Ett spektakulärt fynd gjordes på hösten 2008 när man grävde för att dra nya elkablar i staden Salme på Ösel.
Man fann lik. Det var inte ovanligt att hitta ansamlingar av döda människor i större eller mindre massgravar – striderna var hårda i trakten mellan Röda armén och tyskarna under slutet av andra världskriget. Men under de sju fallna fann man spår av ett träfartyg. Nu ringde varningsklockorna.
Tillskyndade estländska arkeologer konstaterade att det rörde sig om stupade krigare från svunna tider. Ju mer man frilade ju fler kvarlevor hittade man, tillsammans med vapen och ett fartyg som uppenbarligen var konstruerat efter Skandinavisk modell, ett så kallat ”vikingaskepp”. Samma sak med de andra fynden, 75 spelpjäser som uppenbarligen var av nordiskt ursprung. Fartyget drevs med åror och hade plats för 12–15 man och vad som torde vara besättningen låg inuti!
Det har kallats ett sensationellt vikingafynd.
Skeppet var nordiskt, utrustningen var nordisk, och DNA-undersökningarna pekade mot en uppväxt kring Mälardalen och Östergötland. Men tiden var märklig, före ”vikingatiden”. Fartyget byggdes någon gång från 650-700.
Det gör det inte mindre spännande. ”Vikingatiden” är bara en etikett (som vetenskapligt kallas yngre järnåldern) som i sig är helt betydelselös. Historien följer inga mallar, den bara fortgår och fortgår. Däremot torde de stupade mycket väl kunnat falla in i vår uppfattning om just ”vikingar”. Krigare, plundrare, handelsmän som for vida omkring. Även om det här gänget fick sin slutdestination på Estland.
Ett och ett halvt år senare drog arkeologerna från Tallinn ännu en gigantisk vinstlott. Man hittade ett andra fartyg, större än det första, och det här verkar ha drivits med segel. Med plats för 30-40 man. Även här gjordes samma besynnerliga fynd – båten innehöll kvarlevorna av 34 män.
De begravna hade gått ett våldsamt slut till mötes. Massor av svärds- och yxhugg mot händer, ansikte, kropp, klyvna kranier, avhuggna armar, det var spår av en strid – och striden bör ha stått omkring år 750!
Bland krigarna hittades dessutom tre stycken hundar som avrättats, en hade huggits i två delar, en annan hade placerats under armen på en av krigarna.
Det här är hur märkligt som helst. Det är, om materialet är rätt tolkat, första beviset på skandinaviska segelfartyg – det som gjorde vikingaräderna möjliga. Det andra tidigaste beviset är från 820!
För det andra. Vad hade hänt?
Det vet vi inte. 41 män dukade under i en strid och begraves i vad man kan förmoda vara sina egna skepp. Men led de nederlag? Den omsorgsfulla begravningen, vapen och spelpjäser, att deras hundar har följt med sina hussar på den sista färden… det tyder inte på att fienden har behållit slagfältet. Och om så varit fallet så visade de väldigt stor respekt för de besegrade, kanske om det varit någon form av inbördes strider mellan rivaliserande gäng där segrarna hade så pass nära relation med förlorarna att man visar den här respekten. Eller ingicks det kanske ett stillestånd där båda sidor tilläts ta tillvara sina stupade? Eller var det här ett fåtal stupade i en stor armé som var på härnadståg?
Vi vet ingenting om det där.
Den estländske arkeologen Jüri Peets som leder undersökningarna har noterat att pilspetsar slagit in i fartygen, vilket gör att han lutar mot att det, åtminstone till en början, bör röra sig om ett sjöslag. Han tror det rör sig om två ”vikingaflottor” som drabbat samman.
Innehåller också det senaste fynden…
