Swedish girl pulls Viking era sword from lake

Photo: Jönköpings läns museum

An eight-year-old Swedish girl came across an exciting find swimming at her local lake, when she pulled an ancient sword from its depths.

"It's not every day that one steps on a sword in the lake!" Mikael Nordström from Jönköpings Läns Museum told The Local when explaining the significance of the find.
But that's exactly what happened to Saga Vanecek, who found the Viking Age relic at the Vidöstern lake in Småland earlier this summer.
"I felt something in the water and lifted it up. It was a handle, and I told my dad that it looked like a sword!" Saga told Sveriges Radio, recalling the moment. "It was pretty cool and a bit exciting."
The sword is estimated to be at least 1,000 years old and has prompted huge interest from archaeologists and historians.
"It's about 85 centimentres long, and there is also preserved wood and metal around it," explained Nordström. "We are very keen to see the conservation staff do their work and see more of the details of the sword."
"Why it has come to be there, we don't know," he said. "When we searched a couple of weeks ago, we found another prehistoric object; a brooch from around the same period as the sword, so that means – we don't know yet – but perhaps it's a place of sacrifice. At first we thought it could be graves situated nearby the lake, but we don't think that any more."
The sword has prompted teams including museum staff to carry out further searches in the area, though none have resulted in such an important find. The first led to the discovery of the brooch but the oldest object found in the second search, on Wednesday, was a coin from the 18th century, "and a lot of quite recent trash, to be frank", Nordström said.
"We asked Saga [not to tell anyone about the sword] because we were afraid that if this find would go public too soon, there would be a lot of people there, perhaps destroying our possibility to find things later," he added. "So she has finally been able to tell her story after waiting for a couple of months."
Anyone hoping to see the sword in the museum will have to wait at least a year, according to Nordström, who said: "The conservation process takes quite a long time because it's a complicated environment with wood and leather, so they have several steps to make sure it's preserved for the future."
As for whether Saga will be involved in future projects or receive a reward for her discovery, the case has now been handed over to the National Archives of Sweden, who will be responsible for making the decision.

Runstensfynd i Eskilstuna

FOTO: FREDRIK SANDBERG/TT

En helt annan runsten. Arkivbild.

Hade det inte varit för en förbipasserande cyklist hade en tusenårig runsten förvandlats till krossat fyllnadsmaterial i Eskilstuna.

Den jättelika stenen upptäcktes redan för drygt en vecka sedan under ett arbete med att schakta för den blivande gång- och cykelbanan mellan Skiftinge och Sundbyholm. Då var den mest i vägen – ingen upptäckte runskriften på det tre meter långa och en meter breda blocket.

Häromdagen skulle man så ta beslut om hur stenen skulle krossas på bästa sätt, men då kom en cyklist förbi som genast såg att det inte rörde sig om någon vanlig stenklump utan snarare årets fynd.

Stenen har nu uppgraderats från problem till kulturarv och visade sig finnas med i en arkeologisk förteckning över kända men försvunna runstenar och minnesmärken. På stenen finns texten "Ingulv och Visäte reste denna sten efter Bugge och Sigsten. Gud hjälpe deras själ" inristat.

Fyndplatsen har nu spärrats av i avvaktan på besked om en större utgrävning ska göras.

Mass Grave in England

Mass Grave in England May Hold a ‘Lost’ Viking Army

BY BECKY LITTLE

Photograph of the juvenile grave. (Credit: Martin Biddle/University of Bristol)

In the mid-ninth century, a Viking military force known as the Great Heathen Army invaded England. It marked the transition among Vikings from raiding cities to conquering them, and is considered an important historical event in the creation of England. Yet for decades, no one could find any archaeological evidence to back this up.

Now, a group of researchers at the University of Bristol in England think they might have found that evidence—i.e., the soldiers’ bones.

However, initial carbon dating placed the skeletons in earlier centuries, leading researchers to conclude that they couldn’t be Viking soldiers. It was only after adjusting for Vikings’ seafood diet that researchers were able to correctly carbon date them to the 9th century.

The bones come from a mass grave of at least 264 skeletons at St. Wystan’s church in Repton, Derbyshire, that archaeologists first excavated in the 1970s and ‘80s. Historical records tell us the Viking army spent the winter in Repton in 873 A.D., so many thought carbon dating would show the bones came from that time period.

“When we eat fish or other marine foods, we incorporate carbon into our bones that is much older than in terrestrial foods,” said lead archaeologist Cat Jarman, according to a University of Bristol press release. “This confuses radiocarbon dates from archaeological bone material and we need to correct for it by estimating how much seafood each individual ate.”

Other clues support the theory that these are remnants of the Viking army. Many of these skeletons showed signs of violent injury. And near these remains, researchers also discovered an axe and several knives that dated to 872-875 A.D. About 20 percent of these skeletons were female, a fact that had previously raised doubts that this was a grave for Viking soldiers. But since their discovery, DNA evidence has proven that not all Viking soldiers were male.

A double grave discovered. (Credit: Martin Biddle/University of Bristol)

The Great Heathen Army gets its name from the English Christians whose land the Vikings began invading around 865 A.D. Also known as the Great Viking Army, this military force defeated Anglo-Saxon kingdoms and established a Viking state, before losing to King Alfred when it tried to take his kingdom of Wessex. After this defeat, Alfred captured English territories that the Vikings had taken—such as London—thereby expanding his own rule.

“This was a key part in the story of how England was made,” Jarman told the BBC. “But because of the lack of physical evidence, it has not been given the attention it deserves.”

Now that this staggering mass grave from the Viking era has been made public, that may change.

Vikingatiden Dublin del 3

Föremålen

I denna bloggserie utforskar vi vikingatiden Dublin. I den här delen undersöker vi de föremål som de lämnade, alla de saker som ger oss en aning om vad de gjorde och hur de levde i deras dagliga liv.

Vikingålderbyggnaden utgrävd på Wood Quay (källa: http://viking.archeurope.info)

Smycken användes av båda könen i vikingatiden, och detta varierade från det vardagliga, som verktyg som hängde som hängsmycken för enkel användning till de ostentatiska. Örhängen, armband, halsband, arm- och fingerringar i guld, silver, gult och jet (från Whitby i norra Yorkshire i Storbritannien) hittades alla under utgrävningarna i Wood Quay. Massor av starkfärgade pärlor från halsband upptäckte vi, och guldflätat från Tyskland, tillsammans med silverflät från den islamiska öst sågs alla i Dublin. Den senare skulle ha varit för de rikare invånarna, tillsammans med fina bysantinska silke. Den rikare delen av samhället skulle ha varit ganska färgstark.

Färgglada glas- och bärnstenpärlor och halsband som finns på Wood Quay. (källa: Aktuell arkeologi)

Majoriteten av befolkningen skulle ha haft mer vardagliga kläder och en mängd olika textilier och läderrester demonstrerar modets gångar. Till exempel föredrog vikingåldern i Dublin den skandinaviska stilskon, gjord av två stycken, i stället för att irländarna endast är gjorda av ett läder. De föredrog också den högsidiga stöveln som också fanns på Jorvik i Storbritannien. Huvudslitage kom i form av monterade kepsar och huvuddukar för kvinnor. Några av de senare hade fortfarande mänskliga hår ihop i väven.

Barns känga i den typiska skandinaviska stilen som finns på Wood Quay (källa: Aktuell arkeologi)

Alla dessa föremål gjordes av hantverkare och handelsmän att distribuera och många av husen fördubblades som verkstäder för bärnstensarbetare. Det var så många som gjorde och sålde bärnsten , att Dublin bara är på andra plats till Hedeby i Danmark (en stor handelsstad) för det mängd som hittats. Grova utslag, slöserier och avvisningar hittades alla under utgrävningarna vid Fishamble Street (intill Wood Quay). Ett av husen i synnerhet hade 41% av den totala bärnstenen som finns inom hela vikingtiden Dublin! Bärnstenen visar också den handel som Dublin åtnjöt, eftersom den skulle ha varit avsänd från Östersjön.

Bärnstenshalsband från Wood Quay (källa: www.archaeology.co.uk)

Några keramik gjordes lokalt, liksom kammar, igen i skandinavisk stil i stället för den lokala irländska stilen. Men många föremål och råvaror kom långväga ifrån, som valrossens elfenben för spelstycken (arktiska), täljsten för skålar från Shetland, valnötter från Medelhavet, glas från Italien och Tyskland och keramik från England och Frankrike.

Exempel på vikingtidskammar finns på Wood Quay (källa: http://viking.archeurope.info)

Fritidsaktiviteter var också identifierbara i de föremål som upptäcktes under utgrävningarna. Flöjter och visselpipor gjorda av fågelben, tillsammans med stämningspinnar som är formgivna från yew, ger oss en uppfattning om att musik var en del av det dagliga livet i det 10: e och 11: e århundradet. Brädspelstyckena var rikliga, även om en spelbräda som repats på ett återvändande skepps plank visar hur mycket dessa spelades!

Spelbräda repas på ett återanvändt skepps plank (källa: Aktuell arkeologi)

Alla dessa objekt ger oss en omfattande förståelse för Vikingens dagliga liv i 10/11-talet Dublin och det verkar vara bullriga, färgglada, upptagna och livfulla. Utgrävningarna på Wood Quay och Fishamble Street har avslöjat en skattkälla av arkeologisk information och vi hoppas att du har haft en läsning om något av det!

Vikingatiden Dublin del 2

Folket

I den första delen av denna blick på vikingtiden Dublin tittade vi på de hus och bostäder som hittades under utgrävningarna 1974-1981. I den här delen gör vi vår uppmärksamhet åt de personer som bodde i Dublin i 10/1100-talet.

Rekonstruktion av den tätt packade vikingtiden Dublin. (källa: dh.tcd.ie)

Utgrävningarna som utfördes på Wood Quay och Fishamble Street avslöjade Dublin-folkens diet från skräpet som de kastade bort. Tusentals djurben blev återställda och det visade sig att vikarna i Dublin föredrog sitt nötkött till andra markdjurskött, vilket utgör 90% av benmonteringen. Fläsk kom nästa och utgör cirka 8,5% av den totala och fårköttet kommer i tredje. Detta tycks tyda på att får varade mer för deras ull än deras kött. Andra djur äts också, inklusive harar och hästar, och till och med marina djur som sälar, delfiner och tumlare.

Vikingålderfiskar som finns på Wood Quay (källa: http://viking.archeurope.info)

Fiskben var också rikligt, inte förvånande med tanke på att Dublin ligger bredvid havet, och torsk, kummel, kolja och gröngål var också en del av vikingtidens Dubliners diet. Dessa kompletterades med musslor, och ibland ostron och kammusslor. Över 6 000 fågelben återhämtades också, mestadels (70%) hovdjur, som kycklingar och gäss. Dessa var hackade längs med  mitten snarare än enskilda delar av bröst eller ben.

Wood Quay under utgrävning, detaljer som återhämtade sig på Vikingens dagliga liv var oöverträffade (källa: www.archaeology.co.uk)

Befolkningen var väl utfodrad, men vilka var de? När staden började som ett gäldingsläger var det förmodligen dominerat av män, men blev mer blandat när förlikningen växte. Traditionellt identifierat som manligt tillbehör har vapen som pilar, svärd och axlar identifierats under hela förlikningens historia. Men under 10 och 11 århundraden kan kvinnor och barn identifierats genom leksaker, smycken, personliga tillhörigheter och kläder som lämnats kvar.

Ett barns sko från Wood Quay (källa: www.archaeology.co.uk)

Nära den defensiva dalen i 1000-talets stad grävdes resterna av en kvinna och fyra barn i åldrarna mellan fem och tio. Andra begravningar i samma område avslöjade en blandning av kristna och hedniska begravningar. Det finns också en samling av 17-talets mänskliga skallar, en var en kvinna och fragmentariska barnrester, men de andra var män, som verkar ha blivit halshuggna och mött en våldsam död. Kanske var detta resultatet av krigföring, eftersom vikingatiden Dublin är känd för att ha haft en våldsam historia och åtminstone en skalle hade tecken på att det hade blivit spetsad på en spik, var det kampens troféer?

Mänsklig skalle från vikingatiden Dublin visar ett svärdslag och effekterna av att bli spetsad på en påle. (källa: irisharchaeology.ie)

Trots att bevisen för den norska befolkningen är identifierbar genom användandet av norska konststilar och runicinskriptioner, sågs också ett blandat element från de typiska irländska föremålen som också återhämtades. Det kan vara så att de norska männen tog irländska fruar från lokalbefolkningen. Beviset för skandinaviska kvinnor genom isotopanalys var knapp.

Vikingatiden Dublin del 1

Byggnaderna

Mellan 1974 och 1981 upptäcktes genom utgrävningar i Wood Quay, Dublin, Irland stora stränder av intakt vikingatids arkeologi som avslöjade den skandinaviska ursprunget i den irländska huvudstaden. Dublin Corporation (nu Dublin City Council) valde en plats vid Wood Quay för att bygga sina nya kontor. Ursprungligen ignorerades samtal från arkeologer om potentialen för begravda kvarlevor i området, arbetet upphörde slutligen efter att 20 000 personer protesterade mot utvecklingen 1978 och köpte arkeologerna mer tid för att avslöja resterna av Viking Dublin.

Demonstranter som demonstrerar mot förstörelsen av Wood Quay 1978 (källa: www.historyireland.com)

De sju år långa utgrävningarna har gett oss stor förståelse för staden från 10/1100-talet och vi vet mer om Dublin från den här tiden än någon annan stad norr om Alperna. Endast York (UK) och Waterford (Irland) konkurrerar med sina uppenbarelser om stadslivet i vikingtiden. I det här blogginlägget, den första av en serie av tre, utforskar vi de byggnader som upptäcktes under dessa utgrävningar.

Rekonstruktion målning av 10th century Dublin av Simon Dick (källa: www.irishtimes.com)

Dublin började livet som en Longphort, ett säsongsbetonat gäldnningsläger år 840, men utvecklades snabbt till en mycket större bosättning vid 9: e århundradet med markytor utlagda och wattle och posthus byggdes. Utgrävningarna vid Wood Quay och Fishamble Street (en intilliggande plats) avslöjade över 120 enskilda hus över platserna och fann att de var de bästa bevarade och mest omfattande 10th och 11th century hus på vilken plats som helst väster om floden Elbe. Husen noterades att de interna möblerna fortfarande var intakta i många fall och konstruktionsteknikerna uppenbarades tydligt. Organiska material som väggar, golv och tak mirakulöst bevarades av de anaeroba jordförhållandena, vilket stoppade luften från att ruttna materialet.

"Typ 1" -hus under utgrävning som visar bevaringsnivån (källa: Aktuell arkeologi)

Dublin i det 10: e / 11: e århundradet verkar ha varit en fuktig plats, (som det är idag!) Vilket innebär att träbyggnaderna troligen ersattes vart 15 år eller så. Detta upptäcktes från dendrochronology (vetenskapen att räkna trädringar för att bedöma ett datum) och myntdokumentation och byggnaderna byggdes successivt på samma fotavtryck. Detta var en bonus för arkeologerna, eftersom de kunde spåra ombyggnaden av bostäder på samma fotspår och identifiera olika faser av husdesign. Den mest produktiva typen var "Wallace's Type 1", som kallades efter ledande arkeolog, som var en rund, rektangulär byggnad med dörrar i vardera änden. Väggarna var flätade och flyttbara och taken gjordes av halm.

Rekonstruktionsteckning av ett typiskt hus i vikingatiden Dublin av Simon Dick (källa: Pintrest)

Inuti byggnaderna var ett ganska varmt, men mörkt bostadsutrymme med ett golv täckt med grus, träspån eller vävda mattor. Golvet var uppdelat av ett centralt skott av stolpar för att hålla taket och avgränsa upphöjda områden på båda sidor för att sitta och sova. Baksidan av husen hade en gård omgiven av ett flätat staket, eventuellt för att visa ett lagligt markägande, eftersom de hade blivit ombyggda på samma sätt i generationer.

Ett välbevarat vikinghus vid Wood Quay (källa: http://viking.archeurope.info)

Utgrävningarna vid Wood Quay har gett oss en större förståelse för vikingbyggnaderna i huvudstaden och i nästa post om vikingtiden Dublin kommer vi att titta på stadsborna och vad deras skräp har avslöjat om vad de åt och hur de levde.

Ny forskning: Främsta vikingakrigaren var kvinna

Gravplanen är skapad av Evald Hansen baserat på orginalplanen från Hjalmar Stolpes utgrävningar. 

Foto: Evald Hansen

Forskarna har utgått från att personen som begravts i den främsta krigargraven på Birka var en man. Men nu visar nya undersökningar att de hade fel. Skelettet tillhör en kvinna.

– Det här är ingen valkyria ur sagorna, utan en verklig militär ledare, säger arkeologen Charlotte Hedenstierna-Jonson.

Birka, som brukar kallas Sveriges första stad, är ett världsarv där man hittat många viktiga fynd från vikingatiden och mycket av det vi idag vet om perioden stammar därifrån.

Kammargraven är en av öns främsta fyndplatser och den grävdes ut redan på 1800-talet av arkeologen Hjalmar Stolpe, som också gjorde utförliga teckningar av fynden.

Där hittade han mängder av värdefulla gravgåvor; bland annat vapen som svärd, pilspetsar, sköldar och rester av spjut. I kammaren fanns också kvarlevorna av två hästar och skelettet av en människa, som man utgår från var den mäktiga person som begravdes där.

– Det är en av de mest välutrustade gravarna på Birka, och därmed i vikingavärlden, säger Charlotte Hedenstierna-Jonson, arkeolog vid Uppsala universitet, och ledare för ett nytt forskningsprojekt kring graven.

Helt klart en kvinna

Forskarna har tagit för givet att skelettet i en så imponerande och välutrustad grav, som dessutom omgavs med vad man betraktade som manliga föremål, var en man.

Det har talats om vikingakrigaren i Kammargraven under alla år.

Och därmed skulle det ha förblivit – om inte osteologen, benexperten, Anna Kjellström vid Stockholms universitet hade tagit fram skelettet igen för ett annat forskningsprojekt.

Hon såg detaljer som inte riktigt stämde med idéen om en manlig krigare. Personen i graven hade en gracil och spenslig underkäke, och höftbenen hade tydligt feminina drag.

– Sammantaget så skulle jag bedöma den här personen som kvinna, säger hon.

DNA-undersökning

För att bli helt säkra på skelettets kön lät forskarna göra en DNA-undersökning. Samtidigt togs också isotopprover för att försöka spåra hennes ursprung.

Och enligt Maja Krzewinska vid arkeologiska forskningslaboratoriet i Stockholm, som gjorde testerna, är saken klar:

– Det råder ingen som helt tvekan. Det här är en kvinna, säger hon.

Vad skulle vara din bästa gissning om varifrån hon kommer?

– Jag tror att hon var en del av den kringresande vikingatida härskarklassen, med anknytning både till Baltikum och Atlantkusten.

Unikt fall

Om de svenska forskarna tolkar fynden rätt, så har de gjort en sensationell upptäckt. En kvinnlig vikingatida krigare. Visserligen fanns sådana som mytologiska väsen i vikingamänniskornas föreställningsvärld av sagorna att döma – men hittills har ingen kunnat visa att de verkligen funnits även i samhället.

Charlotte Hedenstierna-Jonson säger sig ändå inte vara alltför överraskad av resultaten.

– På sitt sätt stämmer det med hur jag tänker mig förhistorien, säger hon. Alla tider är komplexa, och även om det finns normer så finns det alltid några som bryter normerna. Och det betyder inte alls att det här var någonting vanligt, jag tror att det här är ett relativt unikt fall.

Räknar med motstånd

Men tanken på att en så viktig krigare i en av de viktigaste fyndplatserna från vikingatiden skulle kunna vara kvinna kommer att möta motstånd hos andra arkeloger och historieintresserade förutspår forskarna. De räknar med att resultaten nagelfars.

Det finns vissa omständigheter som gör att en del kommer att hävda att skelettet, som nu analyserats inte alls är ägaren till graven – och alltså inte är den krigare man velat hedra med den mäktiga graven.

Skelettet bär till exempel inga märken av hårt kroppsarbete eller stridsskador, som man kan se på kvarlevorna hos en del andra vikingatida krigare.

– Nej, ingenting sånt, säger Anna Kjellström. Men vi har ju inte så mycket, vi saknar ju till exempel hela bröstkorgen och kraniet.

Skallen fanns i graven när Hjalmar Stolpe gjorde sin teckning av innehållet i graven på 1800-talet, men idag vet ingen vart det har tagit vägen.

Försvunna skelettdelar

Efter grävningen fördes materialet till Historiska museet i Stockholm, där benen förvarades för sig och föremålen för sig. Sedan har allting flyttats fler gånger, och idag har informationen om en del gravnummer för Birkaskeletten försvunnit.

Skelettet skulle kunna komma från en annan grav – trots att benen är ordentligt uppmärkta med rätt fyndnummer, men det tror inte arkeologerna bakom de nya analyserna.

– Men skelettet stämmer väldigt fint med originalteckningen, och det enda som faktiskt gör att man blir tveksam är hennes kön – och då säger alla ”då måste det vara fel skelett”, säger Anna Kjellström.

Men vad tror du – är skelettet ni analyserat personen som begravts i kammargraven?

– Jag tror att det här är rätt skelett, ja.

Militär ledare

Nu vill arkeologerna försöka måla upp en tydligare bild av vem den kvinnliga vikingakrigaren egentligen var och hur hon levde. Enligt Charlotte Hendenstierna-Jonsson kan man hämta en del ledtrådar ur gravfynden:

– I sitt knä har hon haft ett spelbräde med spelpjäser, och det är ett taktiskt krigsspel som var en viktig del av utbildningen av högre officerare under den här tiden. Det skulle kunna tolkas som att hon är den person som planerar striden.

Släkt viktigare än kön

Arkeologen Torun Zachrisson, som också deltagit i studien, drar paralleller med norska fynd där kvinnor begravts på liknande sätt som Birkakvinnan.

– Vi vet att kvinnor som blev änkor fick särskilda befogenheter, och helt kunde ikläda sig en mans position, så det är inte otänkbart att en del av de här kvinnorna som vi finner i speciella situationer, och för oss lite oväntade, att det kan ha varit änkor, för att då får man möjlighet att fylla många olika typer av kostymer så att säga, säger hon.

Kunde bryta könsmönstret

Även Charlotte Hedenstierna-Jonson är inne på familjens betydelse. Gravgåvorna tyder på att kvinnan i graven har tillhört den överklass som styrde Birka på 900-talet – och kanske var det bara någon ur den absoluta eliten som kunde ta sig friheten att bryta könsmönstret:

– Man ska akta sig för att dra moderna paralleller, men om man tittar på samhällen idag som vi uppfattar som väldigt patriarkala, så kan de ofta ha en kvinnlig premiärminister, därför att den kvinnliga premiärministern kommer från en släkt som är betydelsefull, och det är viktigare än att hon är en kvinna, säger hon.

Forskarnas artikel publiceras i American Journal of Physical Anthropology.