I århundraden har forskarna förbisett ett vikingafolk som mycket väl kunde mäta sig med havets krigare från Skandinavien: de östersjöfinländska stammarna. De höll till i Baltikum och Finland, men har konsekvent ignorerats.
År 2018 gjorde en grupp arkeologer ett enastående fynd i norra Estland. Inte långt från kusten, i ett område som tidigare kallades Rävala, låg en gravplats med rester av ett hundratal svärd från vikingatiden.
Aldrig förr hade arkeologer hittat så många vikingasvärd i Estland. Vapnen är från mitten av 900-talet och av så kallad typ H, vikingatidens vanligaste.
Först antog arkeologerna att svärden var minnesmärken över vikingar som mist livet på väg till Estland från Skandinavien, men bilden förändrades när arkeologerna året därpå hittade ännu en gravplats bara några meter från den första.
Där hittade man smycken, bland annat en särskild brosch, som vanligen bars av krigare från sydvästra Finland och nordvästra Estland. Smyckena var från exakt samma period som svärden som återfanns året innan.
”Det nya fyndet ger oss all anledning att tro att resterna av svärden som vi hittade i fjol utgjorde en del av begravningsritualer som hölls för att minnas lokala vikingakrigare från Rävala, inte vikingar från Sverige eller Danmark som miste livet på vägen österut”, sammanfattade arkeologen Mauri Kiudsoo vid Tallinns universitet år 2019.
Nyheten om vikingar hemmahörande i Estland fick dock ingen större uppmärksamhet i medierna utanför det lilla landet. Tanken på icke-skandinaviska vikingar tycks ha varit alltför främmande, för enligt den estniska vikingatidsexperten Marika Mägi har bilden av vikingen som en krigare från Norge, Danmark eller Sverige blivit ett så självklart ”faktum” att det är svårt att få ut något annat budskap.
Marika Mägi tror att även de så kallade baltisk-finländska folkslagen, som levde i stora delar av Baltikum och södra Finland, var vikingar.
Problemet är bara att världen inte verkar vara intresserad.
Baltikum var porten österut
Marika Mägi vet vad hon talar om. Som senior forskare i medeltidsarkeologi vid Tallinns universitet har hon i över 30 år forskat på Baltikums och Finlands bortglömda vikingatid.
År 2018 publicerade hon en bok om vikingatiden i det baltiska området med titeln In Austrvegr: The role of the eastern Baltic in viking age communication across the Baltic Sea. Tills för bara några år sedan var bokens ämne praktiskt taget outforskat.
De flesta känner till berättelserna om vikingarna som begav sig västerut och erövrade England, belägrade Paris och bosatte sig på Island och Grönland. Mindre känd är vikingarnas närvaro i öster, i Estland och i delar av Lettland och Finland.
På vikingatiden var dessa områden befolkade av två etniska grupper: balterna, som bebodde Litauen och halva Lettland, och de så kallade baltiska finländarna, eller östersjöfinländarna, som levde i Estland, halva Lettland och Finland, alla områden som vette mot Östersjön.
Kusterna här var viktiga anloppsplatser för de skandinaviska vikingarna när de färdades genom Ryssland för att handla med varor från exempelvis kalifatet i Bagdad eller Konstantinopel.
Om vädret var för dåligt för att man skulle kunna segla stannade vikingarna till vid den finländska och den baltiska kusten. Där kunde de vistas i veckor tills vädret blev bättre, berättar Marika Mägi.
”När man tittar på kartorna över de ryska floderna, så går alla de största farlederna genom Finska viken och Baltikum, främst Estland och Lettland”, påpekar Mägi och ställer en retorisk fråga: ”Hur kommer det sig att dessa regioner så sällan nämns i samband med vikingatiden?”
Hon tror att många av de händelser som enligt de gamla sagorna utspelades i Ryssland i själva verket hade Baltikum och Finland som sin skådeplats.
Dna har gett oss en ny syn på vikingen
Det finns all anledning att titta närmare på Baltikum för att få en djupare förståelse av vikingatiden.
Förutom de senaste fynden av svärd och smycken i Estland, grävde arkeologer åren 2008 och 2010 ut två klinkbyggda båtar av skandinaviskt ursprung på Estlands största ö Ösel.
I båtarna låg skelett av 41 vikingar som stupat i strid, eventuellt i kamp med andra vikingar. Analyser visade att de dog omkring år 750, så det råder inga tvivel om att de skandinaviska vikingarna från den allra tidigaste vikingatiden besökte Baltikum och Finland.
Detta faktum finns beskrivet i bland annat de nordiska sagorna, som nämner skandinavernas plundringståg till Finland och Austrvegr, den fornnordiska beteckningen för Baltikum.
Fynden av lokala smycken och särpräglade utsmyckningar på vapnen visar enligt Marika Mägi att den skandinaviska vikingakulturen spreds till östersjöfinländarna, som av allt att döma gav sig ut på plundringståg och alltså också var vikingar.
Även i de isländska sagorna nämns esterna som vikingr frá Estland, och i Livländska rimkrönikan från 1200-talet berättas att invånarna på den estländska ön Ösel inte fruktade någon, eftersom de hade fartyg med vilka de kuvade ”omgivande länder genom att plundra både kristna och hedningar”.
”Vi måste sluta se på vikingar som en viss etnisk grupp från Skandinavien. Viking var inte något man var, utan något man gjorde”, menar Marika Mägi.
”Man ’drog i viking’. Vikingarna var en sällsam kombination av krigare, pirater och handelsmän. Deras livsstil präglade kulturen inte bara i Skandinavien, utan även i varierande grad i Finland, Estland och Lettland från omkring år 800”, fortsätter hon.
Det faktum att vikingarna inte var knutna till en viss skandinavisk etnicitet, utan mer bör betraktas som en sysselsättning och en livsstil, slogs även fast år 2020.
Då publicerade en internationell forskargrupp med den danske dna-forskaren Eske Willerslev i spetsen en stor dna-kartläggning av flera hundra skelett från vikingagravar runtom i Europa.
Studien visade att vikingarna inte alls var något homogent, etniskt välavgränsat folk, utan en sammansatt grupp av flera olika etniciteter.
Den banbrytande dna-forskningen utgör ännu ett bevis för att vikingen var mer än bara en blåögd krigare med rötter i Skandinavien.
Estniska vikingar ignoreras
Enligt Marika Mägi är det hög tid att forskarna börjar intressera sig mer för östersjöfinländarnas roll under vikingatiden.
Det är historikern Kasper H. Andersen, verksam vid Moesgaard Museum i Aarhus och expert på vikingarnas etnicitet och identitet, beredd att skriva under på.
”Vikingen är inte något vi har patent på här i Norden. Det finns en öppning för estländarna och finländarna att inkludera vikingatiden i sin egen historia. Som jag ser det är de fullt berättigade att kalla sig vikingar”, säger han.
Om vikingatiden verkligen ska kunna lyftas fram i de finländska och baltiska historieböckerna krävs dock mer forskning i ämnet, medger Marika Mägi.
”De flesta arkeologer i Estland är mer intresserade av tiden efter vikingatiden. Det var först då det blev vanligt att lägga artefakter i gravarna, vilket innebär att det finns mer material att analysera”, förklarar hon.
Ett annat problem är att samla in all forskning som finns och göra den allmänt tillgänglig. Det arbetet har Marika Mägi nu påbörjat. Hon har nämligen fått medel för att upprätta en digital förteckning över alla fynd som gjorts på Ösel.
”Jag vet inte om jag kommer att få se ett genombrott under min livstid, men grunden till att vi ska kunna berätta de baltiska ländernas vikingatida historia håller åtminstone på att läggas”, säger hon.
Marika Mägi medger att det kommer att bli ett mycket stort arbete att nyansera bilden av vikingen.
”Det är inte så att mina kollegor i Skandinavien, England och Frankrike förnekar vikingarnas existens i Östeuropa. De är bara inte särskilt intresserade av att höra talas om det”, säger hon.
Forskare: berättigad kritik
Kasper H. Andersen på Moesgaard Museum i Danmark förstår Marika Mägis frustration och ger henne rätt i sin kritik.
”Det råder inga tvivel om att skandinaverna – och världen i stort – har bortsett från finländarna och balterna när det gäller vikingarna. Den bild de flesta har av vikingen kommer från 1800-talets förhärligande av de danska, norska och svenska vikingarnas bedrifter. Den bilden är svår att förändra”, säger han.
Trots det tänker man göra ett försök på Moesgaard Museum. Under år 2022 ska museet öppna en ny särutställning kallad Rus – Vikinger i Øst.
”Utställningen går på djupet med det vi vet om vikingatiden i Estland och södra Finland, nuvarande Ryssland och Ukraina, och ända ner till arabiska och bysantinska områden. Så vi drar åtminstone vårt strå till stacken för att ge vikingens roll i Östeuropa mer uppmärksamhet”, säger han.
Av Andreas Ebbesen Jensen, Niels-Peter Granzow Busch
