Vikingastaden Birka

Ny arkeologisk teknik avslöjar ett ogästvänligt Birka

Samma teknik som användes för att avslöja nya fakta om Stonehedge i England förändrar nu bilden av Birka. Det verkar som att Birka varit en trång och smutsig verkstadsmiljö snarare än en blomstrande handelsplats.

”Ett arbetsläger, befolkat av slavar”. Så beskrivs vikingastaden Birka efter det att den undersökts med modern teknik. Spåren i marken påminner inte alls om den fredliga handelsplats de hade väntat sig.

I turistreklamen beskrivs Birka som en perfekt handelsplats, dit köpmän och fria hantverkare från hela den då kända världen kom för att göra affärer under stadens storhetstid från mitten av 700-talet och tvåhundra år framåt.

Men kanske måste den bilden förändras sedan det österrikiska Ludwig Bolzmann-institutet, LBI, gjort mätningar med de allra modernaste geofysiska metoderna. Tekniken är densamma som bl.a. användes för att avslöja nya fakta om Stonehenge i England häromåret.

- Vi har en sorts revolution inom arkeologisk metodik, där vi undersöker vad vi har i backen, och samtidigt lämnar strukturerna i marken orörda, säger Immo Trinks, som är tjänstledig från LBIs svenska partner, Arkeologerna vid historiska museet, för att arbeta med projektet,  

Små verkstäder

Forskarna har täckt stora delar av Björkö i Mälaren – där Birka en gång låg – med laserscannrar, magnetometrar och markradar, och de första resultaten ger en delvis annan bild av vikingastaden än vi är vana vid.

Längs ned i den så kallade Svarta jorden inne i själva stadsområdet hittar de spår av Birkas första år, under senare delen av 700-talet.  

 - Vi kan se staden inte byggdes ut stegvis, utan som ett helt komplex av tätt sammanpackade små verkstäder - omgivna av en hittills okänd inneslutning eller vall, säger Wolfgang Neubauer, forskningsledare vid LBI.

”Vadade i avfall”

Merparten av stadens befolkning verkar ha trängts ihop i de små skjulen innanför den nyupptäckta vallen.

LBIs tolkning av radarbilderna visar inga spår av några byggnader som är större än 20 kvadratmeter inne i själva staden. Några större bostadshus – som man bland annat kan se på den modell av staden som står utställd på historiska museet i Stockholm, verkar inte ha funnits.

– Jag har hört besökare säga att de gärna skulle vilja bo på en sådan plats, säger Gunnar Andersson, 1:e intendent vid museet.

– I verkligheten måste ha varit otroligt ohälsosamt att leva där. Man har ju mer eller mindre vadat i avfall nere i de här gränderna.

”Ingen handelsplats”

De nya resultaten reser massor av frågor. Ön hade ingen möjlighet föda en befolkning – även om det kanske bara handlade om ett par-tre hundra människor i början.

Något bränsle fanns inte – all skog var förmodligen nedhuggen, och folket i staden måste ha fått all mat från fastlandet.

Samtidigt börjar Birka massproducera olika varor – bland annat olika sorters smycken som aldrig tillverkats uppe i norden tidigare.

– Det tidiga Birka verkar ha varit något helt annat än den fredliga handelsplats som vi hade väntat oss, säger Wolfgang Neubauer. Vi ser en innesluten verkstadsmiljö, och frågan är: vilka var det som tillverkade alla de här nya varorna?

• Benny Eriksson

Försvunnen runsten återfunnen

Av en slump hittade arkeologer i Uppsala en runsten som varit borta i 180 år.

– Väldigt ovanligt. Årets fynd, säger arkeologer.

Stenen, som är runt 1,80 meter hög och 1,35 meter bred, hittades i marken några meter från Hagbys kyrka väster om Uppsala, när en åskledare skulle grävas ner runt byggnaden.

– Jag såg direkt att det var någon form av runristning på den. Det är ett väldigt speciellt fynd, säger Emelie Sunding, arkeolog vid Upplands museum.

Stenen ska vara rest och ursprungligen inristad vid mitten av 1000-talet. Det är känt att stenen på medeltiden användes som tröskel till vapenhuset vid Hagbys kyrka och någon gång på 1600-talet tecknades den av. Den teckningen finns sedan många år i Upplandsmuseets arkiv. När så kyrkan revs på 1830-talet föll stenen i glömska.

– Vi vet att den legat där sedan 1400-talet, då kyrkan byggdes. Det finns en skriftlig uppgift från mitten av 1800-talet där det står att stenen är försvunnen och förmodligen bortflyttad. Då hade man ”tappat” bort den, men nu kan vi se att den antagligen har legat kvar på samma plats.

Stenen återfanns i vad arkeologerna tror är nästan originalstorlek, även om den har små skador. När runstenen på 1600-talet tecknades av täcktes delar av stenen av fundamenten till portalen till vapenhuset. Då gick det bland annat att se en del utsmyckningar och en inskription ”Jarl och ....stenen efter Gerfast, sin fader”. Nu ser arkeologerna att det finns fler runor och ornament på stenen.

– Det är delar av tre runor som vi redan nu kan se och förhoppningsvis går det att tyda dem när stenen rengjorts. Vi kan också se att det finns en fågelfigur inristad i överkanten. Den har vi bara anat. Tidigare syntes bara fötterna.

Stenen är typisk för en runristare vid namn Foot som vid den tiden ristade många stenar med liknande motiv i den delen av Upplandstrakten och även i Stockholm.

– Det är väldigt ovanligt att man hittar stenar i så här gott skick och som är nästan hela. Särskilt om de är helt okända eller saknade. Man kan hitta fragment av runstenar, det är inte ovanligt, men att hitta en som är nästan hel, ja det är väldigt ovanligt, säger hon.

Hon kan inte minnas när det skedde senast.

Nu ska stenen plockas upp ur schaktet och rengöras. Var den stod när den restes vet ingen exakt, men nu ska den antagligen ställas i närheten av kyrkan där den hittades.

Viking grave in Normandie

Normandie, France.Professor Emeritus at the University of Oslo, Per Holck, (T. H.) and Andaine Seguin Orlando by DNA lab Centre for Geogenetics at the University of Copenhagen was Monday in Normandy and opened the graves of two of the Viking leader Rollo of Normandy their descendants..Photo. Vegard Strømsodd/Explico / NTB scanpix

Norwegian researchers have finally got to open the tomb of the Viking leader Rollo’s descendants. They will find out whether Rollo was the same Rollo as Rollo from Møre. In that case the British royal family originaed from Norway.
A Norwegian-led delegation was in Normandy on Monday and opened the sarcophagus of two of Rollo’s descendants. The aim is to put an end to a centuries-long debate: Was Rollo Danish or Norwegian?
– We have been working to get this investigated in about seven years, so to finally get collected material to test DNA was huge  historian and project initiator Sturla Ellingvåg of the foundation Explico said.
Rollo was the founder of Normandy, Count of Rouen and great great great grandfather of William the Conqueror, who is the ancestor of the English royal house. While  Norwegian-Icelandic historical documents and historians have argued since the Snorre Sagas that Rollo and Rollo are one and the same person, the Danish historians believed that he came from Denmark. Rollo,  the son of Rognvald was exiled from Norway and was said to have settled in France.
Plucked out teeth
In January the French authorities and the French church granted the Norwegian application to open the tomb of Rollo’s grandson and great-grandson, Duke Richard the fearless and son Duke Richard the good. The tomb is a sarcophagus in the floor of a monastery in Fécamp. When they opened the grave Monday, researchers found, among other things, a lower jaw with eight teeth in the tomb of Richard the good:
– The key is to find teeth, for the DNA of the teeth may, even all these years, be sufficent for a DNA analysis. Two forensic experts from Norway and Denmark snatched five of his teeth and those teeth are now being sent to the Institutes of Forensic Medicine in both of the countries for analysis,  Chairman of Samlerhuset and The Norwegian Mint, Ole Bjørn Fausa says.
A result of the analysis will probably be available in the autumn and will be presented in cooperation with the French authorities. So it remains to be seen whether the results indicates Denmark or Norway.
The small sarcophagi at first glance looks like they only accommodate toddlers, but Fausa explains:
– When they were buried in a floor, it was a matter of space. The most important thing was to preserve the skeleton. We do not know how this was done here, but it was common to either cut the bodies into pieces or boil them so the meat loosened from the bones. This meant that the  the sarcophagus didn’t have to be longer than a femur, which is the longest bone in the body,  Fausa says.
Rare event
Fausa describes the atmosphere at the tomb as an amazing experience:
– As far as we know this is only the second time since the war that a king’s tomb has been opened in France. Just being a part of it, and find the skeletons in there, it was exciting, solemn and unreal at the same time.
In the work process, he also found that he is a 35th generation descendant of Rollo.
– Of course it enhances this experience, to know that this was my ancestors, Fausa says.
If Rollo and Rollo proves to be the same person, it will be of historical significance:
– If the British royal family originates from the northwest coast it will, among other things, change the notion that the Norwegian royal family is young, with origins from the British and Danish, says Fausa.

Historiskt vikingafynd

En grupp amatörarkeologer har grävt fram det största guldfyndet från vikingatiden som hittills gjorts i Danmark. De sju ringarna tillhörde vikingatidens elit, enligt en expert.

Fyndet består av sju armringar som grävdes fram i Vejen på Jylland, sex av dem är i guld och ett i silver. Den sammanlagda vikten på guldet uppgår till 900 gram, skriver danska Nationalmuseet i ett pressmeddelande.

"Vi kände verkligen att vi hade hittat guldet vid slutet av regnbågen när vi fann den första ringen, och när det dök upp fler så blev det nästan overkligt", säger Marie Aagaard Larsen, en av amatörarkeologerna, i pressmeddelandet.

Armringarna tillhörde vikingatidens översta elit, enligt danske vikingaexperten Peter Pentz. Ringarna kan ha getts som gåva från en storman för att bygga allianser, som belöning till hans underlydande, eller som så kallade edsringar. Fyndet är speciellt eftersom guld utgör en så stor del av den sammanlagda vikten.

"De flesta skatter (under vikingatiden) innehåller enbart silver. Om det är guld, så är det alltid en liten del, och inte som här där det är merparten", säger Peter Pentz.

Ett mindre guldfynd, en kedja, gjordes på samma plats 1911. Kedjan har förmodligen grävts ner samtidigt som armringarna, enligt museet.

Leif Eriksson

Leif Eriksson

Den nordiska mariner och äventyrare Leif Ericson (971-ca. 1015) var den första Nordman att söka kusten i Nordamerika. Han införde kristendomen till Grönland.

Leif Eriksson föddes på Island, son till Eric den Röde. Han flyttade med sina föräldrar till Grönland 986. Samma år följde Bjarni Herjolfson efter sin far till Grönland, men missade den ön och seglade i sydvästlig riktning och siktade både Labrador`s kust och Newfoundland.

Leif, 15 år vid den tiden lyssnade noga på berättelser om Bjarni´s äventyr, troligen från Bjarni själv, som var mer intresserad av handel än att upptäcka nya länder. Leif bestämde sig för att besöka Bjarni´s sydligaste land. Han motiverades av Bjarni´s redogörelse för hur mycket virke det står att sikta längs kusten, för timmer var det ont om på Grönland. Bjarni inte bara uppmuntrade idén till resan men också med hur många fartyg som han hade använt på sin egen oavsiktlig prospektering.

Leifs resa planerades och hade en kraftfull, modig, klok ledare som var noga i allt. Hans upptäckt var alltså inte en olycka, som de som ger för lite tilltro till Vikingarnas navigationsförmåga tycks tro. Han satte segel förmodligen i 995, passerade Markland (Labrador), och nådde Newfoundland, där hans törstiga besättningsmän drack dagg från gräset. Männen beslutade att övervintra,de märker att dagarna var mer rättvist i längd än hemma.

Förutom att bygga logi, avverkade männen timmer och jagade. Deras uppgifter var lättade av det faktum att det inte fanns några infödda i närheten. På en jakt och undersökande expedition, ett Tyrker, som hade bott i varmare klimat, återvände med druvor. Följaktligen började männen odla vinrankor och skörda druvor utöver att samla virke. På grund av detta så döpte Leif området till Vinland, som senare blev känd som Vinland det goda. Var i Newfoundland Leif övervintrade är fortfarande en kontroversiell fråga, men de flesta ledande forskare är fast övertygad om att det var på den ön. Druvor växte vilt i kvantitet i Newfoundland förrän så sent som i mitten av 1700-talet, eftersom klimatet var då mycket mer godartad än den är idag. På resan hem med virke och andra varor av värde, räddade Leif ett fartyg av Tore och får som tack diverse norska handelsvaror. På grund av denna mycket välmående resa fick Leif namnet "Lucky".

Blockerad från ytterligare ambitioner genom en far som inte hade för avsikt att förlora politiskt inflytande till sin son, år 997 seglade Leif för Norge, i hopp om att ställa in sig hos kungen, Olav Tryggvason. På vägen besökte han Hebriderna och lämnade efter sig en gravid älskarinna, Thorgunna, som därefter följde honom med hans son. Han tillbringade vintern 997 i Norge, där, för att öka sin makt och prestige som en stöttepelare för sin rikedom, blev han en av OLAF: s liege män och en kristen.

Nästa år Leif återvände hem förde han präster och den nya tron ​​med sig. Hans mor var tidig att konvertera, men Eric höll envist fast på de gamla sätten. När den äldre hövdingen tillsammans med en annan son, Torsten, bestämde sig för att göra en resa till Newfoundland, vägrade Leif honom att använda sitt skepp. Vid denna punkt ville Leif ge mer plats till andra medlemmar av hans familj.

Bjarne Herjolfsson, fornvästnordiska Bjarni Herjólfsson eller Herjulfsson, var en isländsk sjöfarare som omnämns i Grönlänningasagan. År 986 skulle han segla till sin far på Grönland, men råkade ut för dimma och kom ur kurs. Under denna siktade han tre länder: Helluland, Markland och Vinland, vilka brukar antas vara detsamma som Labradors kust. Han gick inte i land, utan sökte sig istället den rätta kursen till Grönland. Bjarne vistades därpå hos sin far på Herjolfsnäs.

Efter några år for Bjarne till Eirik jarl i Norge och berättade om sin upptäckt. Han fick dock starka förebråelser för att han inte hade tagit reda på mer om "det nya landet". När han senare anlände hem till Grönland sålde han sitt skepp till Leif Eriksson, Amerikas upptäckare.

Ingvar den vittfarne

Ingvar den vittfarne (c:a 1016–1041)^[1] var en vikingahövding från Mälardalen, enligt Ingvar den vittfarnes saga dottersons son till Erik Segersäll, vars vikingatåg till Särkland på 1040-talet är omvittnat på 25–30 runstenar (några är osäkra), kallade Ingvarsstenarna, runt främst Mälaren.

Ingvarståget havererade i Särkland, och ingen av runstenarna bekräftar att någon skulle ha överlevt detta.

Ingvars färd finns även som saga i den isländska sagalitteraturen, och denna kan sägas komplettera bilden på ett, i vissa delar, överensstämmande vis.

Forskaren Mats G. Larsson anser att han funnit stöd för att detta vikingatåg omtalas även i den georgiska krönikan Kartlis Cxovreba. Larssons hypotes menar att Ingvarståget gick under efter strider i Georgien mellan Svarta havet och Kaspiska havet, efter vilka merparten av de överlevande deltagarna sedan ska ha avlidit i en smittsam sjukdom.

Ingvarsstenarna är resta över män som avlidit under Ingvarståget, varav Gripsholmsstenen i Mariefred är den mest kända. Ingvar antas ha avlidit cirka 1041.

Ingvar den vittfarnes saga, (isländska Yngvars saga víðförla) skildrar Ingvar den vittfarnes liv, bland annat hur denne leder ett vikingatåg; först i österled, därpå söderut.

Sagan innehåller upplysningar som kan sättas i relation till Ingvarsstenarna. Sagan ger också ett exakt årtal i kristen tideräkning: Ingvar dog 1041 efter 5 års resa, 25 år gammal (hálfþrítugr). Budskapet om dennes, och merparten av hans följeslagares, död ska ha nått Mälardalen år 1042 med det sista av de trettio skepp som seglat ut.

Som i många andra fall avseende den isländska sagalitteraturen, finns ett antal felaktigheter ifråga om diverse dateringsaspekter. Vad gäller just Ingvars dödsår, finns detta dock bekräftat även i andra isländska källor som t.ex. olika annaler. Denna uppgift är därför relativt vedertagen i forskningen.

Handling

Sagan börjar under Erik Segersälls tid, som var kung i Uppsala och dog omkring 995. Ingvars farmor, vars namn sagoförfattaren inte känner till, var dotter till Erik, kanske frillobarn. Hon begärdes i gifte av en svensk hövding Åke (Áki), men giftes bort med en småkung från Gårdarike. Denne överfölls och dödades av Åke. Han tog den svenska kungadottern med sig hem och gifte sig med henne. Deras son var Emund (Eymundr).

Kung Erik låter en tid senare dräpa Åke och konfiskerar hans jord och egendom. Emund växer upp hos kung Erik, och sedan hos Olof Skötkonung efter Eriks död. När han blir vuxen harmas han över att kungen tagit hans arv. Han dräper konungens skatteindrivare och blir fredlös. Olofs dotter Ingegerd ger honom ett skepp och han far utomlands. När Ingegerd gifter sig med kung Jaroslav I av Kiev år 1018 åker Emund dit.

Georgien låter kanske långt borta för svenskar i dag – men för tusen år sedan var många svenska familjer starkt berörda av sorgliga och dramatiska händelser i det vackra och bergiga landet vid Svarta Havet. Inte mindre än tjugosex runstenar vittnar i denna dag om vad som hände. Den mest kända står vid Gripsholms slott. Där står:

De foro manligen

Fjärran efter guld

Och österut

Gåvo örnen föda.

De dogo söderut

I Särkland.

Att ge örnen föda var vikingapoesi för att döda fienden. Särkland var ungefär vår tids Mellanöstern.

Georgien var målet för det sista svenska vikingatåget, det så kallade Ingvarståget, då cirka tre hundra ynglingar ur de rikaste och finaste ätterna i Svealand och Östergötland tog sig genom Ryssland ner till Svarta Havet och vidare genom Georgien till Kaspiska Havet. Under färden drogs de in i lokala krig och konflikter, de drabbades av svåra sjukdomar och de flesta av expeditionens deltagare dukade under. Bara några få kom hem igen. Deras berättelse levde kvar i den isländska ”Ingvar den vittfarnes saga.” Modern forskning visar att alla orter och personer som nämns i sagan går att identifiera och georgiska källor bekräftar berättelsen.

Ingvar var troligen släkt med sveakungarna Anund Jakob och Emund den gamle. En annan släkting, Ingegerd, var gift med furst Jaroslav av Kiev, där Ingvar bodde några år. På våren 1040, var Ingvar tjugofem år gammal och kände sig mogen att ge sig iväg på ett kombinerat handels- och krigståg.

Med uppskattningsvis ett trettiotal båtar med 10–12 roddare i varje, tog han sig ner för Dnejpr till Svarta havet, vidare runt Krim österut längs kusten till floden Rionis utlopp i dagens Georgien. I georgiska krönikor står det att det kom ”varjager” som var den ryska benämningen på vikingarna.

Varjagerna stannade över vintern i hovet hos landets drottning, som i sagan hette Silkesiv, men i verkligheten hette Mariam. Georgien hade då redan varit ett kristet land i flera hundra år och på många sätt mer utvecklat än dåtida Svitjod (Sverige).

På våren fortsatte Ingvar och hans män över bergspassen österut upp till ca 900 meters höjd innan de kunde ta sig ner på floder till staden Tbilisi mitt emellan Svarta havet och Kaspiska havet och sedan österut.

På vägen kom de i strid med pirater som var beväpnade med så kallade grekiska eldkastare med brinnande olja från källorna i Baku.

De seglade runt Kaspiska havet där de gjorde lyckade affärer och skaffade sig stora rikedomar. Några av vikingarna gick under redan nu. En runsten i Västmanland, rest över Slagve, meddelar att han stupade i Karusm, som historikerna tror ska vara Chorezm vid Kaspiska havets östkust, gränsande till Samarkand.

Så for Ingvar och hans män tillbaka igen samma väg de kommit, men nu drogs de in i strider mellan kejserliga bysantiska och georgiska intressen. Vikingarnas insatser på georgiernas sida finns beskrivna i georgiska källor. Ingvars sida förlorade kriget.

Enligt sagan skulle de också ha utsatts för mordförsök av fala kvinnor, men de flesta klarade sig och kom tillbaka till Svarta havskusten, men där drabbades de av en svår epidemi, troligvis dysenteri. Även Ingvar insjuknade, strax innan han avled överlämnade han befälet till Gårda- Kettil.

Nu fanns det bara 12 skepp kvar av den en gång så stora och stolta flottan. Männen blev osams, några ville fortsätta jaga byte kring Svarta havet, andra ville ta sig hem, en grupp ville segla till Miklagård, vikingarnas namn på Konstantinopel (dagens Istanbul) för att ta värvning. Kejsaren hade ett livgarde sammansatt av nordbor. Gruppen splittrades.

Gårda-Kettil och några få båtar tog sig efter svåra strapatser upp till Kiev och Gårdarike (Ryssland) de andra skeppen seglade till Miklagård. Efter en tid fortsatte Gårda-Kettil till Svitjod, där han berättade vad som hade hänt och överräckte en stor del av bytet och Ingvars kvarlåtenskap till Ingvars son Sven. Därpå fortsatte han till Island, där han slog sig ner. Resan blev omedelbart en myt och legend som levt kvar till våra dagar.

Kort efter detta besegrades furst Jaroslav utanför Konstantinopel och handelsvägarna söderut från Ryssland blev avskurna då nya folk trängde på österifrån. Därför kunde vikingarna inte längre komma ner över Kiev och ungefär samtidigt började nordborna konkurreras ut i Konstantinopel av krigare som flytt från England, där normanderna nu tagit över.

Nu hade också kristendomen spritt sig över nästan hela Norden, och därmed brukar man säga att vikingatiden tog slut.