Den hårde Haralds mynt upphittat i…. Ungern!
fredag 29 juli 2022
NYTT VIKINGAFYND
torsdag 14 april 2022
Östersjöns bortglömda vikingar
I århundraden har forskarna förbisett ett vikingafolk som mycket väl kunde mäta sig med havets krigare från Skandinavien: de östersjöfinländska stammarna. De höll till i Baltikum och Finland, men har konsekvent ignorerats.
År 2018 gjorde en grupp arkeologer ett enastående fynd i norra Estland. Inte långt från kusten, i ett område som tidigare kallades Rävala, låg en gravplats med rester av ett hundratal svärd från vikingatiden.
Aldrig förr hade arkeologer hittat så många vikingasvärd i Estland. Vapnen är från mitten av 900-talet och av så kallad typ H, vikingatidens vanligaste.
Först antog arkeologerna att svärden var minnesmärken över vikingar som mist livet på väg till Estland från Skandinavien, men bilden förändrades när arkeologerna året därpå hittade ännu en gravplats bara några meter från den första.
Där hittade man smycken, bland annat en särskild brosch, som vanligen bars av krigare från sydvästra Finland och nordvästra Estland. Smyckena var från exakt samma period som svärden som återfanns året innan.
”Det nya fyndet ger oss all anledning att tro att resterna av svärden som vi hittade i fjol utgjorde en del av begravningsritualer som hölls för att minnas lokala vikingakrigare från Rävala, inte vikingar från Sverige eller Danmark som miste livet på vägen österut”, sammanfattade arkeologen Mauri Kiudsoo vid Tallinns universitet år 2019.
Nyheten om vikingar hemmahörande i Estland fick dock ingen större uppmärksamhet i medierna utanför det lilla landet. Tanken på icke-skandinaviska vikingar tycks ha varit alltför främmande, för enligt den estniska vikingatidsexperten Marika Mägi har bilden av vikingen som en krigare från Norge, Danmark eller Sverige blivit ett så självklart ”faktum” att det är svårt att få ut något annat budskap.
Marika Mägi tror att även de så kallade baltisk-finländska folkslagen, som levde i stora delar av Baltikum och södra Finland, var vikingar.
Problemet är bara att världen inte verkar vara intresserad.
Baltikum var porten österut
Marika Mägi vet vad hon talar om. Som senior forskare i medeltidsarkeologi vid Tallinns universitet har hon i över 30 år forskat på Baltikums och Finlands bortglömda vikingatid.
År 2018 publicerade hon en bok om vikingatiden i det baltiska området med titeln In Austrvegr: The role of the eastern Baltic in viking age communication across the Baltic Sea. Tills för bara några år sedan var bokens ämne praktiskt taget outforskat.
De flesta känner till berättelserna om vikingarna som begav sig västerut och erövrade England, belägrade Paris och bosatte sig på Island och Grönland. Mindre känd är vikingarnas närvaro i öster, i Estland och i delar av Lettland och Finland.
På vikingatiden var dessa områden befolkade av två etniska grupper: balterna, som bebodde Litauen och halva Lettland, och de så kallade baltiska finländarna, eller östersjöfinländarna, som levde i Estland, halva Lettland och Finland, alla områden som vette mot Östersjön.
Kusterna här var viktiga anloppsplatser för de skandinaviska vikingarna när de färdades genom Ryssland för att handla med varor från exempelvis kalifatet i Bagdad eller Konstantinopel.
Om vädret var för dåligt för att man skulle kunna segla stannade vikingarna till vid den finländska och den baltiska kusten. Där kunde de vistas i veckor tills vädret blev bättre, berättar Marika Mägi.
”När man tittar på kartorna över de ryska floderna, så går alla de största farlederna genom Finska viken och Baltikum, främst Estland och Lettland”, påpekar Mägi och ställer en retorisk fråga: ”Hur kommer det sig att dessa regioner så sällan nämns i samband med vikingatiden?”
Hon tror att många av de händelser som enligt de gamla sagorna utspelades i Ryssland i själva verket hade Baltikum och Finland som sin skådeplats.
Dna har gett oss en ny syn på vikingen
Det finns all anledning att titta närmare på Baltikum för att få en djupare förståelse av vikingatiden.
Förutom de senaste fynden av svärd och smycken i Estland, grävde arkeologer åren 2008 och 2010 ut två klinkbyggda båtar av skandinaviskt ursprung på Estlands största ö Ösel.
I båtarna låg skelett av 41 vikingar som stupat i strid, eventuellt i kamp med andra vikingar. Analyser visade att de dog omkring år 750, så det råder inga tvivel om att de skandinaviska vikingarna från den allra tidigaste vikingatiden besökte Baltikum och Finland.
Detta faktum finns beskrivet i bland annat de nordiska sagorna, som nämner skandinavernas plundringståg till Finland och Austrvegr, den fornnordiska beteckningen för Baltikum.
Fynden av lokala smycken och särpräglade utsmyckningar på vapnen visar enligt Marika Mägi att den skandinaviska vikingakulturen spreds till östersjöfinländarna, som av allt att döma gav sig ut på plundringståg och alltså också var vikingar.
Även i de isländska sagorna nämns esterna som vikingr frá Estland, och i Livländska rimkrönikan från 1200-talet berättas att invånarna på den estländska ön Ösel inte fruktade någon, eftersom de hade fartyg med vilka de kuvade ”omgivande länder genom att plundra både kristna och hedningar”.
”Vi måste sluta se på vikingar som en viss etnisk grupp från Skandinavien. Viking var inte något man var, utan något man gjorde”, menar Marika Mägi.
”Man ’drog i viking’. Vikingarna var en sällsam kombination av krigare, pirater och handelsmän. Deras livsstil präglade kulturen inte bara i Skandinavien, utan även i varierande grad i Finland, Estland och Lettland från omkring år 800”, fortsätter hon.
Det faktum att vikingarna inte var knutna till en viss skandinavisk etnicitet, utan mer bör betraktas som en sysselsättning och en livsstil, slogs även fast år 2020.
Då publicerade en internationell forskargrupp med den danske dna-forskaren Eske Willerslev i spetsen en stor dna-kartläggning av flera hundra skelett från vikingagravar runtom i Europa.
Studien visade att vikingarna inte alls var något homogent, etniskt välavgränsat folk, utan en sammansatt grupp av flera olika etniciteter.
Den banbrytande dna-forskningen utgör ännu ett bevis för att vikingen var mer än bara en blåögd krigare med rötter i Skandinavien.
Estniska vikingar ignoreras
Enligt Marika Mägi är det hög tid att forskarna börjar intressera sig mer för östersjöfinländarnas roll under vikingatiden.
Det är historikern Kasper H. Andersen, verksam vid Moesgaard Museum i Aarhus och expert på vikingarnas etnicitet och identitet, beredd att skriva under på.
”Vikingen är inte något vi har patent på här i Norden. Det finns en öppning för estländarna och finländarna att inkludera vikingatiden i sin egen historia. Som jag ser det är de fullt berättigade att kalla sig vikingar”, säger han.
Om vikingatiden verkligen ska kunna lyftas fram i de finländska och baltiska historieböckerna krävs dock mer forskning i ämnet, medger Marika Mägi.
”De flesta arkeologer i Estland är mer intresserade av tiden efter vikingatiden. Det var först då det blev vanligt att lägga artefakter i gravarna, vilket innebär att det finns mer material att analysera”, förklarar hon.
Ett annat problem är att samla in all forskning som finns och göra den allmänt tillgänglig. Det arbetet har Marika Mägi nu påbörjat. Hon har nämligen fått medel för att upprätta en digital förteckning över alla fynd som gjorts på Ösel.
”Jag vet inte om jag kommer att få se ett genombrott under min livstid, men grunden till att vi ska kunna berätta de baltiska ländernas vikingatida historia håller åtminstone på att läggas”, säger hon.
Marika Mägi medger att det kommer att bli ett mycket stort arbete att nyansera bilden av vikingen.
”Det är inte så att mina kollegor i Skandinavien, England och Frankrike förnekar vikingarnas existens i Östeuropa. De är bara inte särskilt intresserade av att höra talas om det”, säger hon.
Forskare: berättigad kritik
Kasper H. Andersen på Moesgaard Museum i Danmark förstår Marika Mägis frustration och ger henne rätt i sin kritik.
”Det råder inga tvivel om att skandinaverna – och världen i stort – har bortsett från finländarna och balterna när det gäller vikingarna. Den bild de flesta har av vikingen kommer från 1800-talets förhärligande av de danska, norska och svenska vikingarnas bedrifter. Den bilden är svår att förändra”, säger han.
Trots det tänker man göra ett försök på Moesgaard Museum. Under år 2022 ska museet öppna en ny särutställning kallad Rus – Vikinger i Øst.
”Utställningen går på djupet med det vi vet om vikingatiden i Estland och södra Finland, nuvarande Ryssland och Ukraina, och ända ner till arabiska och bysantinska områden. Så vi drar åtminstone vårt strå till stacken för att ge vikingens roll i Östeuropa mer uppmärksamhet”, säger han.
Av Andreas Ebbesen Jensen, Niels-Peter Granzow Busch
lördag 9 april 2022
VIKINGARNA FILADE TÄNDERNA
Det var osteologen (skelettforskaren) Caroline Ancini som gjorde den första större studien och fann att 10 procent av männen* (men inga av kvinnorna) bland de undersökta skeletten från (nuv.) södra Sverige under vikingatiden hade filat horisontella linjer i sina tänder. Skårorna hade sedan färgats rött eller svart. Sedan dess har man uppmärksammat liknande fynd på så vitt skilda platser som Sigtuna, Gotland och i en massgrav av nordbor i England. Samtliga vikingatida.
fredag 1 april 2022
HARALD BLÅTANDS GRAV FUNNEN
VIKINGAKUNGEN HARALD BLÅTANDS GRAV FUNNEN
torsdag 20 januari 2022
Vikingarna och deras största slag
Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.
I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.
793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.
Erik Segersäll avled 995.
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och kom att anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.
måndag 1 november 2021
Viking Burials Uncovered on Scottish Island
In 2015, a previously hidden Viking cemetery was uncovered on the north east coast of Papa Westray, Orkney. We’re thrilled to have secured funding to learn more about the site.
We commissioned AOC Archaeology to carry out a series of small-scale excavations on:
- a rare boat burial
- a richly furnished grave
- stone-built cairns, which may have a funerary association.
Although far from being the only Viking-age graves in Orkney, these burials give us a valuable opportunity to investigate the remains using cutting-edge scientific techniques and analysis.
Post-excavation work on the human remains and artefacts has only just begun, but the results so far are tantalising!
What, Where, When?
The burials were discovered atop a windblown sand ridge above the seashore, looking out to the Holm of Papa.
Various landscape surveys conducted over the last 30 years, including one by our predecessor body the Royal Commission on the Ancient and Historic Monuments of Scotland (RCAHMS) in 1982, identified a typical Orkney ‘farm mound’. That’s a deposit of soft loamy, brown earth with a few limpet shells exposed by erosion. This could relate to prehistoric or early medieval activity, but we don’t have any previous record of burials there.
In March 2015 the landowner discovered human bones and, recognising their potential significance, swiftly contacted Orkney Council Archaeologist, Julie Gibson.
Once it was confirmed the bones were human and likely to be very old, AOC carried out an excavation under our human remains call-off contract. This is a rapid response programme designed to investigate and recover unexpected discoveries of archaeological human remains.
Secret in the sand dunes
Excavation of the burial and surrounding area found a body placed within a simple grave cut into the sand. There was no evidence of a coffin, stone lining or grave marker.
The body had been laid in the grave in a crouched position on its right side, spine slightly curved and legs crossed. We didn’t find any grave goods (items buried along with the body), but immediately around the bones the sand was discoloured and stained due to the decomposition of organic remains such as body tissues and/or clothing.
An initial assessment of the human remains by AOC osteologist, Dr Rachel Ives, suggests the individual was a mature adult, possibly male. Radiocarbon dating of a bone sample confirmed the burial is Iron Age in date, pre-dating subsequent burials by over 1,000 years.
A Viking Boat
Just a few months after this incredible discovery, another deposit of human remains was found nearby.
Investigation of the exposed remains and surrounding area revealed a stone edged grave, cut underneath the remains of disturbed cairn.
But it quickly became clear this was not a simple burial.
AOC found linear organic stains in the sand from timber planks and a scatter of iron clench bolts. Further work revealed over 200 iron fittings of a form typically associated with clinker-built timber boats.
The boat would have measured between around 4.8 m long and 1.4 m wide. It’s likely the grave originally had a low mound of stone covering it. An upright stone at the east end of the grave, marking the prow, is almost certainly a grave marker.
This is particularly exciting because only ten boat burials from this period have been found to date in Scotland. Most were excavated in the 19th century, meaning they haven’t been recorded to modern archaeological standards.
Another discovery
In August 2015, AOC returned to investigate yet another find!
Excavation revealed the remains of a truncated rectangular stone cairn. Below this mound was a burial in a stone-lined grave. Many of the slabs used to line the grave had collapsed, covering the remains of a person buried with a fascinating suite of grave goods.
The body had been laid on their right side in a crouched position. Despite damage caused by the collapsed stone slabs the skeleton was well preserved, with the exception of the feet.
After the body had been placed in the grave a large iron sword, possibly still within its scabbard, was laid across it. The hilt pointed towards the feet and the tip of the blade was across the face. A shield boss was found at the individual’s shoulder, suggesting a wooden shield had also been placed over the body during the burial.
A bundle of wooden and iron objects was found behind the skeleton. They were block lifted in the field by AOC’s senior conservator, Gretel Evans. It’s possible these represent a collection of iron arrowheads, but we need to carry out further work to investigate this theory.
Other objects awaiting analysis and conservation include a large knife (or possibly a spearhead); and a group of iron tools, textiles and organics.
What happens next?
Similarities with burials previously uncovered at Scar suggest the graves may belong to first-generation Norwegian settlers. The discoveries could provide us with a wealth of information on Orkney’s Viking community during the 10th century.
We’re hugely excited to be able to sponsor post-excavation work on the human remains and artefacts.
A detailed programme is now being prepared to find out more. It will include bone and artefact analysis, radiocarbon dating and conservation by an internationally renowned team of experts.
måndag 25 oktober 2021
The Historical Truth Behind Lagertha
Lagertha is one of the main characters in the Irish-Canadian TV series ‘Vikings’ from History Channel. From all of the main characters (i.e. Ragnar Lothbrok, Rollo, Björn, or Aslaug), she has been the most accurately portrayed in the show (from the historical point of view) thus far. However, there are still certain inaccuracies which stem from the artistic license of the producers and writers of the serial.
According to the legend, Lagertha was a Norwegian Viking shieldmaiden who subsequently married famed Norse chieftain Ragnar Lothbrok. Her life and deeds were recorded by the Danish scholar Saxo Grammaticus (known as Saxo the Grammarist in English) during the 12th century in one of his works entitled ‘Gesta Danorum’ (or ‘The Deeds of the Danes’ in translation). She is particularly remarked in Book IX of the aforementioned medieval manuscript.
It is quite likely that the way Saxo Grammaticus mentioned her in this chapter (namely ‘Lathgertha’) may have been a Latinised form of the Old Norse name ‘Hlaðgerðr’ (Hladgerdr). Additionally, she can be equally found in English language sources under slight variations such as ‘Ladgertha’ or ‘Ladgerda’.
Lagertha played by Canadian actress Katheryn Winnick in History Channel’s ‘Vikings’. Image source: www.fanuru.com
According to ‘Gesta Danorum’, her life as a longtime warrior began at the point when Frø, a semi-legendary Swedish king, invaded early medieval Norway and murdered the Norwegian king of the time by the name Siward. After this, Frø, a tyrant by nature, eventually relocated the women belonging to Siward’s family in a brothel, as a sign of defiance and public humiliation. When Ragnar Lothbrok heard the news about the death of king Siward, he decided to avenge him. As a matter of fact, he and king Siward were believed to have been relatives (with Siward being his grandfather according to a legend).
During the clash in which Lothbrok took part, the women who had been humiliated by Frø dressed themselves in men’s clothing and fought against Frø on behalf of Ragnar. Lagertha was the leader amongst them and played a pivotal part in Frø’s defeat.
Saxo Grammaticus depicted her in his chronicle as a brave amazon ‘who though a maiden, had the courage of a man’. So it was that, after the defeat of Frø, according to the same chronicle written by Saxo Grammaticus, Ragnar, impressed by how boldly she had fought in that fierce battle, sought her hand. She eventually accepted and together they had a son by the name Fridleif (instead of Björn, as scripted in the TV series) as well as two daughters.
Not long thereafter, Ragnar divorced Lagertha in order to mary Thora Borgarhjört (who was the daughter of the King of Sweden Herraud). Because of this, Lagertha had slain him and ruled over Norway herself, without sharing the throne with her former husband anymore.
There is much debate regarding the historicity of Lagertha (as well as regarding the other characters from ‘Gesta Danorum’) to as how real was she during the Viking Age. Some historians claim that Lagertha is a fictional character, others that she must have been a certain woman by the name Thorgerd who is described in other early medieval chronicles of the 6th century.
Documentation sources and external links:
- Better to Rule Alone: Lagertha on www.hubpages.com
- Lagertha: The Real Shieldmaiden on www.normandescendants.org
- Lagertha on www.wikipedia.org (in English)
- The Danish History/Book IX on www.en.wikisource.org (in English)
- Women in the Viking Age by Judith Jesch on Google Books (in English)










