Vikingastaden Birka

Ny arkeologisk teknik avslöjar ett ogästvänligt Birka

Samma teknik som användes för att avslöja nya fakta om Stonehedge i England förändrar nu bilden av Birka. Det verkar som att Birka varit en trång och smutsig verkstadsmiljö snarare än en blomstrande handelsplats.

”Ett arbetsläger, befolkat av slavar”. Så beskrivs vikingastaden Birka efter det att den undersökts med modern teknik. Spåren i marken påminner inte alls om den fredliga handelsplats de hade väntat sig.

I turistreklamen beskrivs Birka som en perfekt handelsplats, dit köpmän och fria hantverkare från hela den då kända världen kom för att göra affärer under stadens storhetstid från mitten av 700-talet och tvåhundra år framåt.

Men kanske måste den bilden förändras sedan det österrikiska Ludwig Bolzmann-institutet, LBI, gjort mätningar med de allra modernaste geofysiska metoderna. Tekniken är densamma som bl.a. användes för att avslöja nya fakta om Stonehenge i England häromåret.

- Vi har en sorts revolution inom arkeologisk metodik, där vi undersöker vad vi har i backen, och samtidigt lämnar strukturerna i marken orörda, säger Immo Trinks, som är tjänstledig från LBIs svenska partner, Arkeologerna vid historiska museet, för att arbeta med projektet,  

Små verkstäder

Forskarna har täckt stora delar av Björkö i Mälaren – där Birka en gång låg – med laserscannrar, magnetometrar och markradar, och de första resultaten ger en delvis annan bild av vikingastaden än vi är vana vid.

Längs ned i den så kallade Svarta jorden inne i själva stadsområdet hittar de spår av Birkas första år, under senare delen av 700-talet.  

 - Vi kan se staden inte byggdes ut stegvis, utan som ett helt komplex av tätt sammanpackade små verkstäder - omgivna av en hittills okänd inneslutning eller vall, säger Wolfgang Neubauer, forskningsledare vid LBI.

”Vadade i avfall”

Merparten av stadens befolkning verkar ha trängts ihop i de små skjulen innanför den nyupptäckta vallen.

LBIs tolkning av radarbilderna visar inga spår av några byggnader som är större än 20 kvadratmeter inne i själva staden. Några större bostadshus – som man bland annat kan se på den modell av staden som står utställd på historiska museet i Stockholm, verkar inte ha funnits.

– Jag har hört besökare säga att de gärna skulle vilja bo på en sådan plats, säger Gunnar Andersson, 1:e intendent vid museet.

– I verkligheten måste ha varit otroligt ohälsosamt att leva där. Man har ju mer eller mindre vadat i avfall nere i de här gränderna.

”Ingen handelsplats”

De nya resultaten reser massor av frågor. Ön hade ingen möjlighet föda en befolkning – även om det kanske bara handlade om ett par-tre hundra människor i början.

Något bränsle fanns inte – all skog var förmodligen nedhuggen, och folket i staden måste ha fått all mat från fastlandet.

Samtidigt börjar Birka massproducera olika varor – bland annat olika sorters smycken som aldrig tillverkats uppe i norden tidigare.

– Det tidiga Birka verkar ha varit något helt annat än den fredliga handelsplats som vi hade väntat oss, säger Wolfgang Neubauer. Vi ser en innesluten verkstadsmiljö, och frågan är: vilka var det som tillverkade alla de här nya varorna?

• Benny Eriksson

Försvunnen runsten återfunnen

Av en slump hittade arkeologer i Uppsala en runsten som varit borta i 180 år.

– Väldigt ovanligt. Årets fynd, säger arkeologer.

Stenen, som är runt 1,80 meter hög och 1,35 meter bred, hittades i marken några meter från Hagbys kyrka väster om Uppsala, när en åskledare skulle grävas ner runt byggnaden.

– Jag såg direkt att det var någon form av runristning på den. Det är ett väldigt speciellt fynd, säger Emelie Sunding, arkeolog vid Upplands museum.

Stenen ska vara rest och ursprungligen inristad vid mitten av 1000-talet. Det är känt att stenen på medeltiden användes som tröskel till vapenhuset vid Hagbys kyrka och någon gång på 1600-talet tecknades den av. Den teckningen finns sedan många år i Upplandsmuseets arkiv. När så kyrkan revs på 1830-talet föll stenen i glömska.

– Vi vet att den legat där sedan 1400-talet, då kyrkan byggdes. Det finns en skriftlig uppgift från mitten av 1800-talet där det står att stenen är försvunnen och förmodligen bortflyttad. Då hade man ”tappat” bort den, men nu kan vi se att den antagligen har legat kvar på samma plats.

Stenen återfanns i vad arkeologerna tror är nästan originalstorlek, även om den har små skador. När runstenen på 1600-talet tecknades av täcktes delar av stenen av fundamenten till portalen till vapenhuset. Då gick det bland annat att se en del utsmyckningar och en inskription ”Jarl och ....stenen efter Gerfast, sin fader”. Nu ser arkeologerna att det finns fler runor och ornament på stenen.

– Det är delar av tre runor som vi redan nu kan se och förhoppningsvis går det att tyda dem när stenen rengjorts. Vi kan också se att det finns en fågelfigur inristad i överkanten. Den har vi bara anat. Tidigare syntes bara fötterna.

Stenen är typisk för en runristare vid namn Foot som vid den tiden ristade många stenar med liknande motiv i den delen av Upplandstrakten och även i Stockholm.

– Det är väldigt ovanligt att man hittar stenar i så här gott skick och som är nästan hela. Särskilt om de är helt okända eller saknade. Man kan hitta fragment av runstenar, det är inte ovanligt, men att hitta en som är nästan hel, ja det är väldigt ovanligt, säger hon.

Hon kan inte minnas när det skedde senast.

Nu ska stenen plockas upp ur schaktet och rengöras. Var den stod när den restes vet ingen exakt, men nu ska den antagligen ställas i närheten av kyrkan där den hittades.