelperspektiv. Pr1 till Pr5 innehåller en eller flera runslingor med ormhuvud i profil och i olika utföranden. Stenar som har drag av två stilar betecknas som till exempel Pr1-Pr2.^[3]

Utbredning

Distributionen av runstenar i Sverige. Antal runstenar / mil², per kommun:

  >10

  5-9

  1-4

  <1

  Saknar runstenar

Runstenarna restes nästan uteslutande i Sverige, Danmark och Norge. Några återfinns även utanför Norden i områden under danskt eller norskt inflytande, speciellt Brittiska öarna.

Område	Antal inskrifter	Varav runstenar eller vikingatida gravstensmonument
Uppland	1468	1328
Södermanland	452	437
Östergötland	446	414
Västergötland	313	160
Småland	190	139
Öland	182	157
Närke	39	31
Västmanland	36	29
Gästrikland	23	22
Hälsingland	20	18
Medelpad	18	18
Bohuslän	15	7
Värmland	8	4
Dalarna	5	2
Jämtland	4	1
Lappland	1	0
Gotland	408	68
Summa Sverige	3628	2835
Norge	1649	133
Danmark (inklusive Skåne, Blekinge och Halland)	962	267
Brittiska öarna	124	56
Grönland	102	0
Island	49	19
Irland	15	1
Färöarna	9	0
Övriga områden	39	3
Summa övriga världen	2950	479
Summa totalt	6578	3314

Siffrorna är tagna från Samnordisk runtextdatabas och inkluderar även andra runinskrifter än runstenar. I övriga områden ingår inskrifter såsom Pireuslejonet i Venedig, några rader runor som klottrats i Hagia Sofia i Istanbul, ett par inskrifter från Finland, en handfull inskrifter från Ryssland och i övrigt inskrifter funna på kontinenten, men ristade av nordbor. Däremot saknas besläktade runinskrifter, såsom dalrunorna. Ett par av Färöarnas inskrifter är ristade på stenar som tycks ha varit resta och ur den synpunkten är runstenar, men de utgör inte en del av den runstensresarsed som svepte genom Skandinavien under vikingatiden och är därför inte redovisade som runstenar i denna statistik.

Teknik

Runorna och övriga linjen höggs normalt med en bred mejsel. I två kända fall användes en spetsig mejsel som lämnade rader med små gropar i spårens botten. 'Ristade' runor som skrapades in i stenen är mycket sällsynta.

Budskap

Gripsholmsstenen, med bland annat typisk tidig ormslinga.

Förutom standardtypen finns ett antal avvikande runstenar. I Husby-Ärlinghundra i södra Uppland finns en sten med inskriptionen: Björn, Finnvids son, lät hugga denna sten till minne av sig själv. En annan självtillägnande ristare var Vigmund, som reste en sten åt sig själv, den skickligaste av män - stenen finns nu i universitetsparken i Uppsala efter att bland annat gjort en resa till Paris.
På en berghäll vid Oklunda gård i Östra Husby socken i Östergötland, finns en inskrift som visar att en man, Gunnar, tagit sin tillflykt dit undan förföljare efter att han dödat en annan man; berghällen låg på en tingsplats där han var fredad.
Magiska budskap förekommer också i runinskrifter, men är vanligare på föremål än på stenar. En speciell runsekvens är futharken, som ofta användes som trollformel. Frasen Tyd du runorna återkommer, med syftning på att kunskapen om runor inte var alla förunnad.
Slutligen finns några enastående gåtfulla runstenar vars fulla innehåll vi idag inte kan gissa oss till – främst av dessa är utan tvekan Rökstenen i Östergötland, med världens längsta runinskrift.

De ihågkomna

De personer som fick stenar resta efter sig var i över 90 procent av fallen en man som dött. Var åttonde sten restes av en ensam kvinna, var tionde av en kvinna tillsammans med flera män; ofta den dödes änka och söner, men ibland även systrar och bröder. Det är nästan bara på Öland och i Mälarlandskapen som kvinnor tycks ha rest stenar efter sina manliga släktingar. Endast en tiondel av stenarna berättar om utlandsfärder.^[2] Bland dessa finns de omkring 30 stenar som berättar om Ingvarståget, den enda utfärd som definitivt satt spår i en större grupp stenar. Främst bland dessa är Gripsholmsstenen, med sin kända rundikt:^[6]

De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda
de dogo söderut
i Särkland

Syfte

Runhällen Sö SB1965;19 med texten "..(och) Gunna läto resa denna sten och (göra) denna bro..." Ett exempel på att markera revir och bygga äreminne

Det finns tre huvudteser som brukar användas som förklaringar till resandet av runstenar. Dessa glider dock delvis in i varandra:

1. Som en del av konverteringen från asatro till kristendom
2. Som ett sätt att visa sig lojal med kungamakten
3. Som ett sätt att markera revir och hölja ätten i ära för att på så sätt vinna egen makt

Att runstenarna skulle hänga samman med konverteringen till kristendom har vunnit stöd då den mest aktiva perioden och området för runstensresande, andra halvan av 1000-talet i Mälardalen, sammanfaller med kristnandet av just detta område. Runstenen skulle då markera att på denna gård så var man minsann kristna. Cirka 70 procent av de uppländska stenarna har också kors eller en bön.^[1] I samband med kristnandet slutar befolkningen gravlägga sina döda på gårdsgravfälten, vilket tidigare varit en viktig markör av makt och behörighet. Det är möjligt att runstenen i ett övergångsskede tjänat som substitut för denna manifestation, när begravningen istället skulle ske i kristen, vigd jord. Det har därför till och med föreslagits att runristarna Öpir och Åsmund Kåresson skulle ha varit kristna missionärer, som för att locka om evig salighet också slängde in en runsten.^[7]
Eftersom kristnandet även sammanföll med att kungamakten växte sig allt starkare, har också tanken att en runsten också visat lojalitet med denna framförts. På de danska stenarna förekommer ofta titlarna "dräng" och "tegn", som i England betydde att personerna var kungens vasaller, vilka möjligen hade blivit överfört till Danmark. Eftersom ordet "tegn" också förekommer på västgötska och södermanlänska stenar har andra dragit hypotesen ett steg längre och där velat se ett danskt inflytande. Mot tanken talar dock att endast en av de mellansvenska stenarna omtalar sveakungen.^[8]
För att runstenarna skulle vara revirmarkeringar talar den stora vikt som läggs vid släktskapsförhållanden, och det faktum att det var en stor investering av möda. Kungar kom och gick, men genom att rista i sten skulle den som den tillägnades evigt leva i åminnelse.^[9] De tidigaste stenarna i södra Norden må vara resta av samhällets toppskikt, men i mälarområdet verkar seden ha spritt sig. Hälften av gårdarna i centrala Uppland, och en fjärdedel av de i Södermanland, verkar haft minst en runsten, och inget tyder på att dessa skulle varit de rikaste.^[10]

Bevarandet av runstenar

Johannes Bureus, som var först med att trycka ett verk om runor.

Sveriges runstenar började inventeras och dokumenteras redan under 1500-1600-talen. Viktiga föregångare var Johannes Bureus och Johan Peringskiöld. I Danmark verkade Ole Worm, i polemik med svenske Olof Rudbeck. Till följd av deras arbete, som grundades på politisk vilja att framhäva nationerna Sveriges respektive Danmarks påstått hävdvunna storhet, kom runstenarna tidigt att få ett lagligt skydd, vilket dock ofta inte hjälpte.
Många runstenar som är kända från äldre uppteckningar kom att återanvändas som byggnadsmaterial. Uppförandet av kyrkor och andra byggnader brukar ofta utpekas som en huvudorsak till runstenarnas försvinnande. Det finns inga belägg för att runstenarna systematiskt ska ha varit ett led i kulturell eller religiös politik, men stenarna stod ju utmanande tillgängliga ute i landskapet. Domkyrkorna i Strängnäs och Uppsala innehåller båda ett stort antal runstenar, i vissa fall vet man där exakt varifrån de tagits. Det är i sammanhanget ironiskt att den överväldigande merparten av stenarna faktiskt är kristna minnesmärken, ofta väl märkta med kors.

Gravhäll Ög 213, Västerlösa kyrka i Linköpings kommun.

Runstenar skyddas idag av fornminnenslagen. Vården av de svenska runstenarna åligger Riksantikvarieämbetet.

Gravhällar

Av de runinskriftsobjekt i sten som inte varit resta minnesstenar utgörs en stor del av gravhällar. Gravhällarna är stenplattor, vanligtvis av kalksten, som antingen har legat direkt över gravar, som en sorts liggande gravstenar, eller varit beståndsdelar i så kallade Eskilstunakistor. De senare var en sorts kistliknande monument som stod ovanpå gravar. En sådan var uppbyggd av två sidohällar, två gavelhällar och överst en lockhäll. Det är oftast på lockhällar man finner runor, men ofta är också övriga hällar ornamentalt ristade. Reliefornamentik är inte ovanlig. Runinskrifterna berättar vem som lät göra minnesmärket och över vem det är gjort. Ofta uttrycks också en önskan om att Gud ska hjälpa den dödes själ. Bland gravhällsinskrifterna är det vanligare, jämfört med runstenarna, att personen som förärats monumentet är en kvinna. Ibland, inte minst i äldre litteratur, benämnes även gravhällar med runor som runstenar.

Runblock, runhällar och fragment

Runblock Vs 31, Sala kommun

Runhäll Sö 311 i Södertälje

Runinskrifter gjorda på flyttblock kallas ofta runblock. Om ristningen gjorts på en berghäll kallas den för runhäll, vilket inte är samma sak som en hällristning som avser symboler och avbildningar inhuggna på berghällar eller lösa klippblock. Av sönderslagna stenar återstår i regel endast enstaka bitar med några få runor. Dessa, som kallas fragment, har ibland hittats återanvända som byggnadsmaterial i broar, kyrkor, husgrunder eller i andra murar. Sådana skärvor har även plöjts upp vid odling eller hittats i annan jordnära terräng där runstenar förekommit.

Runinskrifter i andra medier

Runor har också karvats i horn, ben, trä, bark- och björknäverbitar (nordens motsvarighet till papyrus). Dessa inskrifter är dock i stor utsträckning förlorade, men vi kan från de fynd som finns se att runskriften användes till annat än högtidliga inskriptioner.
Det finns även runinskrifter på tunna metallbitar, så kallade runbleck. Dessa har hittats runt om i Norden och har såväl inskrifter med kristna böner och välsignelser som inskrifter utan tydlig språklig innebörd, vilka idag anses ha haft en magisk funktion.
De gotländska bildstenarna tillhör i viss mån en annan tradition och bör inte sammanblandas med runstenar. De har sällan något skriftligt budskap.