Vikingatiden i de skandinaviska länderna sträckte sig från omkring 750 till 1100 efter Kristi födelse. Vikingar kallades de sjöburna krigare och handelsmän som då det begav sig sände skräckvågor genom hela Europa.
I norra Frankrike bads i kyrkorna under 800-talet och framöver ”För nordmännens raseri, bevare oss milde Herre Gud” (på latin A furore Normannorum libera nos) och det fanns det all anledning till.
793 landade vikingar vid Lindisfarne på den engelska ostkusten och plundrade klostret där på dess dyrbarheter och slog ihjäl många av munkarna. De hade dock låtit tala om sig redan innan dess. Vikingarna deltog i ett stort antal fält- och sjöslag som beskrivs i boken Vikingarnas största slag (Lind & Co 2021) av den norske historikern Kim Hjardar.
Det första slag som beskrivs i boken stod vid Bråvalla – antingen vid Bråvalla i Östergötland eller Bråvalla hed i Småland. Det framstod enligt Hjardar (sidan 25) ”för vikingatidens människor som en av de mest mytomspunna och avgörande händelserna i den fornnordiska krigarkulturens kollektiva medvetande.”
Slaget beskrivs i Saxo Grammaticus verk Gesta Danorum. Här räknas en rad krigare från hela den fornnordiska världen upp som deltagare. Svear, västgötar och norrmän ställdes under befäl av sveakonungen Sigurd Ring mot daner, östgötar, saxare, slaver och livländare vilka leddes av danernas kung Harald Hildetand. Många skall ha stupat och bland dessa fanns Harald Hildetand.
Slagets betydelse omvittnas av att dess händelser berättades i sekler efteråt i de kretsar som omgav Skandinaviens konungar och hövdingar. Motivet till slaget är onekligen litet speciellt. Kung Harald Hildetand hade blivit gammal (enligt sägnen runt 150 år) och ville inte dö den så kallade sotdöden, som inte skulle göra honom kvalificerad att nå det hägrande Valhall. Han föreslog därför sin brorson och lydkonung, Sigurd Ring, att de skulle utkämpa ett slag i syfte att utverka biljetten till Valhall.
Slaget vid Bråvalla anses av Kim Hjardar ha varit centralt på så sätt att det illustrerar vikingatidens viktigaste ideal: ordhållighet, offervilja för ledaren, hjältemodig kamp intill döden och respekt för de som hade stupat vilka ansågs helgade åt den högste asaguden, Oden. Motiv från slaget har återfunnits på fragment till bildvävar i den berömda Osebergsgraven från år 834. Ett antal framstående kvinnliga kämpar skall ha medverkat i slaget.
Ett annat berömt vikingaslag stod vid Fyrisvallarna i Gamla Uppsala cirka 985. Sveakungen Erik Björnsson Segersäll och hans mannar mötte här en dansk-vendisk här anförd av brorsonen och jomsvikingen Styrbjörn Starke. Det blev en förkrossande seger för konung Erik, som nu kom att dominera Skandinavien inklusive Danmark. Styrbjörn dog på slagfältet.
Erik Segersäll avled 995.
Ytterligare ett vida berömt slag från vikingaepoken är slaget vid Svolder omkring den 9 september år 1000. Det omnämns av en rad historieskrivare inklusive Adam av Bremen och på runstenar, men det har ändå inte gått att fastställa exakt var slaget utkämpades. Hjardar nöjer sig med upplysningen ”någonstans i Öresund”.
Förlorare vid Svolder-drabbningen var den norske konungen Olav Tryggvason. Han är bland annat känd för att på ett brutalt sätt ha berett väg för kristendomens införande i Norge. Följden blev att danskarna kunde återta kontrollen över Norge. Enligt källorna hade Olav bara elva skepp till sitt förfogande jämfört med den danske monarken Sven Tveskäggs 70-tal. Bland den förstnämndes skepp fanns dock den legendariska Ormen långe, det största skepp som sägs ha byggts under vikingatiden.
Även den svenske kungen Olof Skötkonung samt jomsvikingarnas hövding Sigvald jarl fanns med vid slaget. Dessa skall med gemensamma krafter ha lurat Olav Tryggvason i en fälla. Det hjälpte inte att Olav och hans mannar slogs frenetiskt för sina liv och sin ära. En av Olavs män var den skicklige bågskytten Einar Tambaskjelve.
Denne stod i aktern på Ormen långe och försökte med sina pilar träffa Sigvald jarl, men när han spände bågen för tredje gången brast strängen. ”Vad brast så ljudligt där?” skall Olav ha frågat. Svaret blev enligt legenden: ”Norge ur dina händer, konung.”
Det var inte bara i Skandivien som vikingarna lät vapnen tala. Hjardar redovisar således flera slag på utländsk botten i anslutning till platser såsom Nantes, Konstantinopel, Paris, Hop (mellan Nova Scotia och Cape Cod i Nordamerika) i det som vikingarna benämnde Vinland och Stamford Bridge i England.
Under den period som blivit känd som vikingatiden ökade befolkningen i det skandinaviska området samtidigt som skeppsbyggarkonsten utvecklades. De mer företagsamma bland den jordbrukande manliga befolkningen beslutade sig därför att bege sig ut i världen och ta för sig av det som fanns. Vikingarna är visserligen kända som hänsynslösa krigare men ägnade sig också med framgång åt exempelvis handel och stadsgrundande.
År 841 grundades sålunda Dublin på Irland av nordmän, en alternativ beteckning för vikingar. Bosättningen förnyades 917. Vikingarna underkastade sig senare de normandiska erövrarna och försvann så småningom ur bilden.
Under slutet av vikingatiden tog många av de asatroende nordmännen intryck av kristendomen och kom att anamma tron på ”Vite Krist”, som de kallade Jesus Kristus. Därom vittnar talrika, korsförsedda runstenar.
