Kvinnliga vikingar

Många tror att vikingatiden var en mansdominerad tid. Att väpnade män i krigsskepp styrde och ställde, skapade kungariken och plundrade kloster, medan kvinnorna satt hemma på gården och spann. Arkeologin och de skriftliga källorna visar en annorlunda bild. Vikingatidens gravar säger att män och kvinnor hade olika symboler och roller, men att det fanns rika och mäktiga personer av båda könen.

Vid Köpingsvik på Öland stod ett mäktigt gravbål vid slutet av 900-talet. På bålet brändes en död kvinna i en fantastisk smyckeutstyrsel med bland annat olika bronsspännen och pärlor i mängd. Troligen låg hon i ett skepp. På gravbålet fanns många djur och kanske en offrad man. Graven har grävts ut arkeologiskt och man hittade spår av häst, nöt, gris, får, hund, katt, björn och kyckling. I graven fanns bland mycket annat en orientalisk kanna och ett bronsfat från Västeuropa. Redan detta visar att den begravda kvinnan var en utpräglad aristokrat. Troligen överhuvudet i en mäktig öländsk släkt med ett gods vid Köpingsvik. Det mest spännande föremålet i graven var en ceremonistav av järn. Detta är en härskarsymbol – en spira.

Makten över världens mitt

Den vikingatida kvinnans ställning som husfru innebar att hon var gårdens och hushållets självklara chef. Detta märks på att nyckeln var en av hennes tydligaste symboler. Just nycklar har hittats i många vikingatida kvinnogravar. Långt fram i tiden symboliserade nyckeln makt över hushållet. Detta kan för en modern människa verka som en slags begränsning. Som att kvinnor hade det ansvaret istället för en offentlig makt. Men eftersom gården var själva centrum i den vikingatida människans världsbild ska man inte se det så.

Foto: SHM

Runstensresare

Kvinnor kunde bekosta resandet av runstenar. Det var en utåtriktad och offentlig handling av stor betydelse. Det finns många stenar där inskriptionerna säger att de rests av kvinnor.

Textilhantverk

Textilredskap är vanliga i kvinnornas gravar. Det är små trissor till sländor som man spann med, nålar, saxar och ibland ullkammar eller glättare. Med en glättare kunde man göra linne blankt.

Vävtyngder. Foto: SHM

Kultledare

En del forskare menar att det fanns särskilda kvinnliga magiker och kultledare. Ceremonistavar som den från Köpingsvik (se ovan) kan tyda på det. De hittas i kvinnors gravar samtidigt som de skriftliga källorna talar om kvinnliga kultledare som Völur, som betyder stavbärare.

Sagans kvinnor

Kvinna med fin dräkt, uppsatt hår och en dryckesbägare i handen. Beslag från Öland. Inventarienr: 128. Foto: Gabriel Hildebrand/SHM

Njals saga skrevs på Island under 1200-talet, men bygger på en mycket äldre tradition. Sagan handlar om bråk mellan Gunnar och Njals släkter. Sagan verkar skildra ett manligt samhälle, där männens strider och gräl dominerar historien. Men ser man närmare på berättelsen är männen egentligen nästan som marionetter. Kvinnorna styr händelserna i bakgrunden, men deltar aldrig själva i striderna. Den blodtörstiga Hallgerd, en tid Gunnars fru, lyckas få två äkta män, en fosterfar, och många andra ihjälslagna för småsaker.

De isländska sagorna visar upp flera stridande kvinnor, och ibland antar dessa manlig identitet. Säger det oss något om verklighetens vikingatida kvinnor?

Det händer ganska ofta att man pekar på äldre skandinavisk litteratur, särskilt de isländska sagorna och dikterna, och säger att där finns gott om kvinnliga krigare. Stämmer det? Och om det stämmer, kan berättelserna säga oss något om villkoren för verklighetens vikingatida kvinnor? Låt oss se efter.

I isländskan betyder ”saga” inte en berättelse för barn utan en påhittad berättelse över huvud taget. De karaktärer man först kommer att tänka på när det gäller kvinnor och krig är kanske valkyriorna, men intressant nog finns det knappt någon berättelse där en valkyria faktiskt slåss. De rider genom luften med rustning och vapen, de väljer ut vilka som ska dö i strid och för dem till Valhall, och när det gäller valkyriorna Svava, Sigrun och Kåra — egentligen samma valkyria som reinkarneras två gånger — beskyddar de sin älskade genom att stilla stormar, hela hans skadade soldater med mera. De fungerar kort sagt  mer som skyddsandar och ödesgudinnor än krigare.

Sagans sköldmö

Annat är det med sköldmöerna, det vill säga mänskliga kvinnor som ger sig in på krigets bana. Låt oss titta på några exempel.

• Visna, Hed och Veborg är tre kvinnor som ska ha deltagit i slaget vid Bråvalla — möjligen har ett sådant slag utkämpats någon gång på 700-talet, men de berättelser som nått oss i olika texter har mycket mer med legend än med historia att göra. De tre namngivna kvinnorna ska ha hur som helst ha anfört ytterligare trehundra sköldmöer, och Veborg ska ha dödat krigaren Soti och sårat den berömde Starkad.
• Sköldmön Hervor för befäl över ett fäste och dör i strid mot hunner i Kvädet om Hlod.
• Drottning Aslaug leder en här i Ragnar Lodbroks saga.
• I Kvädet om Atle nämns sköldmöer på Atles gård.
• I Sången om Gråskägg,  nämns kvinnliga bärsärkar.
• Gisle Sursons saga slutar med att Gisles fiender kommer för att döda honom, och hans hustru Aud drar då ett eget svärd och kämpar vid makens sida. Detta är en av de så kallade islänningasagorna, som är bra mycket mer realistiskt hållna än de fornaldarsagor och eddadikter som de flesta andra exempel kommer från. Det är intressant att en stridande kvinna dyker upp även i denna genre.

Könsöverskridande sköldmöer

Vissa sköldmöer antar för övrigt manlig identitet eller omtalas åtminstone som män. Även här finns ett antal exempel:

• Den man oftast för fram är Hervor i Sagan om Hervar och Heidrek — detta är dock inte samma Hervor som ovan utan hennes farmor. Hervor den äldre växer upp på sin styvfars gård men ägnar sig hellre åt strid än åt vad som anses som kvinnliga sysslor. När hon får reda på att hennes biologiske far ligger begravd på Samsö med familjesvärdet ber hon modern att utrusta henne som om hon varit en son, och under den manliga identiteten Hervar söker hon upp graven och skäller på faderns spöke tills det lämnar ifrån sig svärdet, samt den styrka och djärvhet som också går i arv i släkten. Efter flera äventyr som manlig krigare återvänder hon dock till gården som kvinna, gifter sig och får en son som med tiden tar över hjälterollen.
• Prinsessans Thornbjörg i Rolf Götrikssons saga ägnar sig åt strid och andra sysslor som anses manliga, detta så till den milda grad att hon kallas för ”kung Thorberg”.
• Gudinnan (och jättinnan) Skade har ett namn med manlig grammatiskt form, och i Skaldskaparens ord beger hon sig till Asgård för att hämnas sin far, något som vanligen verkar ha varit en sons plikt.

Det finns kort sagt många, förvånansvärt många kvinnliga gestalter som förknippas med krig i de här sagorna, och vissa av dem slåss under manlig identitet. Detta är grunden för Carol J. Clovers teorier om att vikingatida kvinnor ibland kunde ses som män i samhällets ögon eftersom kulturen förutsatte att alla familjer skulle ha manliga medlemmar — hade familjen inte det fick en kvinna bli en man.

Problemet med muntlig tradition

Problemet är att vi inte kan använda någon av de här berättelserna som osviklig vägvisare till vikingatida genushistoria. De skrevs ner först under medeltiden. Fram tills dess fördes de vidare genom muntlig tradition, och forskning kring sådant berättande visar att traditionen löpande förnyas för att hantera aktuella frågor och intressen. De attityder vi möter kan alltså mycket väl vara medeltida snarare än vikingatida, och i vissa fall är det tydligt att den högmedeltida höviska stilen påverkat texterna. Hur vikingarna själva berättade om Visna, Hed och Veborg lär vi aldrig få reda på.

Å andra sidan innehåller sagorna bra mycket fler krigiska kvinnor än europeisk medeltidslitteratur i övrigt, och det är inte troligt att författare på 1300-talet själva skapade alla dessa valkyrior och sköldmöer. Även om vi inte vet hur vikingarna berättade om kvinnor i krig kan vi alltså vara ganska säkra på att de gjorde det. Kanske kan vi åtminstone ana något om kvinnors möjligheter under vikingatiden, särskilt med tanke på att kvinnor ibland begravdes med vapen.

Källor

Clover, Carol, “Maiden Warriors and Other Sons”, The Journal of English and Germanic Philology, 1986:1

Lönnroth, Lars, Isländska mytsagor, Atlantis väljer ur världslitteraturen, Atlantis, Stockholm 1995

Näsström, Britt-Mari, Bärsärkarna: vikingatidens elitsoldater, Norstedts, Stockholm 2006

Den poetiska Eddan, övers. Björn Collinder, tredje uppl., Forum, Stockholm 1972

Præstgaard Andersen, Lise, Skjoldmöer — en kvindemyte, Gyldendal, Köpenhamn 1982

Kvinnor begravdes med vapen under både vikingatiden och tidigare perioder, men kan vi veta om de använde dem i strid?

Kvinnor med svärd och spjut — och ett mordoffer?

Den här bloggen har tittat på kvinnliga, vikingatida vapengravar tidigare. Nu har er bloggare dock hittat mer information i frågan, så det är dags att uppdatera med en ny, längre och mer detaljerad lista. Var hittar vi alltså kvinnliga vapengravar?

• I sydnorska Kaupang, Skiringssal, begravdes en kvinna sittandes vid rodret på ett skepp med en yxa och en sköld bredvid sig. Ytterligare en kvinna, en man och ett spädbarn lades i samma grav, men vapnens placering associerar dem klart med den första kvinnan.
• I Skiringssal finns även kvinnogravar som innehåller pilar.
• Från Aurland, sydvästra Norge, finns uppgifter om ytterligare två kvinnogravar med pilar.
• En kvinna som begravdes vid Nordre Kjølen nära Flisa i Hedmark (södra Norge, nära gränsen mot Sverige) fick med sig en komplett uppsättning vapen — arkeologerna hittade rester av svärd, yxa, sköld, spjut och pilar, och det är väl inte omöjligt att pilarna tillhört en båge som helt försvunnit.
• När en kvinnograv i danska Gerdrup grävdes ut visade den sig innehålla en spjutspets.
• I Birka har arkeologer grävt ut åtminstone fyra kvinnogravar som innehöll vapen. En med ett svärd, en med spjut och sax — sax i betydelsen germansk huggkniv, inte en kökssax — en med enbart spjut och en med enbart sax.
• I Klinta by på Öland grävde man ut en kvinnograv från 800-talet som innehöll två pilspetsar, eller möjligen en mindre spjutspets och en pilspets.
• I samma by begravdes på 900-talet en kvinna med en numera berömd järnstav som framhållits som en völvas redskap, men graven innehöll även en yxa och utrustning till en häst.
• I Fröjel på Gotland hittade man en kvinnograv med en pilspets. Denna sitter dock vid kvinnans hals, och det lutar åt att den var dödsorsak snarare än gravgåva. Att kvinnan tycks ha vräkts ned i graven tillsammans med en man som blivit halshuggen förstärker intrycket av en våldsam död.

Så långt vikingatid, som vi brukar bestämma till omkring 800-1050 e.Kr. Det kan tilläggas att vi även känner till kvinnliga vapengravar från tidigare delar av järnåldern:

• I Alby på Öland begravdes vid tiden kring Kristi födelse en kvinna med svärd, sköld och järnkniv. Skölden är av en europeisk typ som (så vitt jag vet) annars inte hittats norr om Jylland.
• Vid samma tid begravdes en kvinna med spjut i Ekehögen, Halland.
• Under vendeltid (550-800 e.Kr.) gravlades en kvinna i gotländska Barshalder tillsammans med två pilar.
• Under samma tid begravdes en kvinna i Barshalder med svärd, yxa, sköld, spjut.

Jaktvapen, spökvapen

De här listorna tar nu bara upp de kvinnliga vapengravar som jag har kunnat hitta vid en begränsad litteratursökning, och om man verkligen plöjde genom de senaste decenniernas skandinaviska grävrapporter misstänker jag att man skulle hitta fler. Hur som helst så står det klart att kvinnor har gravlagts med vapen, och med tanke på att arkeologer länge har använt just gravgåvor för att bestämma om en grav är manlig eller kvinnlig — vapen har ansetts betyda manlig grav — kan man fråga sig hur många kvinnliga vapengravar som grävts ut i tron att det rörde sig om män. Det är fortfarande knappast fråga om halva antalet vikingatida krigare, men listorna ovan hade nog kunnat göras längre om dagens metoder för att könsbestämma skelettmaterial kommit tidigare. För övrigt finns även exempel på att män har begravts med gravgåvor som arkeologer ansett typiskt kvinnliga, till exempel smycken.

Handlar då detta om kvinnliga krigare? Det är inte omöjligt, men vi ska komma ihåg att spjut och pilar kan vara avsedda för jakt snarare än strid, och att vapen verkar ha haft rent symboliska funktioner. Ibland tycks de ha stuckits ner i redan färdiga gravar, och vi kan bara spekulera i varför. Ville man kanske binda spöken? Är det därför arkeologer hittar enbart några få pilspetsar i vissa kvinnogravar?

En fråga om kvinnliga krigare?

Flera rika skeppsgravar från 800- och 900-talet, som de i Oseberg, Borre, Gokstad, Grønhaug, Ladby och Årby, tycks ha plundrats på ett rituellt, planerat sätt bara några år efter begravningen. Man har då tagit ut bland annat kroppar och vapen — delar av vapen tyder på att de funnits i graven — men lämnat värdeföremål. Detta tyder också på att vapnen haft någon form av kulturellt snarare än praktiskt värde, kanske som maktsymboler, och att män och kvinnor som begravdes med dem inte nödvändigtvis behöver ha använt dem i livet.

Å andra sidan var alltså de plundrade skeppsgravarna mycket rika och innehöll mängder av gravgåvor. Vi har även exempel på kvinnor som begravdes med flera vapen men inte så värst mycket annat, som till exempel de i Flisa och Alby ovan. I dessa relativt sett fattiga gravar är det svårare att se den döda som rik och mäktig, svårare att se vapnen som maktsymboler. Kanske är det fråga om kvinnliga krigare?

Anmärkning: jag står i tacksamhetsskuld till Lydia Carstens (tidigare Klos), som nämner flera av källorna nedan i sin “Lady of the Rings: järnålderns kvinnor mellan makt och kult” (Kult, guld och makt: ett tvärvetenskapligt symposium i Götene, red. Ingemar Nordgren, Skara 2007).

Källor

Beskow Sjöberg, Margareta (red.), Ölands järnåldersgravfält, volym 1, Stockholm 1987

Carlsson, Dan et al, Gård, hamn och kyrka: en vikingatida kyrkogård i Fröjel, CCC Papers, 4, Högskolan på Gotland, Visby 1999

Dommasnes, Liv Helga, “Et gravmaterial fra yngre jernalder brukt til å belyse kvinners stilling”, Viking 42 (1978)

Hagberg, Ulf Erik et al, Ölands järnåldersgravfält, volym 3, Stockholm 1996

Lihammer, Anna, Vikingatidens härskare, Historiska media, Lund 2012

Moen, Marianne, The Gendered Landscape: A Discussion on Gender, Status and Power in the Norwegian Viking Age Landscape, BAR International Series, Archaeopress, Oxford 2011

Mägi, Marika, At the Crossroads of Space and Time: Graves, Changing Society and Ideology on Saaremaa (Ösel), 9th-13th Centuries AD, CCC Papers, del 6, Högskolan på Gotland och Institute of History, Tallinn, 2002

Nicklasson, Påvel, Svärdet ljuger inte: Vapenfynd från äldre järnålder på Sveriges fastland, Acta archaeologica lundensia, 22, Stockholm 1997

Rundkvist, Martin, Barshalder 1: A Cemetery in Grötlingbo and Fide Parishes, Gotland, Sweden, c. AD 1-1100, Stockholm Archaeological Reports, del 40, Stockholms universitet, Stockholm 2003

Rundkvist, Martin, Barshalder 2: Studies of Late Iron Age Gotland, Stockholms universitet, Stockholm 2003

Bärsärkar: elitkrigare med kopplingar till förkristen kult. Men vad betyder det när en fornnordisk sång nämner kvinnliga bärsärkar?

Ibland dyker vikingatida ämnen upp på den här medeltidsbloggen. Vi brukar använda den kontinentala definitionen av medeltid (omkring 500-1500 e.Kr.), och den inbegriper vad vi i Skandinavien ser som vikingatid (800-1100 e.Kr.). Således har vi tidigare pratat om möjligheten att vikingatida kvinnor gick i strid. Det finns ju gott om stridande kvinnor i berättelser som går tillbaka till förkristen tid, både övernaturliga valkyrior och mänskliga sköldmöer, och den danske krönikören Saxo skriver runt 1200 att danska kvinnor brukade strida i äldre dagar. Arkeologer har grävt ut många gravar där kvinnor begravts med vapen.

Inget av detta utgör dock bevis för kvinnliga krigare under vikingatiden. Vi har bara indicier. Det finns dock minst en källa till att titta på — en som talar om kvinnliga bärsärkar.

Bärsärkar och ulfhednar

Bärsärkarna dyker upp i berättelser som skrevs ner under medeltiden men som vi tror går tillbaka till vikingatid. De är svårfångade figurer, ibland hjältar men ofta istället fiender som hjälten måste besegra. Tolkningen blir inte lättare av de nya idéer som har förts till bilden av bärsärken under de senaste århundradena, till exempel myten att de gick in i sitt berömda bärsärkaraseri genom att äta flugsvamp. En krigare som äter flugsvamp drabbas av magpumpning, inte bärsärkagång.

Verklighetens bärsärk tycks ha varit en elitkrigare som invigts i religiösa hemligheter och ansågs ha övernaturliga förmågor. De associerades med björnar och vargar, djur med viktig religiös innebörd, och de med koppling till vargar bör förmodligen kallas ulfhednar snarare än bärsärkar. Arkeologiska fynd skulle kunna tyda på att bärsärkar och ulfhednar fanns redan under folkvandringstid, tre eller fyra århundraden före vikingatidens början, och inte bara i Skandinavien utan även hos germaner nere på kontinenten. Slutligen kunde bärsärkar gå in i ett stridsraseri som gjorde dem ännu farligare.

Vad är det då för källa som talar om kvinnliga bärsärkar? Det gäller det diktverk som kallas ”Hárbarðsljóð”, det vill säga ”Sången om Gråskägg” (ofta översatt ”Sången om Harbard”).

Ordstrid i poetiska Eddan

”Hárbarðsljóð” är en del av den så kallade poetiska Eddan, en 1200-talssamling av kväden och verser som anses ha kommit till i västra Norge och på Island under perioden 800-1000 e.Kr. Handlingen går ut på att åskguden Tor behöver ta sig över ett sund, och när han ropar på färjkarlen på andra sidan vägrar denne komma över med båten och hämta honom. Färjkarlen heter Gråskägg, och snart inser läsaren att detta måste vara en annan gud i förklädnad — troligen Oden, även om vissa forskare har föreslagit Loke. Det hela utvecklar sig till en ordstrid mellan Tor och Gråskägg, och efter att den senare berättar om sina romantiska erövringar frågar han Tor vad denne har att komma med när det gäller kvinnor. Den enkelspårige Tor svarar att han slagits med kvinnliga bärsärkar på Läsö. I Britt-Mari Näsströms översättning:

Varghonor var de och inte kvinnor
De slog sönder mitt skepp
som jag stöttat upp på stranden,
hötte mot mig med en järnstav
och jagade Tjalve

Tjalve är Tors tjänare, som här tydligen fått springa för sitt liv medan kvinnorna vandaliserar skeppet. Gråskägg är hur som helst inte imponerad, och ”Hárbarðsljóð” slutar med att Tor förlorar ordstriden och får gå runt sundet.

Farliga fornnordiska kvinnor

Kan vi på grundval av detta säga att det funnits kvinnliga bärsärkar? Nej, det kan vi inte. Ordduellen rör sig i mytens värld. Bärsärkar dyker som sagt ofta upp som standardfiender och monster i fornnordiska berättelser, och det är den funktionen som de verkar ha här. Det är visserligen förvånande att man talar om kvinnliga snarare än manliga bärsärkar, men Tor (och författaren) behöver förmodligen ta upp kvinnor när väl Gråskägg gått in på ämnet.

Det är mer indirekta lärdomar som vi bör ta med oss från ”Hárbarðsljóð”. De kvinnliga bärsärkarna har enligt texten redan ställt till stor oreda på Läsö — de har ”förvillat folket”, vad nu det kan betyda — och Tor verkar först ha sett på i chock medan några kvinnor slår sönder hans båt, andra hotar honom med en järnpåk och åter andra jagar hans tjänare uppför närmsta sanddyn. Texten visar upp kvinnor som krigare att räkna med, precis som andra texter visar valkyrior och sköldmöer på samma sätt. Den bilden tycks inte ha varit främmande för en fornnordisk publik.

Källor

Näsström, Britt-Mari, Bärsärkarna: vikingatidens elitsoldater, Norstedts, Stockholm 2006

”Hárbarðsljóð” på engelskspråkiga Wikipedia (http://en.wikipedia.org/wiki/H%C3%A1rbar%C3%B0slj%C3%B3%C3%B0; hämtad 2015-03-13)

Arkeologer har hittat en och annan vikingatida kvinna som gravlagts med vapen, och det från Norge i väster till Finland i öster. Gravarna är dock ofta svårtolkade.  

För ett par inlägg sedan skrev jag att man har grävt ut vikingatida kvinnor som gravlagts med vapen, något som kan (men inte måste) tyda på att kvinnor gått i strid. Däremot skrev jag inte något om var dessa gravar finns, och precis så har många andra författare också gjort. Man kan läsa här och där att det finns kvinnliga vapengravar, men var finns de? Veckans inlägg får bli en kort översikt. Som vanligt skäms jag inte för att skriva om vikingatid på en medeltidsblogg — eftersom bloggen ofta tar upp europeiska källor och fenomen fungerar det bäst att använda den europeiska definitionen av medeltid, 500-1500 e.Kr., och då får vi även med vikingarna.

• Vi börjar i Kaupang i Skiringssal, den stora vikingatida handelsplatsen i södra Norge. Här har man hittat kvinnogravar som innehöll yxor och pilar.
• En kvinna som begravdes vid Nordre Kjølen nära Flisa i Hedmark (södra Norge, nära gränsen mot Sverige) fick med sig en komplett uppsättning vapen — arkeologerna hittade rester av svärd, yxa, sköld, spjut och pilar, och det är väl inte omöjligt att pilarna tillhört en båge som helt försvunnit.
• När en kvinnograv i danska Gerdrup grävdes ut visade den sig innehålla en spjutspets. Det är ovanligt eftersom danska vikingakvinnor annars brukar ha fått med sig de ‘förväntade’ gravgåvorna, till exempel de smycken som ofta använts för att identifiera kvinnogravar när inte skelettet varit tillräckligt välbevarat för att kunna analyseras. Vapen brukar i så fall användas för att identifiera mansgravar, så man kan lugnt säga att vi projicerat moderna idéer om genus på forntiden.
• Ibland hittar man rester efter kastspjut och yxor i kvinnogravar längs Östersjöns östkust, särskilt när det gäller gravar från vikingatidens slut. Exempel finns från Haimre, Kaberla och Verevi Sandimardi i Estland, från Ösel och ön Dole i dagens Riga. Här bör även nämnas de kvinnogravar från 1000-talets Kalvola och Tyrväntö i södra Finland som innehöll vackra svärd.
• I Birka har arkeologer grävt ut åtminstone fyra kvinnogravar som innehöll vapen. En med ett svärd, en med spjut och sax — sax i betydelsen germansk huggkniv, inte en kökssax — en med enbart spjut och en med enbart sax.

Svårtolkade vapengravar

Fynden från Birka visar för övrigt på svårigheterna när det gäller kvinnliga vapengravar. Vapnen i de tre först nämnda gravarna har alla avfärdats med förklaringen att fyndlagren innehöll material från både manliga och kvinnliga gravar, och att det alltså inte alls var fråga om att kvinnor begravts med vapen. Frågan är om den förklaringen håller eller om den kommer av tanken att vapen måste vara ett manligt attribut. I östra Östersjöområdet har man gärna förklarat det hela med att det från början låg både en man och en kvinna i graven, men att mannens ben helt försvunnit. Vid det här laget finns det dock så många sådana gravar att det börjar likna massflykt.

Jag raljerar, men det är värt att komma ihåg att det här är en fråga om tolkningar och att sådana kan vara osäkra. Yxor kan till exempel ha setts som redskap snarare än vapen, och i öst verkar spjutspetsar ha använts för att markera gränsen mellan två gravar. De behöver i så fall inte ha sagt något om den dödes eventuella identitet som krigare. Frågan är svår, och vi får säkert anledning att återkomma till den framöver.

Uppdatering: tidigare nämndes ett tveeggat svärd i första punkten ovan, men när jag läser mer om Kaupang blir det oklart varför den graven klassats som kvinnlig. För säkerhets skull stryker jag biten om svärdet. I gengäld lägger jag till graven i Hedmark som jag inte kände till när jag först skrev inlägget.

Källor

Moen, Marianne, The Gendered Landscape: A Discussion on Gender, Status and Power in the Norwegian Viking Age Landscape, BAR International Series, Archaeopress, Oxford 2011

Mägi, Marika, At the Crossroads of Space and Time: Graves, Changing Society and Ideology on Saaremaa (Ösel), 9th-13th Centuries AD, CCC Papers, del 6, Högskolan på Gotland och Institute of History, Tallinn, 2002

Mäktiga vikingakvinnor: gravhögen vid Oseberg

Till att börja med kan vi slå fast att vikingatidens kvinnor inte automatiskt intog en passiv roll. Ett exempel på en i högsta grad aktiv, mäktig kvinna är den så kallade osebergsdrottningen.

Vi vet inte vad ‘drottningen’ egentligen hette eller vad hon gjorde i livet, men vi vet att hon begravdes ombord på ett skepp i en väldig gravhög vid norska Oseberg på 830-talet och att hon begravdes med en förmögenhet. Möbler, bonader, vagn och slädar, tio hästar, två oxar och fyra hundar, en låst kista med trolldomsföremål…  Till och med en tjänarinna, eller åtminstone är det så närvaron av den äldre av de två kvinnor som legat i graven brukar tolkas. Att man spenderade sådana värden tyder på att det var en oerhörd status som skulle markeras, och att det kostade flera månaders eller till och med flera års arbete för att uppföra gravhögen gör inte projektet mindre imponerande. Här gällde det att demonstrera makt.

Vi vet också att graven förstördes några decennier efter att den kommit till, målmedvetet och närmast rituellt, och att den mäktiga kvinnans kvarlevor fördes bort — man har bara hittat skelettfragment av en kvinna i åldern 30-40 år (bland annat en tand som visar att hon petat tänderna, möjligen med en tandpetare av silver). Ansåg man att hon ägde övernaturlig makt så länge graven bestod, eller var högen en politisk maktsymbol som förstördes när en ny ätt tog över? I vilket fall som helst hade denna kvinna inte bara makt under sin livstid; någon behövde oskadliggöra henne flera decennier efter hennes död.

Skade, som man tänkte sig henne i slutet av 1800-talet. Träsnitt av Ludvig Bernhard Hansen efter illustration av Carl Fredrik von Saltza.

Stridande kvinnor bland vikingarna?

Det finns andra exempel på kvinnligt inflytande under vikingatiden. Völvor som ansågs kunna utöva magi och se in i framtiden. Kvinnor som Gudrid Torbjörnsdotter, som spelade en viktig roll i ett ambitiöst försök att kolonisera Amerika på 1000-talet. Makt och inflytande är dock en sak, strid en annan. Har vi några belägg för kvinnliga krigare? Fanns det en verklighet bakom de sköldmöer som fornnordiska skalder sjöng om?

I litteraturen finns nämligen ganska gott om stridande kvinnor. Man brukar hålla fram Hervor i Hervarar saga, som efter att alla män i hennes släkt har dräpts tar på sig manskläder och kallar sig Hervar, övertalar sin döde fars spöke att ge henne svärdet Tyrfing och ger sig in på krigarbanan. Att hon antar en manlig identitet för att gå i strid är intressant. Det samma skulle kunna säga om gudinnan (och jättinnan) Skade, vars namn har manlig grammatiskt form och som i Skáldskaparmál beger sig till Asgård för att hämnas sin döde far. Sedan har vi Thornbjörg, som i Hrólfs saga Gautrekssonar sägs ägna sig åt strid och andra sysslor som anses manliga, detta så till den milda grad att hon kallas för ‘kung Thorberg’. 

De autentiska sagorna finns inte kvar

Litteraturen tar även upp andra kvinnor som förknippas med strid, som valkyriorna Svafa, Sigrun och Kara. Vi kan dock inte använda de här texterna som någon sorts osviklig vägvisare till fornnordisk genushistoria, till en mentalitet som tillät stridande kvinnor. Berättelserna fördes vidare muntligt både under och efter vikingatiden, och de versioner som vi har tillgång till skrevs ner först ett par hundra år in på medeltiden. Författarna tillhörde den tidens kristna kultur och skrev för sin samtid, och att anpassa äldre berättelser för eget bruk var vanligt i medeltida litteratur. De attityder vi möter kan mycket väl vara medeltida snarare än vikingatida.

Det är därmed svårt att veta om sköldmörnas vanligaste öden i sagorna, att antingen dödas eller gifta sig och lägga undan svärdet, är autentiska. Här finns ett drag av att den kvinnliga krigaren behövde desarmeras, men var det vikingaskalder eller medeltidens skrivare som stod för det?

Vi behöver fler källor. Texter som åtminstone utger sig för att vara historisk sanning, och gärna arkeologiska rön. Lyckligtvis finns just detta att tillgå, så vi återkommer till det i nästa inlägg.

Källor

Clover, Carol, “Maiden Warriors and Other Sons”, The Journal of English and Germanic Philology, 1986:1

Harrison, Dick och Svensson, Kristina, Vikingaliv, Natur & kultur, Stockholm 2009

Saxo Grammaticus och kvinnorna i Gesta danorum

Som med de flesta andra medeltida berömdheter vet vi inte mycket om Saxo Grammaticus, eller Långe-Saxo som han eventuellt kan ha kallats under sin levnad. Han bör ha varit född omkring 1160 och dog kanske runt 1220; hur som helst var han i livet 1208. Själv sade han sig komma från en krigarsläkt. Han tillhörde den danske ärkebiskopen Absalons följe och skrev så elegant latin att han möjligen var utbildad i en fransk klosterskola, eller någon annanstans nere på kontinenten.

Någon gång efter 1208 färdigställde Saxo ett stort verk om Danmarks historia, Gesta danorum (‘Danernas bragder’). I verkets sjunde bok berättar han om prinsessan Alfhild, som blir sjörövare, samlar andra våldsamma kvinnor kring sig och till sist tar kommandot över en hel skara vikingar. Tydligen misstänkte han att läsarna skulle finna detta svårsmält:

Och för att inte någon ska förvånas över att detta kön svettades i strid gör jag en kort utvikning om sådana kvinnors tillvaro och vanor. Det fanns en gång bland danerna kvinnor som klädde sig som män, ägnade nästan all tid åt att öva militära färdigheter och inte lät bekvämlighet beröva dem deras muskelstyrka. Eftersom de avskydde den behagliga sortens liv brukade de härda kropp och själ genom strapatser och ansträngningar, avsade sig all kvinnlig lättsinnighet och svaghet och förmanligade sina väsen för att uppnå hänsynslöshet. De visade sådan iver att nå berömmelse som krigare att man kunde tro att de helt utplånat all kvinnlighet.

Särskilt de som antingen hade kraftfulla personligheter eller var vackra och långa drogs till den sortens liv. Som om de glömt den natur de fötts till satte de hårdhet före charm, föredrog krig framför kyssar och blod framför förvekligande läppar, de ägnade sig åt krigets snarare än kärlekens plikter, och de händer som borde vävt slungade istället spjut. De längtade inte efter brudsängen utan efter att genomborra dem som de lika gärna kunnat beveka med sina blickar. Nu återgår jag till berättelsen.

Här har vi alltså en författare som uttryckligen besvarar den fråga vi ställt. Ja, det fanns kvinnliga krigare! Om han bara var mer pålitlig.

Mängder av omöjliga kvinnokrigare

Passagen ovan ger upphov till många frågor som har mer med medeltida, manlig mentalitet än vikingatida krigare att göra. Vi kan till exempel notera att Saxos beskrivning av kvinnliga krigare — långa, vackra och med kraftfulla personligheter — delas av anmärkningsvärt många moderna serietecknare och filmregissörer.

Låt oss istället fokusera på textens uppenbara konflikt. Å ena sidan finns en grundmurad tro på att kvinnor och män har olika väsen; kvinnor som är riktiga kvinnor kan inte slåss. Om de gör det så har de ‘förmanligat’ sig, ‘utplånat all kvinnlighet’. Å andra sidan fanns det tydligen gott om sådana kvinnor före Saxos tid. Han tar själv upp vikingen Alfhild, Lathgertha, ‘en skicklig kvinnlig krigare’, Rusila, Wisna, som ska ha kommenderat en styrka under slaget vid Bråvalla, och Heid, som sägs ha anfört hundra män plus bärsärkar. Kvinnliga krigare kan inte existera, och ändå dräller det av dem.

Är detta konflikten mellan en yngre, medeltida syn på genus och minnet av en äldre, vikingatida ordning som emellanåt tillät kvinnliga krigare? Vi kan inte lita på Saxos sakuppgifter. De är legendartade och måste tas med stora nypor salt, även om vissa av hans krigarkvinnor kan ha beröringspunkter med historiska personer — Rusila (vars namn kan syfta på rött hår) har till exempel kopplats ihop med Inghen den Röda, som i oberoende källor sägs leda vikingar på Irland. Men om vi inte vågar lita på sådana detaljer, vågar vi åtminstone lita på uppgiften att kvinnor brukade gå i strid i Skandinavien före Saxos tid?

Den frågan ska vi återkomma till i nästa inlägg.

Källor

‘Gesta danorum’ på Det kongelige biblioteks webbplats (http://www2.kb.dk/elib/lit/dan/saxo/lat/or.dsr/7/6/index.htm), hämtad 2014-04-23

Grant de Pauw, Linda, Battle Cries and Lullabies: Women in War from Prehistory to the Present, University of Oklahoma Press, Norman 1998, s. 84

‘Saxo Grammaticus’ på danskspråkiga Wikipedia (http://da.wikipedia.org/wiki/Saxo_Grammaticus), hämtad 2014-04-22

Jakten på bevis för stridande kvinnor under vikingatiden fortsätter. Finns källor från andra delar av Europa som kan kasta ljus över frågan? Hur är det med arkeologiska belägg?

Då är vi framme vid tredje inlägget där vi försöker komma fram till om skandinaviska kvinnor emellanåt gick i strid  under vikingatiden. I första inlägget och andra inlägget såg vi att det åtminstone fanns kvinnor som ägde makt och inflytande, att litteratur med rötter i vikingatiden innehåller en hel del kvinnliga krigare och att Saxo Grammaticus, som skriver runt år 1200, med bestämdhet hävdar att det fanns stridande kvinnor före hans tid.

Det ligger nära till hands att tolka ‘före hans tid’ som sen vikingatid, före det kulturskifte som kom i och med kristendomen. Tyvärr har vi samma problem med Gesta danorum som med de isländska sagorna. Saxo skriver omkring 150 år efter vad man brukar räkna som vikingatidens slut, så han återger information som han själv hört eller läst, och som måste gått genom flera led för att nå honom. Inte precis vad man kan räkna som en säker källa.

Fortfarande ingen ordentlig kunskap, alltså. Har vi fler källor att ta till? Kanske från andra delar av Europa, där det trots allt finns ojämförligt fler skriftliga källor från vikingatidens århundraden?

Krigarkvinnorna från Kiev

Den bysantinske krönikören Johannes Skylitzes skriver om kvinnor som hittats bland fallna vikingar i österled, varjager, efter ett stort slag. Sviatoslav I av Kiev, som tillsammans med de flesta andra av kievrikets stormän hade skandinavisk härkomst, skickade år 971 e. Kr. sina trupper mot den bysantinska hären. Bysantinerna vann, och Skylitzes berättar hur man efteråt förvånades över att hitta kvinnor bland de döda motståndarna (något som vi var inne på i ett tidigare inlägg).

Inte heller detta utgör säker kunskap. Dels har vi Michael Evans teori om att berättelser om stupade kvinnor på slagfältet bara skulle vara ett litterärt grepp, en tanke som vi har tittat närmare på i det länkade inlägget ovan. Dels hade de ‘vikingar’ som styrde Kiev mot slutet av 900-talet hunnit påverkats rejält av slavisk kultur. Det är osäkert om vi kan använda dem som källa till seder och bruk i Skandinavien.

Kvinnliga vapengravar

Vänder vi oss istället till arkeologin hittar vi en och annan vikingatida grav där kvinnor gravlagts med vapen. Det skulle kunna betyda att de använt dessa vapen i livet. Andra vapengravar som man sett som manliga kan i själva verket ha innehållit en kvinna, för benmaterialet är ofta dåligt bevarat, och det gör det svårt att använda skelettet för att avgöra den dödas kön. I så fall brukar arkeologer göra den bedömningen utefter gravgåvorna, och ligger det vapen i graven antar man att det är fråga om en man. Det stämmer säkert oftast, men de kvinnliga vapengravar som ändå upptäckts visar att sambandet vapen-man inte är självklart.

Hur det än är med den saken vet vi inte hur man tänkte kring gravgåvor under vikingatiden. Kanske fyllde vapen ibland en symbolisk funktion, oavsett om det var en man eller kvinna som avlidit? I så fall är inte heller sambandet kvinnlig vapengrav-kvinnlig krigare säkert. För att återgå till vad som börjar bli detta inläggs mantra har vi intressanta antydningar, men ingen egentlig kunskap i frågan.

Till syvende och sist

Till syvende och sist återkommer vi till det korta svar som vi började med i första inlägget. Vi vet inte säkert om det fanns kvinnliga krigare under vikingatiden, och vi kommer förmodligen aldrig göra det. Kvinnor begravdes ibland med vapen under en tid där bysantinerna påstår sig ha träffat på stridande vikingakvinnor, och ett par århundraden senare anser både sagoförfattare på Island och en krönikör i Danmark att kvinnor stridit före deras egen tid… och mer än så vet vi inte.

Men det hindrar oss inte från att fundera vidare. Vi har nu stött på flera legender där kvinnor antar manlig identitet innan de går i strid, så många att det börjar likna ett mönster. Vissa menar att det är ett mönster, och att det säger något om genus och arv inom vikingatidens samhälle. Den teorin ska vi återkomma till i det fjärde och sista inlägget.

Källor

Harrison, Dick och Svensson, Kristina, Vikingaliv, Natur & kultur, Stockholm 2009, s. 71

McLaughlin, Megan, “The Woman Warrior: Gender, Warfare and Society in Medieval Europe”, Women’s Studies 1990:3/4

Sköldmö

Sköldmö (isländska: skjaldmær) kallas i nordisk mytologi en kvinna som i forna tider valde att delta i strid. Till de mest berömda sköldmöerna hör Hervor (Hervör) i Hervarar saga och Brynhild (Brynhildr) i Völsunga saga. Den senare beskrivs även som en valkyria, och valkyriorna bör nog ses som Odens sköldmöer. Stridande kvinnor omtalas även av Saxo Grammaticus – trehundra sådana sägs ha kämpat på den danska sidan i Bråvalla slag. Antika författare nämner också stridande kvinnor bland cimbrer, markomanner och goter^{[källa behövs]}; ändå är det, liksom med amasonerna, osäkert i hur hög grad legenderna speglar en verklig historisk bakgrund. En annan känd sköldmö är Gefjon dotter till kung Gylfe vars mäktiga staty står i Köpenhamn.

Förekomsten av sköldmöer (ett slags mänskliga återspeglingar av mytologins valkyrior) är idag omtvistad. Det finns kvinnogravar med vapen i det arkeologiska fyndmaterialet men åsikterna går isär om hur dessa ska tolkas. Lars Magnar Enoksen anser i Vikingarnas stridskonst att kvinnliga krigare var en realitet.^[1] Historikern Johannes Skylitzes nämner att kvinnor fanns i den varjagerhär som slogs vid belägringen av Dorostolon.^[2] Den irländska medeltidskrönikan "Cogad Gáedel re Gallaib" beskriver vikingainvasioner av England och hur en av de invaderande flottorna leddes av den "Röda Flickan" som gjorde sig känd för sin grymhet.^[3][4] På senare år har analyser av skelett i gravar efter nordiska migranter i England antytt till en mycket jämnare distribution av män och kvinnor än man tidigare trott. Bland dessa gravar har man kunnat visa kvinnor som begravts med vapen^[5]. Carol J. Clover, hedersdoktor vid Lunds universitet , har anmärkt att kvinnor som uppvisade manliga ideal som självständighet och stolthet uppskattas, medan män som inte uppvisar detta ses ned på. Baserat på den observationen har hon föreslagit att medan det var svårare för en kvinna att uppnå denna status så var det inte alls omöjligt och att kvinnor skulle begravts med vapen skulle vara en symbolisk handling för att visa de var starka och mäktiga kvinnor^[6]. Det har upptäckts att kvinnor med hög social status begravts med vapen, vilka i somliga fall tagits ut ur graven utan att andra gravgåvor rörts vilket tyder på en ritual. I sådana gravar måste svärd och vapen haft ett starkt symbolvärde och tyder inte på att kvinnorna varit krigare i livet. Och andra sidan så finns det många exempel på kvinnogravar med vapen som inte tillhört aristokratin vilket gör att den förklaringen inte är allmängiltig. I det senare fallet kan det kanske ha varit frågan om sköldmöer.