ARCHAEOLOGISTS UNEARTH TWO VIKING AGE SWORDS IN BURIAL GROUND

 

Image Credit : Arkeologerna - State Museums of History. CC-BY

ARCHAEOLOGISTS FROM ARKEOLOGERNA HAVE UNCOVERED TWO VIKING AGE SWORDS DURING EXCAVATIONS IN VÄSTMANLAND, OUTSIDE OF KÖPING, SWEDEN.

The swords were discovered during an archaeological investigation of a Late Iron Age burial ground, which dates from around AD 600 – 1000.

The site contains 100 graves and two burial mounds, with evidence of further burial activity indicated by the discovery of three stone tombs added centuries later into one of the mounds.

Excavations of one of the tombs revealed a large cache of glass beads, while in the middle of the other two tombs, archaeologists found two Viking Age swords which had been placed standing upright in a shallow setting.

Image Credit : Arkeologerna – State Museums of History. CC-BY

In total, around 20 Viking Age swords have been found in the Västmanland area, however, this is the first time that two swords have been found in the same burial ground and left standing untouched.

Speaking on the discovery, Anton Seiler from Arkeologerna, suggests that the swords could have been placed on the mound to honour and remember one’s relatives, being a physical marker that family members could visit and touch 1200 years-ago.

Excavations also found the cremated remains of humans and animal bones, in addition to a gaming piece and parts of a comb and bear claws. Evidence of earlier occupation has also been identified, with archaeological remains of agricultural farming that dates from the Bronze Age or earlier Iron Age.

Why several individuals were buried in the mound centuries later, or determining their gender is still yet to be determined, however, remains sent for an osteological analysis should hopefully provide further answers for the researchers.

Ingvarstenen på Arlanda – till minne av en katastrof

 I terminal 2 på Arlanda flygplats står en av ett 30-tal kända runstenar som på 1040-talet restes runt om i Mälardalen, till minne av ett katastrofalt vikingatåg i österled – det så kallade Ingvarståget.

Några kilometer sydöst om Arlanda finns platsen där runstenen restes för tusen år sedan och där den påträffades 1990 när motorvägen skulle breddas.

Text och foto: Jens Flyckt

Uppland. Ibland kommer man till platser där spåren från forntidens människor är så välbevarade att man bara genom att se sig runt, kan återskapa landskapet som det såg ut för 1000 år sedan.

Ingevarstenen som står sedan 1990-talet i terminal 2 på Arlanda flygplats.

En sådan plats finns några kilometer sydöst om Arlanda flygplats, i skogen strax intill en av E4:ans avfarter. Terrängen är bitvis sönderkörd av crossmotorcyklister, som kör illegalt i området. Strax bakom viltstaket och en bård av tallar, finns den plats där Gunnar och Björn och Torgrim reste en runsten till minne av sin bror, Torsten – som dog österut med Ingvar.

Runtexten lyder:

”Gunnar och Björn och Torgrim reste denna sten efter Torsten, sin broder. Han blev död österut med Ingvar. Och gjorde denna bro.”

Den sankmark som indirekt nämns i runstenens text och som det byggdes en bro över, det vill säga en vägbank, kan man fortfarande ana på platsen. Vägbanken möjliggör än idag att man kan ta sig över sankmarken torrskodd. Vägen har i stort sett samma sträckning vikingatiden.

När Ingemarstenen på Arlanda påträffades bestod den av tre delar.

Hur gammal vägen är går inte att säga. Men den fanns redan på 1000-talet. Denna sträcka kan vara en del av det vägsystem som tros ha förbundit landvägen mellan Sigtunatrakten med handelsplatsen Folklandstingsstad, som Sverigereportage skrivit om.

2012 registrerades vägsträckning som fornlämning i samband med en arkeologisk utredning. Samma vägsträckning är markerad som häradsväg på kartor från 1763, enligt Fornsök.se. Vägen, som är ett par hundra meter lång, var i drift fram till några årtionden sedan. Den är förstärkt för att klara tung trafik och användes sannolikt som transportväg när motorvägen breddades och runstenen hittades 1990.

Den gamla vägen ansluter i väster med en av Arlanda flygplats många räddningsvägar.

Den vikingatida vägen som under modern tid förstärkts för tunga transporter. Men sträckningen är i stort sett den samma som på 1040-talet, då runstenen restes till minne av Torsten som gick under medvIngvarstpget.

Den tre ton tunga runstenen bestod av tre bitar när den hittades. Man kan utifrån information på platsen med ganska stor säkerhet säga var runstenen en gång stod. Så pass tydliga är spåren från den vikingatida vägen och bron. Runstenen stod vid den östra delen av den vägbank som nämns som bro i runinskriften.

Fortfarande kan man ana den gamla häradsvägen, där folk färdades redan på 1000-talet, i skogarna strax söder om Arlanda flygplats. Grusvägen i bildens förgrund är en modern räddningsväg

Närmare 700 man tros ha deltagit i Ingvarståget, som alltså slutade i en katastrof. Bland annat Ingvar den vittfarnes saga, som senare nertecknades på Island, nämner strider som dödsorsak. Men där finns även uppgifter om kvinnor som smittade männen med en dödlig sjukdom.

Forskarna tror att Ingevarståget organiserades och utgick från Svealand. Ett 30-tal runstenar, bland annat den på Arlanda, är förknippade med Ingevarståget. Enligt Ingvar den vittfarnes saga var ledaren Ingvar 25 år gammal när han dog år 1041. Då hade vikingaflottan, Ingvarståget, varit ute i fem år.

Den mest kända Ingvarstenen står vid Gripsholms slott. Den ödesmättade texten är skriven i versmåttet fornyrdeslag:

”Tola lät resa stenen
efter sin son Harald, Ingvars broder
De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda.
De dogo söderut
i Särkland.”

En annan Ingevarssten, som Sverigereportage skrivit om tidigare, står vid en urgammal överfart vid Ullfjärden, Varpsund i Uppland:

”Andvätt och Kår och kiti och Bläse och Djärv reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe deras ande. Jag Alrik ristade runorna. Han kunde väl styra skeppet.”

Någon gång på 1040-talet nåddes anhöriga runt om i Mälardalen om Ingevarståget undergång.

Här restes runstenen till minnet av Torsten. På 1000-talet fortsatte vägen fram där E4:an är dragen. Runstenen hittades mellan viktstaketet och skyltportalen, strax bakom tallarna. Ett tränat öga kan se så kallade vegetationsspår, mörkare färgad växtlighet, som indikerar hur vägen försvinner in under viltstängslet.

Torsten bodde i den trakt som tusen år senare skulle bli Sveriges största flygplats. Hur eller var Torsten dog är inte känt. Men sannolikt försvann han i Särkland – som idag är regionen runt Kaspiska havet.

Att runstenen inte återrestes på den plats där den hittades 1990 är förståligt. Dels passerar ytterst få personer numera platsen, med undantag för trafiken på motorvägen. Att låta en så värdefull runsten stå i en igenvuxen slyskog är inte realistiskt.

De runstenar som ristades under slutet av 900-talet och början av 1100-talet, restes på platser där det passerade mycket folk om kunde se runstenarna – till exempel intill landvägar. Att Torstens runsten numera står på Terminal 2, där hundratusentals personer passerar varje år, är helt i linje med den vikingatida traditionen och kan ses som en hyllning till Torsten och alla andra deltagare som blev kvar långt borta för 1000 år sedan.

Ingevarstenen på terminal 2, Arlanda. Stenen väger 3 ton och står för säkerhets skull på en balk i golvet.

Vad som däremot är mer eller mindre bortglömt är fyndplatsen och dess betydelse för att förstå runstenens fulla innebörd. Nu ligger visserligen fyndplatsen väldigt avigt till och i en svår terräng. Men det finns varken skylt på fyndplatsen eller information i terminal 2, som beskriver var eller varför runstenen restes just på den platsen.

På så sätt går en stor del av berättelsen om Ingvarstenen på terminal 2 förlorad.

Viking Religion

 

FIRST FEMALE VIKING GRAVE DISCOVERED IN SWEDISH MOUNTAINS

 A mountain hiker in Jämtland, in central Sweden, on his way camping in Kalffällen, made a surprising discovery.

The discovery excited archaeologists in Sweden. Mountain hiker Eskil Nyström discovered a brooch 1 year ago. Nyströn discovered something strange sticking up from the ground as he was erecting and securing his tent.

“My first thought was that I had found a mine, but then when I had dug around, I understood that it can’t be, Eskil Nyström told TT.

It has now turned out to be a 1200-year-old brooch, possibly the first female tomb from the Viking Age found in the Swedish mountains.

Examination of the Viking brooch. Photo: Svt

Eskil Nyström brought the brooch home and asked around, but no one knew what it was or where it came from. One year later, he made contact with the museum Jamtli in Östersund and realized the archaeological and historical significance of the brooch he had discovered.

Archaeologist Anders Hansson in Jamtli examined the find site for the first time Wednesday morning. There they found soot and burnt bones. Hansson also found another oval brooch which is not much of a surprise because such pins are usually unearthed in pairs.

Researchers have uncovered burnt bones at the site, and they suggest it is a cremation burial.

“What has been established is that it is a cremation grave from the Viking Age and “most likely” a woman’s grave, Hansson says. Previously, only five other Viking graves have been found in the mountains, and all have belonged to men.

“You get the feeling that these people were on their way somewhere when the woman died. The burial took place here, where the woman took her last breath. They could have taken the woman home where they lived, but instead, they make a cremation pit on the mountain,” Hansson told TT.

Hansson says the female Viking tomb is richly equipped.

Photo: Aftonbladet

“It’s really pretty. It is completely socially and religiously correct. The Viking woman took all her most precious objects to the grave, but there are no monuments, burial mounds, or cairns. It’s just flat hill. This grave is thus different compared to Viking graves in Iron Age settlements,” Hansson explained, adding excavations of the grave are not planned this year.

The Vikings had intricate burial rituals, and each discovery adds to our understanding of how people sent their loved ones to the afterlife. When a great Viking chieftain died, he was buried on a ship or burned.

Fire played a central role in spectacular burial rituals practiced by the Vikings. Cremation was common during the early Viking Age. Ashes were later spread over the waters. The vast majority of the burial finds throughout the Viking world are cremations.

There won’t be any major excavations until next summer.

Archaeology is a world full of surprises, and we have frequently witnessed how small discoveries can lead to much larger treasures. This time, a tiny brooch from the ninth century might start a new chapter in the tale of the Vikings in Sweden.

Source: https://arkeonews.net/first-female-viking-...

NYTT VIKINGAFYND

 Den hårde Haralds mynt upphittat i…. Ungern!

Nyheter om sensationer när det gäller fynd från vikingatiden upphör inte. Ena dagen hittar man en vikingaskatt i Finland med mynt präglade av danske Harald Blåtand och nu kommer rapporter om ett vikingatida mynt i Ungern.

Enligt The Viking Herald hittade Zoltán Csikós ett vikingatida mynt med sin metalldetektor i södra Ungern. Platsen anges till Várdombs utkanter, som under medeltiden utgjordes av staden Kesztölc. Tursamt nog uppsöktes personalen från museet Wosinsky Mór i Szekszárd som kunde konstatera att myntet är mycket slitet, men inskriptionerna HARALD REX NO (Harald konung Norge) och VLF ON NIDMRE (dvs tillverkat i Nidaros, dagens Trondheim) berättar att det en gång för 1.000 år sedan präglades av ”den siste vikingakungen” Harald III Sigurdsen av Norge, mer känd som Hårdråde.

Det är det första skandinaviska mynt från vikingatiden som hittats i Ungern där sensationen är ett faktum.

Hur det hamnat i jorden i södra Ungern är det förstås ingen som vet, men mynt kunde cirkulera över väldiga områden. Man har till och med hittat gamla romerska mynt i en tempelskatt i Japan! En gissning av en ungersk akademiker ger vid handen att en ungersk kung vid namn Solomon (regerade 1063–1087) skall ha uppehållit sig i Kesztölc år 1074.

Å andra sidan vet man att nordiska krigare återvände från korståg till det heliga landet genom just Ungern år 1110 under ledning av kung Sigurd Magnusson Jorsalafarare. Det är möjligt att någon handlat något på vägen och mynten värderades efter deras metallvärde, så ett gammalt eller okänt mynt gick lika bra att handla för som ett mer lokalt välkänt mynt.

Det förblir dock gissningar.

Harald Hårdråde kallas ”den siste vikingakungen” efter att ha stupat vid Stamford Bridge 1066 vilket är slutpunkten för vikingatiden (i England). Harald var halvbror till den sedermera helgonförklarade Olof den helige som stupade under slaget vid Stiklastad. Harald undkom genom att fly till Sverige, for sedan vidare till Kievriket där han gick i Jaroslavs tjänst (som var gift med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd) för att under en period tjänstgöra som högt befäl i den östromerske kejsarens Väringagarde. Bland mycket annat stred Harald på Sicilien och jagade pirater på Medelhavet.

Så småningom tog sig Harald tillbaka och erövrade den norska kungakronan, för att sedan stupa under en invasion av England.

*

(Att kalla hårde Harald för ”vikingakung” är lite olyckligt eftersom enda gången vikingar nämns i samband med Harald så dödar han dem …)

Tidigare längre artikel om Harald Hårdråde på Ofredsår: https://www.facebook.com/Ofredsar/posts/1244552319031843/

BILD Harald hårdrådes mynt som hittats i södra Ungern. Det präglades någon gång mellan 1045 och 1066.

Östersjöns bortglömda vikingar

 I århundraden har forskarna förbisett ett vikingafolk som mycket väl kunde mäta sig med havets krigare från Skandinavien: de östersjöfinländska stammarna. De höll till i Baltikum och Finland, men har konsekvent ignorerats.

År 2018 gjorde en grupp arkeologer ett enastående fynd i norra Estland. Inte långt från kusten, i ett område som tidigare kallades Rävala, låg en gravplats med rester av ett hundratal svärd från vikingatiden.

Aldrig förr hade arkeologer hittat så många vikingasvärd i Estland. Vapnen är från mitten av 900-talet och av så kallad typ H, vikingatidens vanligaste.

Först antog arkeologerna att svärden var minnesmärken över vikingar som mist livet på väg till Estland från Skandinavien, men bilden förändrades när arkeologerna året därpå hittade ännu en gravplats bara några meter från den första.

Där hittade man smycken, bland annat en särskild brosch, som vanligen bars av krigare från sydvästra Finland och nordvästra Estland. Smyckena var från exakt samma period som svärden som återfanns året innan.

”Det nya fyndet ger oss all anledning att tro att resterna av svärden som vi hittade i fjol utgjorde en del av begravningsritualer som hölls för att minnas lokala vikingakrigare från Rävala, inte vikingar från Sverige eller Danmark som miste livet på vägen österut”, sammanfattade arkeologen Mauri Kiudsoo vid Tallinns universitet år 2019.

Nyheten om vikingar hemmahörande i Estland fick dock ingen större uppmärksamhet i medierna utanför det lilla landet. Tanken på icke-skandinaviska vikingar tycks ha varit alltför främmande, för enligt den estniska vikingatidsexperten Marika Mägi har bilden av vikingen som en krigare från Norge, Danmark eller Sverige blivit ett så självklart ”faktum” att det är svårt att få ut något annat budskap.

Marika Mägi tror att även de så kallade baltisk-finländska folkslagen, som levde i stora delar av Baltikum och södra Finland, var vikingar.

Problemet är bara att världen inte verkar vara intresserad.

Baltikum var porten österut

Marika Mägi vet vad hon talar om. Som senior forskare i medeltidsarkeologi vid Tallinns universitet har hon i över 30 år forskat på Baltikums och Finlands bortglömda vikingatid.

År 2018 publicerade hon en bok om vikingatiden i det baltiska området med titeln In Austrvegr: The role of the eastern Baltic in viking age communication across the Baltic Sea. Tills för bara några år sedan var bokens ämne praktiskt taget outforskat.

De flesta känner till berättelserna om vikingarna som begav sig västerut och erövrade England, belägrade Paris och bosatte sig på Island och Grönland. Mindre känd är vikingarnas närvaro i öster, i Estland och i delar av Lettland och Finland.

På vikingatiden var dessa områden befolkade av två etniska grupper: balterna, som bebodde Litauen och halva Lettland, och de så kallade baltiska finländarna, eller östersjöfinländarna, som levde i Estland, halva Lettland och Finland, alla områden som vette mot Östersjön.

Kusterna här var viktiga anloppsplatser för de skandinaviska vikingarna när de färdades genom Ryssland för att handla med varor från exempelvis kalifatet i Bagdad eller Konstantinopel.

Om vädret var för dåligt för att man skulle kunna segla stannade vikingarna till vid den finländska och den baltiska kusten. Där kunde de vistas i veckor tills vädret blev bättre, berättar Marika Mägi.

”När man tittar på kartorna över de ryska floderna, så går alla de största farlederna genom Finska viken och Baltikum, främst Estland och Lettland”, påpekar Mägi och ställer en retorisk fråga: ”Hur kommer det sig att dessa regioner så sällan nämns i samband med vikingatiden?”

Hon tror att många av de händelser som enligt de gamla sagorna utspelades i Ryssland i själva verket hade Baltikum och Finland som sin skådeplats.

Dna har gett oss en ny syn på vikingen

Det finns all anledning att titta närmare på Baltikum för att få en djupare förståelse av vikingatiden.

Förutom de senaste fynden av svärd och smycken i Estland, grävde arkeologer åren 2008 och 2010 ut två klinkbyggda båtar av skandinaviskt ursprung på Estlands största ö Ösel.

I båtarna låg skelett av 41 vikingar som stupat i strid, eventuellt i kamp med andra vikingar. Analyser visade att de dog omkring år 750, så det råder inga tvivel om att de skandinaviska vikingarna från den allra tidigaste vikingatiden besökte Baltikum och Finland.

Detta faktum finns beskrivet i bland annat de nordiska sagorna, som nämner skandinavernas plundringståg till Finland och Austrvegr, den fornnordiska beteckningen för Baltikum.

Fynden av lokala smycken och särpräglade utsmyckningar på vapnen visar enligt Marika Mägi att den skandinaviska vikingakulturen spreds till östersjöfinländarna, som av allt att döma gav sig ut på plundringståg och alltså också var vikingar.

Även i de isländska sagorna nämns esterna som vikingr frá Estland, och i Livländska rimkrönikan från 1200-talet berättas att invånarna på den estländska ön Ösel inte fruktade någon, eftersom de hade fartyg med vilka de kuvade ”omgivande länder genom att plundra både kristna och hedningar”.

”Vi måste sluta se på vikingar som en viss etnisk grupp från Skandinavien. Viking var inte något man var, utan något man gjorde”, menar Marika Mägi.

”Man ’drog i viking’. Vikingarna var en sällsam kombination av krigare, pirater och handelsmän. Deras livsstil präglade kulturen inte bara i Skandinavien, utan även i varierande grad i Finland, Estland och Lettland från omkring år 800”, fortsätter hon.

Det faktum att vikingarna inte var knutna till en viss skandinavisk etnicitet, utan mer bör betraktas som en sysselsättning och en livsstil, slogs även fast år 2020.

Då publicerade en internationell forskargrupp med den danske dna-forskaren Eske Willerslev i spetsen en stor dna-kartläggning av flera hundra skelett från vikingagravar runtom i Europa.

Studien visade att vikingarna inte alls var något homogent, etniskt välavgränsat folk, utan en sammansatt grupp av flera olika etniciteter.

Den banbrytande dna-forskningen utgör ännu ett bevis för att vikingen var mer än bara en blåögd krigare med rötter i Skandinavien.

Estniska vikingar ignoreras

Enligt Marika Mägi är det hög tid att forskarna börjar intressera sig mer för östersjöfinländarnas roll under vikingatiden.

Det är historikern Kasper H. Andersen, verksam vid Moesgaard Museum i Aarhus och expert på vikingarnas etnicitet och identitet, beredd att skriva under på.

”Vikingen är inte något vi har patent på här i Norden. Det finns en öppning för estländarna och finländarna att inkludera vikingatiden i sin egen historia. Som jag ser det är de fullt berättigade att kalla sig vikingar”, säger han.

Om vikingatiden verkligen ska kunna lyftas fram i de finländska och baltiska historieböckerna krävs dock mer forskning i ämnet, medger Marika Mägi.

”De flesta arkeologer i Estland är mer intresserade av tiden efter vikingatiden. Det var först då det blev vanligt att lägga artefakter i gravarna, vilket innebär att det finns mer material att analysera”, förklarar hon.

Ett annat problem är att samla in all forskning som finns och göra den allmänt tillgänglig. Det arbetet har Marika Mägi nu påbörjat. Hon har nämligen fått medel för att upprätta en digital förteckning över alla fynd som gjorts på Ösel.

”Jag vet inte om jag kommer att få se ett genombrott under min livstid, men grunden till att vi ska kunna berätta de baltiska ländernas vikingatida historia håller åtminstone på att läggas”, säger hon.

Marika Mägi medger att det kommer att bli ett mycket stort arbete att nyansera bilden av vikingen.

”Det är inte så att mina kollegor i Skandinavien, England och Frankrike förnekar vikingarnas existens i Östeuropa. De är bara inte särskilt intresserade av att höra talas om det”, säger hon.

Forskare: berättigad kritik

Kasper H. Andersen på Moesgaard Museum i Danmark förstår Marika Mägis frustration och ger henne rätt i sin kritik.

”Det råder inga tvivel om att skandinaverna – och världen i stort – har bortsett från finländarna och balterna när det gäller vikingarna. Den bild de flesta har av vikingen kommer från 1800-talets förhärligande av de danska, norska och svenska vikingarnas bedrifter. Den bilden är svår att förändra”, säger han.

Trots det tänker man göra ett försök på Moesgaard Museum. Under år 2022 ska museet öppna en ny särutställning kallad Rus – Vikinger i Øst.

”Utställningen går på djupet med det vi vet om vikingatiden i Estland och södra Finland, nuvarande Ryssland och Ukraina, och ända ner till arabiska och bysantinska områden. Så vi drar åtminstone vårt strå till stacken för att ge vikingens roll i Östeuropa mer uppmärksamhet”, säger han.

Av Andreas Ebbesen Jensen,  Niels-Peter Granzow Busch

VIKINGARNA FILADE TÄNDERNA

Det var osteologen (skelettforskaren) Caroline Ancini som gjorde den första större studien och fann att 10 procent av männen* (men inga av kvinnorna) bland de undersökta skeletten från (nuv.) södra Sverige under vikingatiden hade filat horisontella linjer i sina tänder. Skårorna hade sedan färgats rött eller svart. Sedan dess har man uppmärksammat liknande fynd på så vitt skilda platser som Sigtuna, Gotland och i en massgrav av nordbor i England. Samtliga vikingatida.

Ingen är helt säker på vad som ligger bakom! Bärsärkar som vill verka ännu mer skrämmande, har någon föreslagit. Men skeletten med de filade tänderna är osedvanligt befriade från stridsskador, vilket har fått en annan att föreslå att det skulle röra sig om ett skrå av handelsmän som på detta sätt vill markera sin ställning och gemenskap. Inte heller det har fått allmän uppslutning. Vi får nog avvakta fler fynd för att kunna dra mer säker kunskap.

Intill dess kan du studera ett vikingatida tandgarnityr lite närmare i den här lilla filmen från Historiska museet

Försteantikvarie Gunnar Andersson: ”Vikingarnas filade tänder” (svesnkt tal, 3 min 18 sek): https://www.youtube.com/watch?v=U4eqyoxRFy0&t=11s

TILLÄGG: I Arcinis studie rör det sig om 24 män bland 524 undersökta skelett av båda könen. Enligt Andersson ovan har man nu belagt drygt 100 fall av filade tänder.

BILD: ganska kraftiga ingrepp som säkerligen inte var nyttiga för tandhälsan.