Viking grave in Normandie

Normandie, France.Professor Emeritus at the University of Oslo, Per Holck, (T. H.) and Andaine Seguin Orlando by DNA lab Centre for Geogenetics at the University of Copenhagen was Monday in Normandy and opened the graves of two of the Viking leader Rollo of Normandy their descendants..Photo. Vegard Strømsodd/Explico / NTB scanpix

Norwegian researchers have finally got to open the tomb of the Viking leader Rollo’s descendants. They will find out whether Rollo was the same Rollo as Rollo from Møre. In that case the British royal family originaed from Norway.
A Norwegian-led delegation was in Normandy on Monday and opened the sarcophagus of two of Rollo’s descendants. The aim is to put an end to a centuries-long debate: Was Rollo Danish or Norwegian?
– We have been working to get this investigated in about seven years, so to finally get collected material to test DNA was huge  historian and project initiator Sturla Ellingvåg of the foundation Explico said.
Rollo was the founder of Normandy, Count of Rouen and great great great grandfather of William the Conqueror, who is the ancestor of the English royal house. While  Norwegian-Icelandic historical documents and historians have argued since the Snorre Sagas that Rollo and Rollo are one and the same person, the Danish historians believed that he came from Denmark. Rollo,  the son of Rognvald was exiled from Norway and was said to have settled in France.
Plucked out teeth
In January the French authorities and the French church granted the Norwegian application to open the tomb of Rollo’s grandson and great-grandson, Duke Richard the fearless and son Duke Richard the good. The tomb is a sarcophagus in the floor of a monastery in Fécamp. When they opened the grave Monday, researchers found, among other things, a lower jaw with eight teeth in the tomb of Richard the good:
– The key is to find teeth, for the DNA of the teeth may, even all these years, be sufficent for a DNA analysis. Two forensic experts from Norway and Denmark snatched five of his teeth and those teeth are now being sent to the Institutes of Forensic Medicine in both of the countries for analysis,  Chairman of Samlerhuset and The Norwegian Mint, Ole Bjørn Fausa says.
A result of the analysis will probably be available in the autumn and will be presented in cooperation with the French authorities. So it remains to be seen whether the results indicates Denmark or Norway.
The small sarcophagi at first glance looks like they only accommodate toddlers, but Fausa explains:
– When they were buried in a floor, it was a matter of space. The most important thing was to preserve the skeleton. We do not know how this was done here, but it was common to either cut the bodies into pieces or boil them so the meat loosened from the bones. This meant that the  the sarcophagus didn’t have to be longer than a femur, which is the longest bone in the body,  Fausa says.
Rare event
Fausa describes the atmosphere at the tomb as an amazing experience:
– As far as we know this is only the second time since the war that a king’s tomb has been opened in France. Just being a part of it, and find the skeletons in there, it was exciting, solemn and unreal at the same time.
In the work process, he also found that he is a 35th generation descendant of Rollo.
– Of course it enhances this experience, to know that this was my ancestors, Fausa says.
If Rollo and Rollo proves to be the same person, it will be of historical significance:
– If the British royal family originates from the northwest coast it will, among other things, change the notion that the Norwegian royal family is young, with origins from the British and Danish, says Fausa.

Historiskt vikingafynd

En grupp amatörarkeologer har grävt fram det största guldfyndet från vikingatiden som hittills gjorts i Danmark. De sju ringarna tillhörde vikingatidens elit, enligt en expert.

Fyndet består av sju armringar som grävdes fram i Vejen på Jylland, sex av dem är i guld och ett i silver. Den sammanlagda vikten på guldet uppgår till 900 gram, skriver danska Nationalmuseet i ett pressmeddelande.

"Vi kände verkligen att vi hade hittat guldet vid slutet av regnbågen när vi fann den första ringen, och när det dök upp fler så blev det nästan overkligt", säger Marie Aagaard Larsen, en av amatörarkeologerna, i pressmeddelandet.

Armringarna tillhörde vikingatidens översta elit, enligt danske vikingaexperten Peter Pentz. Ringarna kan ha getts som gåva från en storman för att bygga allianser, som belöning till hans underlydande, eller som så kallade edsringar. Fyndet är speciellt eftersom guld utgör en så stor del av den sammanlagda vikten.

"De flesta skatter (under vikingatiden) innehåller enbart silver. Om det är guld, så är det alltid en liten del, och inte som här där det är merparten", säger Peter Pentz.

Ett mindre guldfynd, en kedja, gjordes på samma plats 1911. Kedjan har förmodligen grävts ner samtidigt som armringarna, enligt museet.

Leif Eriksson

Leif Eriksson

Den nordiska mariner och äventyrare Leif Ericson (971-ca. 1015) var den första Nordman att söka kusten i Nordamerika. Han införde kristendomen till Grönland.

Leif Eriksson föddes på Island, son till Eric den Röde. Han flyttade med sina föräldrar till Grönland 986. Samma år följde Bjarni Herjolfson efter sin far till Grönland, men missade den ön och seglade i sydvästlig riktning och siktade både Labrador`s kust och Newfoundland.

Leif, 15 år vid den tiden lyssnade noga på berättelser om Bjarni´s äventyr, troligen från Bjarni själv, som var mer intresserad av handel än att upptäcka nya länder. Leif bestämde sig för att besöka Bjarni´s sydligaste land. Han motiverades av Bjarni´s redogörelse för hur mycket virke det står att sikta längs kusten, för timmer var det ont om på Grönland. Bjarni inte bara uppmuntrade idén till resan men också med hur många fartyg som han hade använt på sin egen oavsiktlig prospektering.

Leifs resa planerades och hade en kraftfull, modig, klok ledare som var noga i allt. Hans upptäckt var alltså inte en olycka, som de som ger för lite tilltro till Vikingarnas navigationsförmåga tycks tro. Han satte segel förmodligen i 995, passerade Markland (Labrador), och nådde Newfoundland, där hans törstiga besättningsmän drack dagg från gräset. Männen beslutade att övervintra,de märker att dagarna var mer rättvist i längd än hemma.

Förutom att bygga logi, avverkade männen timmer och jagade. Deras uppgifter var lättade av det faktum att det inte fanns några infödda i närheten. På en jakt och undersökande expedition, ett Tyrker, som hade bott i varmare klimat, återvände med druvor. Följaktligen började männen odla vinrankor och skörda druvor utöver att samla virke. På grund av detta så döpte Leif området till Vinland, som senare blev känd som Vinland det goda. Var i Newfoundland Leif övervintrade är fortfarande en kontroversiell fråga, men de flesta ledande forskare är fast övertygad om att det var på den ön. Druvor växte vilt i kvantitet i Newfoundland förrän så sent som i mitten av 1700-talet, eftersom klimatet var då mycket mer godartad än den är idag. På resan hem med virke och andra varor av värde, räddade Leif ett fartyg av Tore och får som tack diverse norska handelsvaror. På grund av denna mycket välmående resa fick Leif namnet "Lucky".

Blockerad från ytterligare ambitioner genom en far som inte hade för avsikt att förlora politiskt inflytande till sin son, år 997 seglade Leif för Norge, i hopp om att ställa in sig hos kungen, Olav Tryggvason. På vägen besökte han Hebriderna och lämnade efter sig en gravid älskarinna, Thorgunna, som därefter följde honom med hans son. Han tillbringade vintern 997 i Norge, där, för att öka sin makt och prestige som en stöttepelare för sin rikedom, blev han en av OLAF: s liege män och en kristen.

Nästa år Leif återvände hem förde han präster och den nya tron ​​med sig. Hans mor var tidig att konvertera, men Eric höll envist fast på de gamla sätten. När den äldre hövdingen tillsammans med en annan son, Torsten, bestämde sig för att göra en resa till Newfoundland, vägrade Leif honom att använda sitt skepp. Vid denna punkt ville Leif ge mer plats till andra medlemmar av hans familj.

Bjarne Herjolfsson, fornvästnordiska Bjarni Herjólfsson eller Herjulfsson, var en isländsk sjöfarare som omnämns i Grönlänningasagan. År 986 skulle han segla till sin far på Grönland, men råkade ut för dimma och kom ur kurs. Under denna siktade han tre länder: Helluland, Markland och Vinland, vilka brukar antas vara detsamma som Labradors kust. Han gick inte i land, utan sökte sig istället den rätta kursen till Grönland. Bjarne vistades därpå hos sin far på Herjolfsnäs.

Efter några år for Bjarne till Eirik jarl i Norge och berättade om sin upptäckt. Han fick dock starka förebråelser för att han inte hade tagit reda på mer om "det nya landet". När han senare anlände hem till Grönland sålde han sitt skepp till Leif Eriksson, Amerikas upptäckare.

Ingvar den vittfarne

Ingvar den vittfarne (c:a 1016–1041)^[1] var en vikingahövding från Mälardalen, enligt Ingvar den vittfarnes saga dottersons son till Erik Segersäll, vars vikingatåg till Särkland på 1040-talet är omvittnat på 25–30 runstenar (några är osäkra), kallade Ingvarsstenarna, runt främst Mälaren.

Ingvarståget havererade i Särkland, och ingen av runstenarna bekräftar att någon skulle ha överlevt detta.

Ingvars färd finns även som saga i den isländska sagalitteraturen, och denna kan sägas komplettera bilden på ett, i vissa delar, överensstämmande vis.

Forskaren Mats G. Larsson anser att han funnit stöd för att detta vikingatåg omtalas även i den georgiska krönikan Kartlis Cxovreba. Larssons hypotes menar att Ingvarståget gick under efter strider i Georgien mellan Svarta havet och Kaspiska havet, efter vilka merparten av de överlevande deltagarna sedan ska ha avlidit i en smittsam sjukdom.

Ingvarsstenarna är resta över män som avlidit under Ingvarståget, varav Gripsholmsstenen i Mariefred är den mest kända. Ingvar antas ha avlidit cirka 1041.

Ingvar den vittfarnes saga, (isländska Yngvars saga víðförla) skildrar Ingvar den vittfarnes liv, bland annat hur denne leder ett vikingatåg; först i österled, därpå söderut.

Sagan innehåller upplysningar som kan sättas i relation till Ingvarsstenarna. Sagan ger också ett exakt årtal i kristen tideräkning: Ingvar dog 1041 efter 5 års resa, 25 år gammal (hálfþrítugr). Budskapet om dennes, och merparten av hans följeslagares, död ska ha nått Mälardalen år 1042 med det sista av de trettio skepp som seglat ut.

Som i många andra fall avseende den isländska sagalitteraturen, finns ett antal felaktigheter ifråga om diverse dateringsaspekter. Vad gäller just Ingvars dödsår, finns detta dock bekräftat även i andra isländska källor som t.ex. olika annaler. Denna uppgift är därför relativt vedertagen i forskningen.

Handling

Sagan börjar under Erik Segersälls tid, som var kung i Uppsala och dog omkring 995. Ingvars farmor, vars namn sagoförfattaren inte känner till, var dotter till Erik, kanske frillobarn. Hon begärdes i gifte av en svensk hövding Åke (Áki), men giftes bort med en småkung från Gårdarike. Denne överfölls och dödades av Åke. Han tog den svenska kungadottern med sig hem och gifte sig med henne. Deras son var Emund (Eymundr).

Kung Erik låter en tid senare dräpa Åke och konfiskerar hans jord och egendom. Emund växer upp hos kung Erik, och sedan hos Olof Skötkonung efter Eriks död. När han blir vuxen harmas han över att kungen tagit hans arv. Han dräper konungens skatteindrivare och blir fredlös. Olofs dotter Ingegerd ger honom ett skepp och han far utomlands. När Ingegerd gifter sig med kung Jaroslav I av Kiev år 1018 åker Emund dit.

Georgien låter kanske långt borta för svenskar i dag – men för tusen år sedan var många svenska familjer starkt berörda av sorgliga och dramatiska händelser i det vackra och bergiga landet vid Svarta Havet. Inte mindre än tjugosex runstenar vittnar i denna dag om vad som hände. Den mest kända står vid Gripsholms slott. Där står:

De foro manligen

Fjärran efter guld

Och österut

Gåvo örnen föda.

De dogo söderut

I Särkland.

Att ge örnen föda var vikingapoesi för att döda fienden. Särkland var ungefär vår tids Mellanöstern.

Georgien var målet för det sista svenska vikingatåget, det så kallade Ingvarståget, då cirka tre hundra ynglingar ur de rikaste och finaste ätterna i Svealand och Östergötland tog sig genom Ryssland ner till Svarta Havet och vidare genom Georgien till Kaspiska Havet. Under färden drogs de in i lokala krig och konflikter, de drabbades av svåra sjukdomar och de flesta av expeditionens deltagare dukade under. Bara några få kom hem igen. Deras berättelse levde kvar i den isländska ”Ingvar den vittfarnes saga.” Modern forskning visar att alla orter och personer som nämns i sagan går att identifiera och georgiska källor bekräftar berättelsen.

Ingvar var troligen släkt med sveakungarna Anund Jakob och Emund den gamle. En annan släkting, Ingegerd, var gift med furst Jaroslav av Kiev, där Ingvar bodde några år. På våren 1040, var Ingvar tjugofem år gammal och kände sig mogen att ge sig iväg på ett kombinerat handels- och krigståg.

Med uppskattningsvis ett trettiotal båtar med 10–12 roddare i varje, tog han sig ner för Dnejpr till Svarta havet, vidare runt Krim österut längs kusten till floden Rionis utlopp i dagens Georgien. I georgiska krönikor står det att det kom ”varjager” som var den ryska benämningen på vikingarna.

Varjagerna stannade över vintern i hovet hos landets drottning, som i sagan hette Silkesiv, men i verkligheten hette Mariam. Georgien hade då redan varit ett kristet land i flera hundra år och på många sätt mer utvecklat än dåtida Svitjod (Sverige).

På våren fortsatte Ingvar och hans män över bergspassen österut upp till ca 900 meters höjd innan de kunde ta sig ner på floder till staden Tbilisi mitt emellan Svarta havet och Kaspiska havet och sedan österut.

På vägen kom de i strid med pirater som var beväpnade med så kallade grekiska eldkastare med brinnande olja från källorna i Baku.

De seglade runt Kaspiska havet där de gjorde lyckade affärer och skaffade sig stora rikedomar. Några av vikingarna gick under redan nu. En runsten i Västmanland, rest över Slagve, meddelar att han stupade i Karusm, som historikerna tror ska vara Chorezm vid Kaspiska havets östkust, gränsande till Samarkand.

Så for Ingvar och hans män tillbaka igen samma väg de kommit, men nu drogs de in i strider mellan kejserliga bysantiska och georgiska intressen. Vikingarnas insatser på georgiernas sida finns beskrivna i georgiska källor. Ingvars sida förlorade kriget.

Enligt sagan skulle de också ha utsatts för mordförsök av fala kvinnor, men de flesta klarade sig och kom tillbaka till Svarta havskusten, men där drabbades de av en svår epidemi, troligvis dysenteri. Även Ingvar insjuknade, strax innan han avled överlämnade han befälet till Gårda- Kettil.

Nu fanns det bara 12 skepp kvar av den en gång så stora och stolta flottan. Männen blev osams, några ville fortsätta jaga byte kring Svarta havet, andra ville ta sig hem, en grupp ville segla till Miklagård, vikingarnas namn på Konstantinopel (dagens Istanbul) för att ta värvning. Kejsaren hade ett livgarde sammansatt av nordbor. Gruppen splittrades.

Gårda-Kettil och några få båtar tog sig efter svåra strapatser upp till Kiev och Gårdarike (Ryssland) de andra skeppen seglade till Miklagård. Efter en tid fortsatte Gårda-Kettil till Svitjod, där han berättade vad som hade hänt och överräckte en stor del av bytet och Ingvars kvarlåtenskap till Ingvars son Sven. Därpå fortsatte han till Island, där han slog sig ner. Resan blev omedelbart en myt och legend som levt kvar till våra dagar.

Kort efter detta besegrades furst Jaroslav utanför Konstantinopel och handelsvägarna söderut från Ryssland blev avskurna då nya folk trängde på österifrån. Därför kunde vikingarna inte längre komma ner över Kiev och ungefär samtidigt började nordborna konkurreras ut i Konstantinopel av krigare som flytt från England, där normanderna nu tagit över.

Nu hade också kristendomen spritt sig över nästan hela Norden, och därmed brukar man säga att vikingatiden tog slut.

Hiker Discovers 1,200-Year-Old Viking Sword in Norway

The Norwegian mountain village of Haukeli, located some 150 miles west of Oslo, is most commonly known for its fishing, hunting, skiing and other outdoorsy attractions. Recently, however, Haukeli made headlines as the location of the latest sensational archaeological find: a Viking sword blade dating back more than 1,200 years.

While hiking across the mountain plateau that runs between western and eastern Norway, Goran Olsen sat down to take a break. That’s when he spotted a rusty sword blade lying under some rocks on the well-traveled mountain path. Archaeologists have identified Olsen’s find as a type of Viking sword made circa A.D. 750. That makes it some 1,265 years old, though the scientists have warned this is not an exact date.
Double-edged and made of wrought iron, the sword measures just over 30 inches long (77 centimeters). Though covered in rust, and lacking a handle, it is otherwise in excellent condition. The Haukeli mountains are covered in snow and frost at least six months out of the year, and experience little humidity in summer, conditions that may explain why the sword is so well preserved. As County Conservator Per Morten Ekerhovd told CNN: “It’s quite unusual to find remnants from the Viking Age that are so well-preserved…[the sword] might be used today if you sharpened the edge.”
Beginning in the 8th century, many Vikings left their native homes in Denmark, Norway and Sweden, using advanced navigational technology to spread out across Europe and beyond. Famous—and feared—for their violent attacks on coastal cities and towns, they were also skilled traders and daring explorers who founded the first colony in Greenland and reached North America some 500 years before Christopher Columbus. The Viking Age endured until the late 11th century, leaving a lasting impact on Western society and the world.

Credit: Hordaland County Council

Viking law mandated that all free men were required to carry weapons and be prepared to wage war at all times. Of the most common weapons—swords, spears and battle-axes—swords were the most expensive to make. With their decorated hilts of silver, bronze or copper, Viking swords functioned as status symbols. According to the pagan beliefs of many Vikings, a sword was a sacred object that could help its bearer enter heaven. After attaining the highest honor of dying in battle, the heroic Viking warrior, with his sword in hand, would feast with the gods in a special place known as Valhalla.
Many later Viking sword blades were emblazoned with specific markings, believed to be the names of their creators. Of the thousands of Viking swords that have been discovered across Scandinavia and northern Europe—most excavated from burial sites or found in rivers—some 170 have been marked with the name Ulfberht. Their superior quality shocked archaeologists, as the technology needed to produce such pure metal would not be invented for another 800 years. In order to liquefy iron ore and remove impurities (known as “slag”), modern metal workers heat it to 3,000°F (1,650°C); carbon is then added in order to strengthen the brittle iron. In medieval times, when ovens could not achieve high-enough temperatures to liquefy the iron, metal workers would have to remove slag by pounding it out, a much less effective process. With very little slag, and high carbon content, the Ulfberht blades are made of what’s known as “crucible steel,” a state-of-the-art metal that would not be seen in Europe again until the Industrial Revolution.
Experts believe the crucible steel used by the Vikings may have come from the Islamic world. Warriors in Central Asia had been using swords of material similar to that of the Ulfberht for centuries before the Viking Age, and a robust trade route known as the Volga connected Scandinavia with northern Iran from the early 9th to the mid-11th century. Last March, researchers announced that a ring recovered from a 9th century Viking grave a century ago bears an Islamic inscription meaning “for/to Allah,” providing a rare physical link between the two worlds.
The sword Olsen discovered in Haukeli is not branded, and is missing its handle, but is still a strong blade. Experts believe it could be from a Viking burial site, or it could have belonged to a traveler who died in an accident or succumbed to frostbite. Either way, they say, its owner would likely have been a high-status member of Viking society. The sword is now at the University of Bergen, for preservation and research purposes. Archaeologists are planning an expedition to the site of Olsen’s discovery for next spring, once the snow melts, in order to see if they can uncover any more artifacts.

Överraskande fynd om vikingarnas kläder

Vikingarnas stormän var klädda som centralasiatiska kungar. Det är ett av de mest fascinerande resultaten av den nya genomgången av material från båtgravarna i Valsgärde utanför Uppsala.

Vid Valsgärde strax norr om Gamla Uppsala finns ett gravfält med båtgravar som varit känt i nästan hundra år. I samband med att universitetets arkeologiska samlingar från Valsgärde flyttades in till Evolutionsbiologiskt centrum, EBC, i Uppsala fick Annika Larsson en möjlighet att gå igenom dem. Hon är doktor i textilarkeologi vid Uppsala universitet och hittade då många ovanligt välbevarade rester av färgglada sidentyger med sofistikerade mönster.
– Sidentygerna i gravarna påminner om ett ryskt dräktfynd, där mönstret föreställer en persisk kung på åsnejakt, säger hon. Vikingarna i Gamla Uppsala och hövdingarna i Valsgärde begravdes i sådana persiskt inspirerade sidentyger, och även typiskt kinesiska siden. Det visar på vilka långväga kontakter de hade. De hade ett helt annat internationellt utbyte än många tänker sig.

Hittade mänskliga kvarlevor 

Hon och hennes medarbetare hittade också rester av de människor som begravts. Lämningarna kommer från 900-talet.
– Det står ofta i läroböckerna att det inte finns några mänskliga kvarlevor där. Så oj, vad förvånade vi blev när vi hittade tänder och rester av skallar och andra ben.
Små bitar från skelettresterna var tillräcklig välbevarade för att det skulle gå att extrahera DNA från dem. Annika Larsson kontaktade molekylärgenetikern Marie Allen, och sedan dess har de arbetat med projektet tillsammans.
– Det är tacksamt att hitta rester av tänder och ben. Av dessa hårda material kan man slipa av det yttersta lagret så man får bort föroreningar med DNA från senare tider, säger Marie Allen, som är professor i rättsgenetik.
– Men samtidigt är det inte alltid möjligt att få fram tillräckligt mycket DNA för att analysera från så gamla ben.

Spända på resultatet

Båda forskarna är spända på vad DNA-analyserna ska ge. Med tanke på var tygerna kommer ifrån finns den fantasieggande möjligheten att utbytet kanske inte bara bestod i vackra tyger, utan att någon av de begravda skulle kunna komma från österlandet.
– DNA-analyser kan idag användas för att ge en indikation om en individs ursprung, säger Marie Allen.
I en vikingatida båtgrav i Gamla Uppsala har man också funnit föremål som avbildar kvinnor i samma typ av dräkter som de begravda människorna bar. Det kan tyda på att de i vikingarnas föreställningsvärld hade en viktig roll att spela i livet efter detta. Marie Allen hoppas att DNA-analyserna ska kunna tala om huruvida någon av de begravda i Valsgärde möjligen var kvinna.

Handelsutbyte med sogdier

Tyget vikingarna begravdes i kom framför allt från ett område som hette Sogdiana, öster om Kaspiska havet. Inskränkte sig vikingarnas kontakter till att de reste till Sogdiana för att köpa tyg och andra handelsvaror, eller reste också sogdierna till vikingarnas trakter för att handla?
– Det tas ofta för givet att det var vi som var där. Men så enkelt var det kanske inte, säger Annika Larsson. Åkte de hit och handlade? Fanns det mellanhänder? Det känns fantastiskt att med ett sådant här tvärvetenskapligt projekt ha möjlighet att hjälpa till att slå hål på myter och sätta frågan på mer vetenskaplig grund.

Vanligt med sidenkläder

En vanlig bild av vikingar är att de gick klädda i grova, hemvävda ylletyger. Det stämmer nog i stor utsträckning när det gäller vardagskläderna. Men i rikare gravar finns i princip alltid kläder med siden.
Dessa sidentygers mönster har satt tusenåriga avtryck i den svenska kulturen.
– Många av de klassiska svenska hemslöjdsmönstren har sitt ursprung i traditionellt persiska mönster, säger Annika Larsson. Jag tycker det är jättehäftigt! Det är ytterligare ett exempel på att vikingen var en del i ett internationellt sammanhang, som hämtade influenser från hela den kända världen och gjorde till en del av sin egen kultur. Sådan kunskap kan påverka hur vi tänker idag. Det där är en av mina drivkrafter, att visa att det vi gräver fram ur historien är viktigt och relevant idag.
 ---

FAKTA: Sidenets väg till Valsgärde

Olika egenskaper hos sidentygerna visar varifrån tygerna kommer. Silkestrådarna från silkesmaskarnas kokonger utvinns på olika sätt i de olika silkesproducerande områdena, och trådar vävs till tyg på olika sätt i Kina och Mellanöstern.
Platsen där vikingarna köpte tyget var med största sannolikhet ett område som då kallades Sogdiana, i Centralasien öster om Kaspiska havet. Sogdierna var ett mycket framstående handelsfolk, och hade kontakter både med Kina och Europa. I deras område möttes den kinesiska sidenkulturen och den gamla persiska. Sogdierna hade också egen sidenproduktion.
Vikingarna kom i kontakt med sogdierna genom att färdas längs floden Volga, över Kaspiska havet och vidare öster om dess södra strand.
Kim Bergström

vikingar och islam

I en ring från en vikingakvinnas grav står det ”För Allah”. Nya analysmetoder visar att ringen kan vara ett bevis på en direkt koppling mellan vikingatidens Skandinavien och islam.

I en ring från en vikingakvinnas grav står det ”För Allah”. Nya analysmetoder visar att ringen kan vara ett bevis på en direkt koppling mellan vikingatidens Skandinavien och islam.

Kvinnan i graven dog under 800-talet och begravdes i Birka som var en stor handelsplats utanför Stockholm. 1000 år senare upptäcktes graven av arkeologen Hjalmar Stolpe.
I graven fanns en ring med en violett sten med arabisk kufisk skrift ingraverad. Vad det stod på gravyren gick inte att avgöra vid fyndet.

I en ring från en vikingakvinnas grav står det ”För Allah”. Nya analysmetoder visar att ringen kan vara ett bevis på en direkt koppling mellan vikingatidens Skandinavien och islam.

I en ring från en vikingakvinnas grav står det ”För Allah”. Nya analysmetoder visar att ringen kan vara ett bevis på en direkt koppling mellan vikingatidens Skandinavien och islam.

Kvinnan i graven dog under 800-talet och begravdes i Birka som var en stor handelsplats utanför Stockholm. 1000 år senare upptäcktes graven av arkeologen Hjalmar Stolpe.
I graven fanns en ring med en violett sten med arabisk kufisk skrift ingraverad. Vad det stod på gravyren gick inte att avgöra vid fyndet.

Annons:

I en artikel i den vetenskapliga tidningen Scanning skriver ett forskarteam, lett av Sebastian Wärmländer, biofysiker på Stockholms universitet, om hur de med hjälp av nya analysmetoder nu kunnat få ut mer information om ringen. Information ger fysiska bevis för en relation mellan islam och Skandinavien.
– Vi har fått fram mycket mer information än tidigare vilket jag tycker är otroligt roligt, säger Linda Wåhlander, en av de som arbetade med projektet.
Ringens gravyr tolkas betyda ”Il - la - lah” (För Allah). En alternativ tolkning är att bokstäverna kan läsas som ” INs ... LLH ” som betyder ”Inshallah” (om Gud vill).
Ringen är den enda kända ring från vikingatiden med gravering som kan kopplas till islam som hittats i Skandinavien.
Det som gör ringen speciell är att den knappt har spår av slitage, vilket troligen innebär att kvinnan fått ringen nära inpå att den gjordes.
– Det känns som att den haft få eller inga mellanhänder alls. Vi har ju hittat arabiska mynt och liknande men då har de ofta hoppat runt en hel del. Nu kommer kulturen närmare, säger Linda Wåhlander.
Anledningen till varför kvinnan hade ringen är svår att säga. Men det mest troliga är att kvinnan, eller någon närstående rest till ett arabiskt land och fått tag på ringen.
Tidigare trodde man att ringen var en ametist – violett mineral och ädelsten. Men med hjälp av de nya analysmetoderna visar det sig nu att stenen i själva verket är färgat glas, vilket Linda Wåhlander förklarar är ett av de största fynden.
– Ringen har alltså klarat sig som glasring i nästan 1.200 år i marken utan att texten försvunnit helt, det är jätteroligt! säger Linda Wåhlander.

Malin Hansson