Forntida offerrit återskapad

Nyligen återskapade forskare ett forntida offer- och kremeringsbål som ett arkeologiskt experiment i Gamla Uppsala. Efter de första analyserna är bilden nu lite klarare av hur man ska undersöka och tolka spår efter historiska begravnings- och offerbål. Vår reporter var med bland ett hundratal åskådare när bland annat en gris, en gås och ett vinkrus gick upp i rök.
Det var en både magisk och märklig upplevelse att se på när bålet fattade eld. Men för forskarna som genomförde experimentet var det också en viktig kunskapskälla till hur forntida gravbål och offerriter faktiskt gick till, både i Skandinavien och i Grekland.
Gunnel Ekroth, professor i antikens kultur och samhällsliv, förklarar vilka frågor bålbränningen ska ge svar på:
– Vad upplever man när man är med i en sån situation: hur luktar det, hur ser elden ut, hur lång tid tar det? Händer det något speciellt med kroppen när den genomgår den här förbränningsprocessen? Det vet vi faktiskt inget om alls. Det är inte något som våra antika källor berättar för oss, utan det är bara praktisk arkeologi som kan ge de svaren, säger Ekroth.
Själv kunde jag inte urskilja någon mer lukt än den stickande rökdoften. Men starka synintryck fanns det gott om: blottade benknotor, brinnande trynen, rosaskummande vin. Upplevelsen gjorde det lätt att förstå hur viktiga sådana här bål var för den forntida människan.
De allra flesta begravningarna i Skandinavien under järnåldern var kremeringar, alltså från omkring 400-talet ändra fram till 1100-talet.  I det antika Grekland var djuroffer den centrala religiösa handlingen från 700-talet till omkring 200-talet före Kristus. Men trots att forskare har presenterat åtskilliga teorier till varför de antika grekerna dödade, brände och åt upp sina offerdjur, så har man inte intresserat sig så mycket för hur det gick till rent praktiskt.
Nu har arkeologerna testat själva, och vet mer om vad de ska leta efter vid riktiga utgrävningar. Och det kan betyda att gravarna måste undersökas mer noggrant så att man inte missar små rester som kan leda till stor kunskap om de forntida kulturerna.
Forskarna har också fått en bättre bild av hur kremeringsbålen från järnåldern faktiskt såg ut. För det blev inte riktigt rätt i det moderna experimentet. Djurkropparna som las på bålet i Gamla Uppsala förbrändes inte lika mycket som fynden vid dom arkeologiska utgrävningarna, berättar Sofia Prata, osteolog och arkeolog vid stiftelsen SAU i Uppsala.
– Vi börjar misstänka mer och mer att man på något sätt måste ha inneslutit materialet när man har fått en fullständig förbränning. Eller så har man haft en annan bålkonstruktion, eller annat vedslag. Det här är några parametrar vi får jobba med vid nästa experiment.