FIRST FEMALE VIKING GRAVE DISCOVERED IN SWEDISH MOUNTAINS

 A mountain hiker in Jämtland, in central Sweden, on his way camping in Kalffällen, made a surprising discovery.

The discovery excited archaeologists in Sweden. Mountain hiker Eskil Nyström discovered a brooch 1 year ago. Nyströn discovered something strange sticking up from the ground as he was erecting and securing his tent.

“My first thought was that I had found a mine, but then when I had dug around, I understood that it can’t be, Eskil Nyström told TT.

It has now turned out to be a 1200-year-old brooch, possibly the first female tomb from the Viking Age found in the Swedish mountains.

Examination of the Viking brooch. Photo: Svt

Eskil Nyström brought the brooch home and asked around, but no one knew what it was or where it came from. One year later, he made contact with the museum Jamtli in Östersund and realized the archaeological and historical significance of the brooch he had discovered.

Archaeologist Anders Hansson in Jamtli examined the find site for the first time Wednesday morning. There they found soot and burnt bones. Hansson also found another oval brooch which is not much of a surprise because such pins are usually unearthed in pairs.

Researchers have uncovered burnt bones at the site, and they suggest it is a cremation burial.

“What has been established is that it is a cremation grave from the Viking Age and “most likely” a woman’s grave, Hansson says. Previously, only five other Viking graves have been found in the mountains, and all have belonged to men.

“You get the feeling that these people were on their way somewhere when the woman died. The burial took place here, where the woman took her last breath. They could have taken the woman home where they lived, but instead, they make a cremation pit on the mountain,” Hansson told TT.

Hansson says the female Viking tomb is richly equipped.

Photo: Aftonbladet

“It’s really pretty. It is completely socially and religiously correct. The Viking woman took all her most precious objects to the grave, but there are no monuments, burial mounds, or cairns. It’s just flat hill. This grave is thus different compared to Viking graves in Iron Age settlements,” Hansson explained, adding excavations of the grave are not planned this year.

The Vikings had intricate burial rituals, and each discovery adds to our understanding of how people sent their loved ones to the afterlife. When a great Viking chieftain died, he was buried on a ship or burned.

Fire played a central role in spectacular burial rituals practiced by the Vikings. Cremation was common during the early Viking Age. Ashes were later spread over the waters. The vast majority of the burial finds throughout the Viking world are cremations.

There won’t be any major excavations until next summer.

Archaeology is a world full of surprises, and we have frequently witnessed how small discoveries can lead to much larger treasures. This time, a tiny brooch from the ninth century might start a new chapter in the tale of the Vikings in Sweden.

Source: https://arkeonews.net/first-female-viking-...

NYTT VIKINGAFYND

 Den hårde Haralds mynt upphittat i…. Ungern!

Nyheter om sensationer när det gäller fynd från vikingatiden upphör inte. Ena dagen hittar man en vikingaskatt i Finland med mynt präglade av danske Harald Blåtand och nu kommer rapporter om ett vikingatida mynt i Ungern.

Enligt The Viking Herald hittade Zoltán Csikós ett vikingatida mynt med sin metalldetektor i södra Ungern. Platsen anges till Várdombs utkanter, som under medeltiden utgjordes av staden Kesztölc. Tursamt nog uppsöktes personalen från museet Wosinsky Mór i Szekszárd som kunde konstatera att myntet är mycket slitet, men inskriptionerna HARALD REX NO (Harald konung Norge) och VLF ON NIDMRE (dvs tillverkat i Nidaros, dagens Trondheim) berättar att det en gång för 1.000 år sedan präglades av ”den siste vikingakungen” Harald III Sigurdsen av Norge, mer känd som Hårdråde.

Det är det första skandinaviska mynt från vikingatiden som hittats i Ungern där sensationen är ett faktum.

Hur det hamnat i jorden i södra Ungern är det förstås ingen som vet, men mynt kunde cirkulera över väldiga områden. Man har till och med hittat gamla romerska mynt i en tempelskatt i Japan! En gissning av en ungersk akademiker ger vid handen att en ungersk kung vid namn Solomon (regerade 1063–1087) skall ha uppehållit sig i Kesztölc år 1074.

Å andra sidan vet man att nordiska krigare återvände från korståg till det heliga landet genom just Ungern år 1110 under ledning av kung Sigurd Magnusson Jorsalafarare. Det är möjligt att någon handlat något på vägen och mynten värderades efter deras metallvärde, så ett gammalt eller okänt mynt gick lika bra att handla för som ett mer lokalt välkänt mynt.

Det förblir dock gissningar.

Harald Hårdråde kallas ”den siste vikingakungen” efter att ha stupat vid Stamford Bridge 1066 vilket är slutpunkten för vikingatiden (i England). Harald var halvbror till den sedermera helgonförklarade Olof den helige som stupade under slaget vid Stiklastad. Harald undkom genom att fly till Sverige, for sedan vidare till Kievriket där han gick i Jaroslavs tjänst (som var gift med Olof Skötkonungs dotter Ingegerd) för att under en period tjänstgöra som högt befäl i den östromerske kejsarens Väringagarde. Bland mycket annat stred Harald på Sicilien och jagade pirater på Medelhavet.

Så småningom tog sig Harald tillbaka och erövrade den norska kungakronan, för att sedan stupa under en invasion av England.

*

(Att kalla hårde Harald för ”vikingakung” är lite olyckligt eftersom enda gången vikingar nämns i samband med Harald så dödar han dem …)

Tidigare längre artikel om Harald Hårdråde på Ofredsår: https://www.facebook.com/Ofredsar/posts/1244552319031843/

BILD Harald hårdrådes mynt som hittats i södra Ungern. Det präglades någon gång mellan 1045 och 1066.

Östersjöns bortglömda vikingar

 I århundraden har forskarna förbisett ett vikingafolk som mycket väl kunde mäta sig med havets krigare från Skandinavien: de östersjöfinländska stammarna. De höll till i Baltikum och Finland, men har konsekvent ignorerats.

År 2018 gjorde en grupp arkeologer ett enastående fynd i norra Estland. Inte långt från kusten, i ett område som tidigare kallades Rävala, låg en gravplats med rester av ett hundratal svärd från vikingatiden.

Aldrig förr hade arkeologer hittat så många vikingasvärd i Estland. Vapnen är från mitten av 900-talet och av så kallad typ H, vikingatidens vanligaste.

Först antog arkeologerna att svärden var minnesmärken över vikingar som mist livet på väg till Estland från Skandinavien, men bilden förändrades när arkeologerna året därpå hittade ännu en gravplats bara några meter från den första.

Där hittade man smycken, bland annat en särskild brosch, som vanligen bars av krigare från sydvästra Finland och nordvästra Estland. Smyckena var från exakt samma period som svärden som återfanns året innan.

”Det nya fyndet ger oss all anledning att tro att resterna av svärden som vi hittade i fjol utgjorde en del av begravningsritualer som hölls för att minnas lokala vikingakrigare från Rävala, inte vikingar från Sverige eller Danmark som miste livet på vägen österut”, sammanfattade arkeologen Mauri Kiudsoo vid Tallinns universitet år 2019.

Nyheten om vikingar hemmahörande i Estland fick dock ingen större uppmärksamhet i medierna utanför det lilla landet. Tanken på icke-skandinaviska vikingar tycks ha varit alltför främmande, för enligt den estniska vikingatidsexperten Marika Mägi har bilden av vikingen som en krigare från Norge, Danmark eller Sverige blivit ett så självklart ”faktum” att det är svårt att få ut något annat budskap.

Marika Mägi tror att även de så kallade baltisk-finländska folkslagen, som levde i stora delar av Baltikum och södra Finland, var vikingar.

Problemet är bara att världen inte verkar vara intresserad.

Baltikum var porten österut

Marika Mägi vet vad hon talar om. Som senior forskare i medeltidsarkeologi vid Tallinns universitet har hon i över 30 år forskat på Baltikums och Finlands bortglömda vikingatid.

År 2018 publicerade hon en bok om vikingatiden i det baltiska området med titeln In Austrvegr: The role of the eastern Baltic in viking age communication across the Baltic Sea. Tills för bara några år sedan var bokens ämne praktiskt taget outforskat.

De flesta känner till berättelserna om vikingarna som begav sig västerut och erövrade England, belägrade Paris och bosatte sig på Island och Grönland. Mindre känd är vikingarnas närvaro i öster, i Estland och i delar av Lettland och Finland.

På vikingatiden var dessa områden befolkade av två etniska grupper: balterna, som bebodde Litauen och halva Lettland, och de så kallade baltiska finländarna, eller östersjöfinländarna, som levde i Estland, halva Lettland och Finland, alla områden som vette mot Östersjön.

Kusterna här var viktiga anloppsplatser för de skandinaviska vikingarna när de färdades genom Ryssland för att handla med varor från exempelvis kalifatet i Bagdad eller Konstantinopel.

Om vädret var för dåligt för att man skulle kunna segla stannade vikingarna till vid den finländska och den baltiska kusten. Där kunde de vistas i veckor tills vädret blev bättre, berättar Marika Mägi.

”När man tittar på kartorna över de ryska floderna, så går alla de största farlederna genom Finska viken och Baltikum, främst Estland och Lettland”, påpekar Mägi och ställer en retorisk fråga: ”Hur kommer det sig att dessa regioner så sällan nämns i samband med vikingatiden?”

Hon tror att många av de händelser som enligt de gamla sagorna utspelades i Ryssland i själva verket hade Baltikum och Finland som sin skådeplats.

Dna har gett oss en ny syn på vikingen

Det finns all anledning att titta närmare på Baltikum för att få en djupare förståelse av vikingatiden.

Förutom de senaste fynden av svärd och smycken i Estland, grävde arkeologer åren 2008 och 2010 ut två klinkbyggda båtar av skandinaviskt ursprung på Estlands största ö Ösel.

I båtarna låg skelett av 41 vikingar som stupat i strid, eventuellt i kamp med andra vikingar. Analyser visade att de dog omkring år 750, så det råder inga tvivel om att de skandinaviska vikingarna från den allra tidigaste vikingatiden besökte Baltikum och Finland.

Detta faktum finns beskrivet i bland annat de nordiska sagorna, som nämner skandinavernas plundringståg till Finland och Austrvegr, den fornnordiska beteckningen för Baltikum.

Fynden av lokala smycken och särpräglade utsmyckningar på vapnen visar enligt Marika Mägi att den skandinaviska vikingakulturen spreds till östersjöfinländarna, som av allt att döma gav sig ut på plundringståg och alltså också var vikingar.

Även i de isländska sagorna nämns esterna som vikingr frá Estland, och i Livländska rimkrönikan från 1200-talet berättas att invånarna på den estländska ön Ösel inte fruktade någon, eftersom de hade fartyg med vilka de kuvade ”omgivande länder genom att plundra både kristna och hedningar”.

”Vi måste sluta se på vikingar som en viss etnisk grupp från Skandinavien. Viking var inte något man var, utan något man gjorde”, menar Marika Mägi.

”Man ’drog i viking’. Vikingarna var en sällsam kombination av krigare, pirater och handelsmän. Deras livsstil präglade kulturen inte bara i Skandinavien, utan även i varierande grad i Finland, Estland och Lettland från omkring år 800”, fortsätter hon.

Det faktum att vikingarna inte var knutna till en viss skandinavisk etnicitet, utan mer bör betraktas som en sysselsättning och en livsstil, slogs även fast år 2020.

Då publicerade en internationell forskargrupp med den danske dna-forskaren Eske Willerslev i spetsen en stor dna-kartläggning av flera hundra skelett från vikingagravar runtom i Europa.

Studien visade att vikingarna inte alls var något homogent, etniskt välavgränsat folk, utan en sammansatt grupp av flera olika etniciteter.

Den banbrytande dna-forskningen utgör ännu ett bevis för att vikingen var mer än bara en blåögd krigare med rötter i Skandinavien.

Estniska vikingar ignoreras

Enligt Marika Mägi är det hög tid att forskarna börjar intressera sig mer för östersjöfinländarnas roll under vikingatiden.

Det är historikern Kasper H. Andersen, verksam vid Moesgaard Museum i Aarhus och expert på vikingarnas etnicitet och identitet, beredd att skriva under på.

”Vikingen är inte något vi har patent på här i Norden. Det finns en öppning för estländarna och finländarna att inkludera vikingatiden i sin egen historia. Som jag ser det är de fullt berättigade att kalla sig vikingar”, säger han.

Om vikingatiden verkligen ska kunna lyftas fram i de finländska och baltiska historieböckerna krävs dock mer forskning i ämnet, medger Marika Mägi.

”De flesta arkeologer i Estland är mer intresserade av tiden efter vikingatiden. Det var först då det blev vanligt att lägga artefakter i gravarna, vilket innebär att det finns mer material att analysera”, förklarar hon.

Ett annat problem är att samla in all forskning som finns och göra den allmänt tillgänglig. Det arbetet har Marika Mägi nu påbörjat. Hon har nämligen fått medel för att upprätta en digital förteckning över alla fynd som gjorts på Ösel.

”Jag vet inte om jag kommer att få se ett genombrott under min livstid, men grunden till att vi ska kunna berätta de baltiska ländernas vikingatida historia håller åtminstone på att läggas”, säger hon.

Marika Mägi medger att det kommer att bli ett mycket stort arbete att nyansera bilden av vikingen.

”Det är inte så att mina kollegor i Skandinavien, England och Frankrike förnekar vikingarnas existens i Östeuropa. De är bara inte särskilt intresserade av att höra talas om det”, säger hon.

Forskare: berättigad kritik

Kasper H. Andersen på Moesgaard Museum i Danmark förstår Marika Mägis frustration och ger henne rätt i sin kritik.

”Det råder inga tvivel om att skandinaverna – och världen i stort – har bortsett från finländarna och balterna när det gäller vikingarna. Den bild de flesta har av vikingen kommer från 1800-talets förhärligande av de danska, norska och svenska vikingarnas bedrifter. Den bilden är svår att förändra”, säger han.

Trots det tänker man göra ett försök på Moesgaard Museum. Under år 2022 ska museet öppna en ny särutställning kallad Rus – Vikinger i Øst.

”Utställningen går på djupet med det vi vet om vikingatiden i Estland och södra Finland, nuvarande Ryssland och Ukraina, och ända ner till arabiska och bysantinska områden. Så vi drar åtminstone vårt strå till stacken för att ge vikingens roll i Östeuropa mer uppmärksamhet”, säger han.

Av Andreas Ebbesen Jensen,  Niels-Peter Granzow Busch

VIKINGARNA FILADE TÄNDERNA

Det var osteologen (skelettforskaren) Caroline Ancini som gjorde den första större studien och fann att 10 procent av männen* (men inga av kvinnorna) bland de undersökta skeletten från (nuv.) södra Sverige under vikingatiden hade filat horisontella linjer i sina tänder. Skårorna hade sedan färgats rött eller svart. Sedan dess har man uppmärksammat liknande fynd på så vitt skilda platser som Sigtuna, Gotland och i en massgrav av nordbor i England. Samtliga vikingatida.

Ingen är helt säker på vad som ligger bakom! Bärsärkar som vill verka ännu mer skrämmande, har någon föreslagit. Men skeletten med de filade tänderna är osedvanligt befriade från stridsskador, vilket har fått en annan att föreslå att det skulle röra sig om ett skrå av handelsmän som på detta sätt vill markera sin ställning och gemenskap. Inte heller det har fått allmän uppslutning. Vi får nog avvakta fler fynd för att kunna dra mer säker kunskap.

Intill dess kan du studera ett vikingatida tandgarnityr lite närmare i den här lilla filmen från Historiska museet

Försteantikvarie Gunnar Andersson: ”Vikingarnas filade tänder” (svesnkt tal, 3 min 18 sek): https://www.youtube.com/watch?v=U4eqyoxRFy0&t=11s

TILLÄGG: I Arcinis studie rör det sig om 24 män bland 524 undersökta skelett av båda könen. Enligt Andersson ovan har man nu belagt drygt 100 fall av filade tänder.

BILD: ganska kraftiga ingrepp som säkerligen inte var nyttiga för tandhälsan.

HARALD BLÅTANDS GRAV FUNNEN

 VIKINGAKUNGEN HARALD BLÅTANDS GRAV FUNNEN

I samband med renoveringen av Lunds domkyrkas tak så lyftes bland annat de 35 ton tunga tornen ned. De som var där beskriver det som ett ”spektakulärt skådespel”, som dock höll på att bli ännu mer spektakulärt när man kände att marken gav vika under den väldiga 500-tons lyftkranen. Nu blev det bara en mindre sättning som inte påverkade själva arbetet något nämnvärt. Men uppenbarligen fanns det något i marken som måste undersökas innan man lyfter på de nyrenoverade tornen igen.

Förbluffade arkeologer fann resterna av en tidig träkyrka och en krypta med den sedan urminnes tider omtvistade Harald Blåtands grav.

VEM VAR HARALD?

Harald Blåtand Gormsson är en av de mest betydelsefulla kungarna i Norden under vikingatiden. Han var son till den danske kungen Gorm den gamle och drottning Tyra Danebot. Harald blev kung i Danmark omkr. 960, men även i Norge tio år senare. Han lät med våld och kraft kristna danskarna.

Och den som är intresserad kan fortfarande åka och titta på den stora runsten som Harald lät rista vid kungaresidenset Jellinge.

”Harald kung lät göra dessa kummel (runsten) efter Gorm, sin fader, och efter Tyrvi (Thyra), sin moder. Den Harald som lagt under sig hela Danmark och Norge och som kristnade danerna.”

Jellingestenen räknas som ett av de mest fantastiska monumenten från vikingatiden och det är för övrigt första gången Danmark nämns.

TRELLEBORGAR

Som ett led att kontrollera sitt väldiga rike lät kung Harald uppföra en lång rad fortifikationer, så kallade ”trelleborgar”, varav inte minst Trelleborg i Skåne fått sitt namn. Vissa forskare har länge misstänkt att det fanns en trelleborg även i Lund och att det var dit kung Harald fördes efter att ha avlidit i samband med inbördeskriget mot hans egen son Sven Tveskägg.

Hans barnbarn Sven Estridsen intervjuades i slutet av 1000-talet av den tyske skriftställaren Adam av Bremen som skrev följande: ”Plötsligt igångsattes alltså ett uppror, danerna avsvor sig kristendomen, upphöjde Sven till kung och förklarade Harald krig. … I detta eländiga krig blev Harald och hans anhängare besegrade. Kungen själv sårades och flydde ur striden, gick ombord på ett skepp och lyckades undkomma...”. Andra källor berättar att kung Harald försmädligt nog träffades av en pil i ändalykten. Vilket således snart kan bekräftas eller avfärdas. Kung Harald skall kort efter sin skadeskjutning ha avlidit.

Adam menar att liket togs till Roskilde och begravdes i treenighetens kyrka. Men forskare har länge misstänkt att han i stället togs till ett område som fortfarande kontrollerades av hans trupper och jordfästes där.

Dagens fynd bekräftar den teorin och nu måste Lunds, Skånes, Danmarks och rentav hela vikingatidens historia skrivas om.

HUR KÄND ÄR HARALD?

Tekniken som säkerligen flera av oss använder dagligdags, BLUETOTH, är faktiskt döpt efter den gamle vikingakungen Blåtand, och hans stiliserade initialer HB är logotypen för Bluetoth. Skånetrafiken har för övrigt ett regionaltåg som är döpt till hans ära, pågatåget Harald Blåtand.

FOTO: Haralds grav + Lunds domkyrkas tak tas av den 22 mars 2022 (foto: Sydställningar)

Vikingarna och deras största slag

 

Slaget vid Svolder skördade många krigares liv. Till dem som stupade hörde den norske konungen Olav Tryggvason.

Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.

I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.

793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
  
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
  
  Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
  
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
  
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
  
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.

Osebergsskeppet hittades i en gravhög i Vestfolds fylke i Norge i början av 1900-talet.

Efter sin seger valde Erik Segersäll att slå sig samman med den vendiske hertigen Burislav, och enligt Adam av Bremen äktade han dennes dotter Sigrid Storråda med vilken han fick sonen Olof, som blev kung med tillnamnet Skötkonung – den förste sveakung som lät döpa sig. Det råder dock viss historisk förvirring beträffande vem eller vilka som var Eriks drottning/drottningar.
  
Erik Segersäll avled 995.
  
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
  
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
  
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
  
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
  
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.

Dagens Stamford Bridge anses vara lokaliserad till ungefär samma plats där det slaget 1066 utkämpades.

Slaget vid Stamford Bridge den 25 september 1066 är anmärkningsvärt på så sätt att det var engelsmännens sista slag innan de invaderades och vid Hastings besegrades av den normandiske hertigen Vilhelm (William) Bastarden och hans trupper. Vilhelm kom i kraft av sin seger hädanefter att kallas ”erövraren”. Det hjälpte därför föga att den engelske monarken Harald Godwinsson betvingade en norsk här under ledning av konung Harald Hårdråde vid Stamford.
  
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
   
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
  
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och kom att anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.

Tommy Hansson

Viking Burials Uncovered on Scottish Island

 

In 2015, a previously hidden Viking cemetery was uncovered on the north east coast of Papa Westray, Orkney. We’re thrilled to have secured funding to learn more about the site.

We commissioned AOC Archaeology to carry out a series of small-scale excavations on:

• a rare boat burial
• a richly furnished grave
• stone-built cairns, which may have a funerary association.

Although far from being the only Viking-age graves in Orkney, these burials give us a valuable opportunity to investigate the remains using cutting-edge scientific techniques and analysis.

Post-excavation work on the human remains and artefacts has only just begun, but the results so far are tantalising!

What, Where, When?

The burials were discovered atop a windblown sand ridge above the seashore, looking out to the Holm of Papa.

Various landscape surveys conducted over the last 30 years, including one by our predecessor body the Royal Commission on the Ancient and Historic Monuments of Scotland (RCAHMS) in 1982, identified a typical Orkney ‘farm mound’. That’s a deposit of soft loamy, brown earth with a few limpet shells exposed by erosion. This could relate to prehistoric or early medieval activity, but we don’t have any previous record of burials there.

In March 2015 the landowner discovered human bones and, recognising their potential significance, swiftly contacted Orkney Council Archaeologist, Julie Gibson.

Once it was confirmed the bones were human and likely to be very old, AOC carried out an excavation under our human remains call-off contract. This is a rapid response programme designed to investigate and recover unexpected discoveries of archaeological human remains.

Secret in the sand dunes

Excavation of the burial and surrounding area found a body placed within a simple grave cut into the sand. There was no evidence of a coffin, stone lining or grave marker.

The body had been laid in the grave in a crouched position on its right side, spine slightly curved and legs crossed. We didn’t find any grave goods (items buried along with the body), but immediately around the bones the sand was discoloured and stained due to the decomposition of organic remains such as body tissues and/or clothing.

An initial assessment of the human remains by AOC osteologist, Dr Rachel Ives, suggests the individual was a mature adult, possibly male. Radiocarbon dating of a bone sample confirmed the burial is Iron Age in date, pre-dating subsequent burials by over 1,000 years.

Analysis at the AOC lab

A Viking Boat

Just a few months after this incredible discovery, another deposit of human remains was found nearby.

Investigation of the exposed remains and surrounding area revealed a stone edged grave, cut underneath the remains of disturbed cairn.

But it quickly became clear this was not a simple burial.

AOC found linear organic stains in the sand from timber planks and a scatter of iron clench bolts. Further work revealed over 200 iron fittings of a form typically associated with clinker-built timber boats.

The boat would have measured between around 4.8 m long and 1.4 m wide. It’s likely the grave originally had a low mound of stone covering it. An upright stone at the east end of the grave, marking the prow, is almost certainly a grave marker.

This is particularly exciting because only ten boat burials from this period have been found to date in Scotland. Most were excavated in the 19th century, meaning they haven’t been recorded to modern archaeological standards.

Another discovery

In August 2015, AOC returned to investigate yet another find!

Excavation revealed the remains of a truncated rectangular stone cairn. Below this mound was a burial in a stone-lined grave. Many of the slabs used to line the grave had collapsed, covering the remains of a person buried with a fascinating suite of grave goods.

The body had been laid on their right side in a crouched position. Despite damage caused by the collapsed stone slabs the skeleton was well preserved, with the exception of the feet.

After the body had been placed in the grave a large iron sword, possibly still within its scabbard, was laid across it. The hilt pointed towards the feet and the tip of the blade was across the face. A shield boss was found at the individual’s shoulder, suggesting a wooden shield had also been placed over the body during the burial.

In this photo most of the skeleton has been carefully block lifted, with only the iron sword and the skull and arm bone it is resting upon still to be recovered. © AOC Archaeology

A bundle of wooden and iron objects was found behind the skeleton. They were block lifted in the field by AOC’s senior conservator, Gretel Evans.  It’s possible these represent a collection of iron arrowheads, but we need to carry out further work to investigate this theory.

Other objects awaiting analysis and conservation include a large knife (or possibly a spearhead); and a group of iron tools, textiles and organics.

What happens next?

Similarities with burials previously uncovered at Scar suggest the graves may belong to first-generation Norwegian settlers. The discoveries could provide us with a wealth of information on Orkney’s Viking community during the 10th century.

We’re hugely excited to be able to sponsor post-excavation work on the human remains and artefacts.

A detailed programme is now being prepared to find out more. It will include bone and artefact analysis, radiocarbon dating and conservation by an internationally renowned team of experts.

We’ll be sharing regular updates to let you know what we find out about these Viking burials.