torsdag 29 oktober 2015

Hiker Discovers 1,200-Year-Old Viking Sword in Norway

The Norwegian mountain village of Haukeli, located some 150 miles west of Oslo, is most commonly known for its fishing, hunting, skiing and other outdoorsy attractions. Recently, however, Haukeli made headlines as the location of the latest sensational archaeological find: a Viking sword blade dating back more than 1,200 years.

While hiking across the mountain plateau that runs between western and eastern Norway, Goran Olsen sat down to take a break. That’s when he spotted a rusty sword blade lying under some rocks on the well-traveled mountain path. Archaeologists have identified Olsen’s find as a type of Viking sword made circa A.D. 750. That makes it some 1,265 years old, though the scientists have warned this is not an exact date.
Double-edged and made of wrought iron, the sword measures just over 30 inches long (77 centimeters). Though covered in rust, and lacking a handle, it is otherwise in excellent condition. The Haukeli mountains are covered in snow and frost at least six months out of the year, and experience little humidity in summer, conditions that may explain why the sword is so well preserved. As County Conservator Per Morten Ekerhovd told CNN: “It’s quite unusual to find remnants from the Viking Age that are so well-preserved…[the sword] might be used today if you sharpened the edge.”
Beginning in the 8th century, many Vikings left their native homes in Denmark, Norway and Sweden, using advanced navigational technology to spread out across Europe and beyond. Famous—and feared—for their violent attacks on coastal cities and towns, they were also skilled traders and daring explorers who founded the first colony in Greenland and reached North America some 500 years before Christopher Columbus. The Viking Age endured until the late 11th century, leaving a lasting impact on Western society and the world.
vikings
Credit: Hordaland County Council
Viking law mandated that all free men were required to carry weapons and be prepared to wage war at all times. Of the most common weapons—swords, spears and battle-axes—swords were the most expensive to make. With their decorated hilts of silver, bronze or copper, Viking swords functioned as status symbols. According to the pagan beliefs of many Vikings, a sword was a sacred object that could help its bearer enter heaven. After attaining the highest honor of dying in battle, the heroic Viking warrior, with his sword in hand, would feast with the gods in a special place known as Valhalla.
Many later Viking sword blades were emblazoned with specific markings, believed to be the names of their creators. Of the thousands of Viking swords that have been discovered across Scandinavia and northern Europe—most excavated from burial sites or found in rivers—some 170 have been marked with the name Ulfberht. Their superior quality shocked archaeologists, as the technology needed to produce such pure metal would not be invented for another 800 years. In order to liquefy iron ore and remove impurities (known as “slag”), modern metal workers heat it to 3,000°F (1,650°C); carbon is then added in order to strengthen the brittle iron. In medieval times, when ovens could not achieve high-enough temperatures to liquefy the iron, metal workers would have to remove slag by pounding it out, a much less effective process. With very little slag, and high carbon content, the Ulfberht blades are made of what’s known as “crucible steel,” a state-of-the-art metal that would not be seen in Europe again until the Industrial Revolution.
Experts believe the crucible steel used by the Vikings may have come from the Islamic world. Warriors in Central Asia had been using swords of material similar to that of the Ulfberht for centuries before the Viking Age, and a robust trade route known as the Volga connected Scandinavia with northern Iran from the early 9th to the mid-11th century. Last March, researchers announced that a ring recovered from a 9th century Viking grave a century ago bears an Islamic inscription meaning “for/to Allah,” providing a rare physical link between the two worlds.
The sword Olsen discovered in Haukeli is not branded, and is missing its handle, but is still a strong blade. Experts believe it could be from a Viking burial site, or it could have belonged to a traveler who died in an accident or succumbed to frostbite. Either way, they say, its owner would likely have been a high-status member of Viking society. The sword is now at the University of Bergen, for preservation and research purposes. Archaeologists are planning an expedition to the site of Olsen’s discovery for next spring, once the snow melts, in order to see if they can uncover any more artifacts.

torsdag 22 oktober 2015

Överraskande fynd om vikingarnas kläder


Vikingarnas stormän var klädda som centralasiatiska kungar. Det är ett av de mest fascinerande resultaten av den nya genomgången av material från båtgravarna i Valsgärde utanför Uppsala.
Vid Valsgärde strax norr om Gamla Uppsala finns ett gravfält med båtgravar som varit känt i nästan hundra år. I samband med att universitetets arkeologiska samlingar från Valsgärde flyttades in till Evolutionsbiologiskt centrum, EBC, i Uppsala fick Annika Larsson en möjlighet att gå igenom dem. Hon är doktor i textilarkeologi vid Uppsala universitet och hittade då många ovanligt välbevarade rester av färgglada sidentyger med sofistikerade mönster.
– Sidentygerna i gravarna påminner om ett ryskt dräktfynd, där mönstret föreställer en persisk kung på åsnejakt, säger hon. Vikingarna i Gamla Uppsala och hövdingarna i Valsgärde begravdes i sådana persiskt inspirerade sidentyger, och även typiskt kinesiska siden. Det visar på vilka långväga kontakter de hade. De hade ett helt annat internationellt utbyte än många tänker sig.

Hittade mänskliga kvarlevor 

Hon och hennes medarbetare hittade också rester av de människor som begravts. Lämningarna kommer från 900-talet.
– Det står ofta i läroböckerna att det inte finns några mänskliga kvarlevor där. Så oj, vad förvånade vi blev när vi hittade tänder och rester av skallar och andra ben.
Små bitar från skelettresterna var tillräcklig välbevarade för att det skulle gå att extrahera DNA från dem. Annika Larsson kontaktade molekylärgenetikern Marie Allen, och sedan dess har de arbetat med projektet tillsammans.
– Det är tacksamt att hitta rester av tänder och ben. Av dessa hårda material kan man slipa av det yttersta lagret så man får bort föroreningar med DNA från senare tider, säger Marie Allen, som är professor i rättsgenetik.
– Men samtidigt är det inte alltid möjligt att få fram tillräckligt mycket DNA för att analysera från så gamla ben.

Spända på resultatet

Båda forskarna är spända på vad DNA-analyserna ska ge. Med tanke på var tygerna kommer ifrån finns den fantasieggande möjligheten att utbytet kanske inte bara bestod i vackra tyger, utan att någon av de begravda skulle kunna komma från österlandet.
– DNA-analyser kan idag användas för att ge en indikation om en individs ursprung, säger Marie Allen.
I en vikingatida båtgrav i Gamla Uppsala har man också funnit föremål som avbildar kvinnor i samma typ av dräkter som de begravda människorna bar. Det kan tyda på att de i vikingarnas föreställningsvärld hade en viktig roll att spela i livet efter detta. Marie Allen hoppas att DNA-analyserna ska kunna tala om huruvida någon av de begravda i Valsgärde möjligen var kvinna.

Handelsutbyte med sogdier

Tyget vikingarna begravdes i kom framför allt från ett område som hette Sogdiana, öster om Kaspiska havet. Inskränkte sig vikingarnas kontakter till att de reste till Sogdiana för att köpa tyg och andra handelsvaror, eller reste också sogdierna till vikingarnas trakter för att handla?
– Det tas ofta för givet att det var vi som var där. Men så enkelt var det kanske inte, säger Annika Larsson. Åkte de hit och handlade? Fanns det mellanhänder? Det känns fantastiskt att med ett sådant här tvärvetenskapligt projekt ha möjlighet att hjälpa till att slå hål på myter och sätta frågan på mer vetenskaplig grund.

Vanligt med sidenkläder

En vanlig bild av vikingar är att de gick klädda i grova, hemvävda ylletyger. Det stämmer nog i stor utsträckning när det gäller vardagskläderna. Men i rikare gravar finns i princip alltid kläder med siden.
Dessa sidentygers mönster har satt tusenåriga avtryck i den svenska kulturen.
– Många av de klassiska svenska hemslöjdsmönstren har sitt ursprung i traditionellt persiska mönster, säger Annika Larsson. Jag tycker det är jättehäftigt! Det är ytterligare ett exempel på att vikingen var en del i ett internationellt sammanhang, som hämtade influenser från hela den kända världen och gjorde till en del av sin egen kultur. Sådan kunskap kan påverka hur vi tänker idag. Det där är en av mina drivkrafter, att visa att det vi gräver fram ur historien är viktigt och relevant idag.
 ---

FAKTA: Sidenets väg till Valsgärde

Olika egenskaper hos sidentygerna visar varifrån tygerna kommer. Silkestrådarna från silkesmaskarnas kokonger utvinns på olika sätt i de olika silkesproducerande områdena, och trådar vävs till tyg på olika sätt i Kina och Mellanöstern.
Platsen där vikingarna köpte tyget var med största sannolikhet ett område som då kallades Sogdiana, i Centralasien öster om Kaspiska havet. Sogdierna var ett mycket framstående handelsfolk, och hade kontakter både med Kina och Europa. I deras område möttes den kinesiska sidenkulturen och den gamla persiska. Sogdierna hade också egen sidenproduktion.
Vikingarna kom i kontakt med sogdierna genom att färdas längs floden Volga, över Kaspiska havet och vidare öster om dess södra strand.
Kim Bergström