Historiskt vikingafynd

En grupp amatörarkeologer har grävt fram det största guldfyndet från vikingatiden som hittills gjorts i Danmark. De sju ringarna tillhörde vikingatidens elit, enligt en expert.

Fyndet består av sju armringar som grävdes fram i Vejen på Jylland, sex av dem är i guld och ett i silver. Den sammanlagda vikten på guldet uppgår till 900 gram, skriver danska Nationalmuseet i ett pressmeddelande.

"Vi kände verkligen att vi hade hittat guldet vid slutet av regnbågen när vi fann den första ringen, och när det dök upp fler så blev det nästan overkligt", säger Marie Aagaard Larsen, en av amatörarkeologerna, i pressmeddelandet.

Armringarna tillhörde vikingatidens översta elit, enligt danske vikingaexperten Peter Pentz. Ringarna kan ha getts som gåva från en storman för att bygga allianser, som belöning till hans underlydande, eller som så kallade edsringar. Fyndet är speciellt eftersom guld utgör en så stor del av den sammanlagda vikten.

"De flesta skatter (under vikingatiden) innehåller enbart silver. Om det är guld, så är det alltid en liten del, och inte som här där det är merparten", säger Peter Pentz.

Ett mindre guldfynd, en kedja, gjordes på samma plats 1911. Kedjan har förmodligen grävts ner samtidigt som armringarna, enligt museet.

Leif Eriksson

Leif Eriksson

Den nordiska mariner och äventyrare Leif Ericson (971-ca. 1015) var den första Nordman att söka kusten i Nordamerika. Han införde kristendomen till Grönland.

Leif Eriksson föddes på Island, son till Eric den Röde. Han flyttade med sina föräldrar till Grönland 986. Samma år följde Bjarni Herjolfson efter sin far till Grönland, men missade den ön och seglade i sydvästlig riktning och siktade både Labrador`s kust och Newfoundland.

Leif, 15 år vid den tiden lyssnade noga på berättelser om Bjarni´s äventyr, troligen från Bjarni själv, som var mer intresserad av handel än att upptäcka nya länder. Leif bestämde sig för att besöka Bjarni´s sydligaste land. Han motiverades av Bjarni´s redogörelse för hur mycket virke det står att sikta längs kusten, för timmer var det ont om på Grönland. Bjarni inte bara uppmuntrade idén till resan men också med hur många fartyg som han hade använt på sin egen oavsiktlig prospektering.

Leifs resa planerades och hade en kraftfull, modig, klok ledare som var noga i allt. Hans upptäckt var alltså inte en olycka, som de som ger för lite tilltro till Vikingarnas navigationsförmåga tycks tro. Han satte segel förmodligen i 995, passerade Markland (Labrador), och nådde Newfoundland, där hans törstiga besättningsmän drack dagg från gräset. Männen beslutade att övervintra,de märker att dagarna var mer rättvist i längd än hemma.

Förutom att bygga logi, avverkade männen timmer och jagade. Deras uppgifter var lättade av det faktum att det inte fanns några infödda i närheten. På en jakt och undersökande expedition, ett Tyrker, som hade bott i varmare klimat, återvände med druvor. Följaktligen började männen odla vinrankor och skörda druvor utöver att samla virke. På grund av detta så döpte Leif området till Vinland, som senare blev känd som Vinland det goda. Var i Newfoundland Leif övervintrade är fortfarande en kontroversiell fråga, men de flesta ledande forskare är fast övertygad om att det var på den ön. Druvor växte vilt i kvantitet i Newfoundland förrän så sent som i mitten av 1700-talet, eftersom klimatet var då mycket mer godartad än den är idag. På resan hem med virke och andra varor av värde, räddade Leif ett fartyg av Tore och får som tack diverse norska handelsvaror. På grund av denna mycket välmående resa fick Leif namnet "Lucky".

Blockerad från ytterligare ambitioner genom en far som inte hade för avsikt att förlora politiskt inflytande till sin son, år 997 seglade Leif för Norge, i hopp om att ställa in sig hos kungen, Olav Tryggvason. På vägen besökte han Hebriderna och lämnade efter sig en gravid älskarinna, Thorgunna, som därefter följde honom med hans son. Han tillbringade vintern 997 i Norge, där, för att öka sin makt och prestige som en stöttepelare för sin rikedom, blev han en av OLAF: s liege män och en kristen.

Nästa år Leif återvände hem förde han präster och den nya tron ​​med sig. Hans mor var tidig att konvertera, men Eric höll envist fast på de gamla sätten. När den äldre hövdingen tillsammans med en annan son, Torsten, bestämde sig för att göra en resa till Newfoundland, vägrade Leif honom att använda sitt skepp. Vid denna punkt ville Leif ge mer plats till andra medlemmar av hans familj.

Bjarne Herjolfsson, fornvästnordiska Bjarni Herjólfsson eller Herjulfsson, var en isländsk sjöfarare som omnämns i Grönlänningasagan. År 986 skulle han segla till sin far på Grönland, men råkade ut för dimma och kom ur kurs. Under denna siktade han tre länder: Helluland, Markland och Vinland, vilka brukar antas vara detsamma som Labradors kust. Han gick inte i land, utan sökte sig istället den rätta kursen till Grönland. Bjarne vistades därpå hos sin far på Herjolfsnäs.

Efter några år for Bjarne till Eirik jarl i Norge och berättade om sin upptäckt. Han fick dock starka förebråelser för att han inte hade tagit reda på mer om "det nya landet". När han senare anlände hem till Grönland sålde han sitt skepp till Leif Eriksson, Amerikas upptäckare.