Hur gammal vägen är går inte att säga. Men den fanns redan på 1000-talet. Denna sträcka kan vara en del av det vägsystem som tros ha förbundit landvägen mellan Sigtunatrakten med handelsplatsen Folklandstingsstad, som Sverigereportage skrivit om.
2012 registrerades vägsträckning som fornlämning i samband med en arkeologisk utredning. Samma vägsträckning är markerad som häradsväg på kartor från 1763, enligt Fornsök.se. Vägen, som är ett par hundra meter lång, var i drift fram till några årtionden sedan. Den är förstärkt för att klara tung trafik och användes sannolikt som transportväg när motorvägen breddades och runstenen hittades 1990.
Den gamla vägen ansluter i väster med en av Arlanda flygplats många räddningsvägar.
Fortfarande kan man ana den gamla häradsvägen, där folk färdades redan på 1000-talet, i skogarna strax söder om Arlanda flygplats. Grusvägen i bildens förgrund är en modern räddningsväg
Närmare 700 man tros ha deltagit i Ingvarståget, som alltså slutade i en katastrof. Bland annat Ingvar den vittfarnes saga, som senare nertecknades på Island, nämner strider som dödsorsak. Men där finns även uppgifter om kvinnor som smittade männen med en dödlig sjukdom.
Forskarna tror att Ingevarståget organiserades och utgick från Svealand. Ett 30-tal runstenar, bland annat den på Arlanda, är förknippade med Ingevarståget. Enligt Ingvar den vittfarnes saga var ledaren Ingvar 25 år gammal när han dog år 1041. Då hade vikingaflottan, Ingvarståget, varit ute i fem år.
Den mest kända Ingvarstenen står vid Gripsholms slott. Den ödesmättade texten är skriven i versmåttet fornyrdeslag:
”Tola lät resa stenen
efter sin son Harald, Ingvars broder
De foro manligen
fjärran efter guld
och österut
gåvo örnen föda.
De dogo söderut
i Särkland.”
En annan Ingevarssten, som Sverigereportage skrivit om tidigare, står vid en urgammal överfart vid Ullfjärden, Varpsund i Uppland:
”Andvätt och Kår och kiti och Bläse och Djärv reste denna sten efter Gunnlev, sin fader. Han blev dräpt österut med Ingvar. Gud hjälpe deras ande. Jag Alrik ristade runorna. Han kunde väl styra skeppet.”
Någon gång på 1040-talet nåddes anhöriga runt om i Mälardalen om Ingevarståget undergång.
Här restes runstenen till minnet av Torsten. På 1000-talet fortsatte vägen fram där E4:an är dragen. Runstenen hittades mellan viktstaketet och skyltportalen, strax bakom tallarna. Ett tränat öga kan se så kallade vegetationsspår, mörkare färgad växtlighet, som indikerar hur vägen försvinner in under viltstängslet.
Torsten bodde i den trakt som tusen år senare skulle bli Sveriges största flygplats. Hur eller var Torsten dog är inte känt. Men sannolikt försvann han i Särkland – som idag är regionen runt Kaspiska havet.
Att runstenen inte återrestes på den plats där den hittades 1990 är förståligt. Dels passerar ytterst få personer numera platsen, med undantag för trafiken på motorvägen. Att låta en så värdefull runsten stå i en igenvuxen slyskog är inte realistiskt.
De runstenar som ristades under slutet av 900-talet och början av 1100-talet, restes på platser där det passerade mycket folk om kunde se runstenarna – till exempel intill landvägar. Att Torstens runsten numera står på Terminal 2, där hundratusentals personer passerar varje år, är helt i linje med den vikingatida traditionen och kan ses som en hyllning till Torsten och alla andra deltagare som blev kvar långt borta för 1000 år sedan.
Ingevarstenen på terminal 2, Arlanda. Stenen väger 3 ton och står för säkerhets skull på en balk i golvet.
Vad som däremot är mer eller mindre bortglömt är fyndplatsen och dess betydelse för att förstå runstenens fulla innebörd. Nu ligger visserligen fyndplatsen väldigt avigt till och i en svår terräng. Men det finns varken skylt på fyndplatsen eller information i terminal 2, som beskriver var eller varför runstenen restes just på den platsen.
På så sätt går en stor del av berättelsen om Ingvarstenen på terminal 2 förlorad.