Text: Lars Magnar Enoksen
För dem som vill upprätthålla den politiskt korrekta bilden av
vikingen
som fredlig handelsman och upptäcktsresande bör påpekas att handels-
eller upptäcktsfärder i främmande länder i alla tider har genomförts med
vapenmakt och stridsberedskap.
Inom den skandinaviska historieskrivningen görs det ofta åtskillnad
på färderna i västerled – som anses ha varit krigiska – och färderna i
österled – som skall ha varit mer handelsinriktade. Men om vi skärskådar
de enda nordiska originalurkunder som existerar från vikingatiden,
nämligen runstenarnas vittnesbörd, visar det sig att utlandsresorna –
vare sig det gäller västerleds- eller öster-ledsfärder – överlag
beskrivs som vinstinriktade krigiska företag. Det finns inga runtexter
som talar om att rikedom införskaffats genom fredligt handelsutbyte. Och
vid sidan av skeppskonsten var det stridskonsten som gav de viktigaste
förutsättningarna för de lyckosamma färderna.
De isländska sagorna och den fornnordiska eddadiktningen ger
åtskilliga exempel på att de vikingatida männens stridsduglighet och
fysiska vigör grundlades i tidig ålder. Med hjälp av kamplekar tränade
de upp kroppens smidighet, balans, styrka och motorik.
I vikingatidens samhälle var det en livsnödvändighet att vara i
stridbart skick. Blodshämnd, det vill säga dråp som vedergällning, kunde
utkrävas och tas på vilken släktmedlem som helst i fiendeätten, vilket
innebar att ingen nordbo gick helt säker för ett plötsligt angrepp från
en hatiskt sinnad hämnare. Enligt den norröna historiska litteraturen
var blodshämnd en ständigt återkommande hotbild för dåtidens människor.
Dessutom var envig, det vill säga duell man mot man, ett lagligt sätt
att lösa tvister. Detta innebar att den som inte var kapabel att med
vapenmakt hävda sin rätt gentemot andra blev föga långlivad om han hade
något som andra traktade efter.
Även om gemene man förväntades vara stridsduglig i det fornnordiska
samfundet, fanns det en samhällsgrupp som var professionella krigare.
Dessa var knutna till en hövding som gav sina undersåtar mat och husrum
samt vapen i utbyte mot att de försvarade sin ledares intressen och
maktanspråk med vapen i land. ”Huskarl”, ”hemtagare” och ”dräng” var den
vikingatida benämningen för krigare som hade tagit tjänst hos en
hövding. Under tidig medeltid blev ”hirdman” det vanligaste
samlingsnamnet.
De nordiska krigarna övade strid varje dag, vilket bland annat den danske historieskrivaren
Saxo Grammaticus, norska
Konungaspegeln och eddadikten
Vaftrudnersmål
uppger. Undervisningen leddes av män med egna erfarenheter från
slagfältet. Träningen var praktiskt inriktad och vapnen man föredrog var
yxa, svärd, spjut och pilbåge. Rundskölden var det vanligaste
försvarsredskapet, men den kunde även användas offensivt i strid.
Förutom vapenövningar tränade krigarna bland annat olika typer av
brottning. En kuriositet är att även snöbollskrig ingick i ynglingarnas
fostran. Snöbollskastning var ett förstadium till kast med stenar,
vilket var ett flitigt använt inslag vid strider både tills lands och
till sjöss.
Odenkulten och tron på Valhall som krigarnas paradis var intimt
förknippade med vikingarnas krigarsamfund och deras sätt att uppträda i
strid. Det är däremot föga troligt att gemene man och kvinna i det
vikingatida Norden trodde att man hamnade i Valhall när livet var slut.
Men krigarna bejakade en tro som gjorde gällande att de som stupade på
slagfältet hade valts ut för sin stridsskicklighets skull och att
krigsguden, genom valkyriornas försorg, hade samlat dem för ett högre
syfte – att de skulle kämpa sida vid sida tillsammans med gudarna under
Ragnarök.
Ragnarök (”Gudarnas öde”) innebar att asarna rustade och förberedde
sig för en sista strid som för all tid skulle besegla deras öde. Detta
var en myt som vikingatidens krigare och hövdingar utmärkt kunde förlika
sig med, eftersom den till fullo återspeglade den verklighet som de
själva ständigt ställdes inför.
För de vikingatida krigarna fanns ingen avgörande skillnad mellan liv
och död, vilket gjorde att de sällan kapitulerade inför en övermakt.
Det var denna attityd som bidrog till att motståndaren inte kunde vänta
sig någon pardon då han mötte vikingar i strid. Dessutom menade
vikingarna att deras vanligaste sätt att sprida skräck i motståndarhären
hade ett gudomligt ursprung, färdigheten ansågs härstamma från Oden.
Enligt Odenkulten hade hans dyrkare förmågan att göra fienderna blinda,
döva eller skräckslagna – om de ställdes mot kämpar som besatt förmågan
att hamna i ”bärsärkagång”. Bärsärkarna kände nämligen till konsten att
”skifta hamn”, det vill säga att tillfällig ändra sitt mänskliga
sinnelag till ett vilddjurs kynne. Dessutom var en bärsärk till synes
okänslig för smärta i strid. (Bärsärk betyder ordagrant ”man som är
klädd i björnskinn”, med den faktiska innebörden ”en kämpe som har
antagit en björns kraftfulla skepnad”.)
Även om de föregivet gudomliga egenskaperna spelade en viktig roll i
vikingarnas stridskonst, bemästrade de givetvis också de sedvanliga
kampsätten. Då enstaka vikingaskepp härjade i främmande länder föredrog
man att anfalla med så kallade ”strandhugg”, det vill säga snabba och
oväntade attacker som var avklarade innan de utsatta hade lyckats samla
sina styrkor till motangrepp.
När större flottenheter genomförde renodlade krigståg, var man inte
främmande för att belägra borgar eller städer och utkräva lösen för att
skona invånarna. Vid belägringen av Paris i mitten av 800-talet visade
sig vikingarna vara skickliga förhandlare. Sedan man hade misslyckats
med att inta staden och efter en längre tids belägring, lyckades
nordborna utkräva rätten att härja fritt i hela frankerriket söder om
Paris och dessutom få lov att saluföra sitt eventuella byte på Paris
handelsmarknad när de återvände!
När det gällde traditionella härslag mellan arméer, var svinfylking
och sköldborg nordbornas vanligaste stridsformationer. Svinfylking
beskrivs som mest utförligt av Saxo Grammaticus i Gesta Danorums sjunde
bok, men även Flatöboken har en detaljerad beskrivning.
I en svinfylking var förtrupperna uppställda i spetsformade enheter,
vilka liknades vid ett vildsvinstryne, därav namnet. Längst fram stod en
eller två krigare, därefter stod två eller tre, och bakom dem tre eller
fem och så vidare, och till som tio eller femton led bildade en
triangel. Den spetsformade mittfylkingen gick oftast lite längre fram än
de båda sidofylkingarna. I de triangelformade stridsformationerna hade
krigarna till vänster sina sköldar på vänster arm, de till höger hade
sköldarna på höger arm. Dessa stridsenheter rusade rakt mot
fiendestyrkan och var beväpnade med närstridsvapnen klubba, yxa, svärd
eller huggspjut. Och de hade som uppgift att tränga igenom motståndarnas
försvarslinje.
Bakom förtrupperna stod raka led uppställda med spjutkastare, och
efter dem stod slungkastarna eller pilbågsskyttarna. Bakom dessa stod i
sin tur en reservstyrka som skyddade mot eventuella attacker bakifrån.
Om endast ett litet antal krigare fanns att tillgå, placerades dessa i
en defensiv stridsformation som kallades sköldborg. Denna innebar att
krigarna ställde sig sida vid sida med sköldarna tätt framför sig. En
sådan formation gjordes gärna lite inåtbuktande, det vill säga de yttre
sidorna stod lite längre fram än mittdelen. En sköldborg kunde bestå av
endast ett led.
Vikingarnas rykte som krigare gav många av dem an-
ställning hos främmande makter. Redan i början av
900-talet gav frankerrikets härskare nordiska vikingar ett stycke
land av riket, med förbehållet att de skulle skydda frankerna mot andras
härjningar. Detta landområde kallas än i dag Normandie, ”Nordmännens
rike”. Det var först efter Normandies grundande som vikingatågen avbröts
mot frankerriket.
I den stad som nordborna kallade Miklagård, Konstantinopel, anlitades
vikingar i mitten av 900-talet av den bysantinske kejsaren i syfte att
bilda hans livgarde och dessutom användas som en elitstyrka i härslag.
Denna trupp kallades väringagardet och den enskilde krigaren väring
eller varjag, vilket betydde ”en person som avlagt trohetslöfte åt en
hövding” eller ”en trofast man att lita på”. Väringagardets krigare
föredrog att strida med yxa, viket gjorde att bysantinska källor beskrev
dem som ”de yxbärande barbarerna” eller ”krigarna som har yxor vilande
på sin högra axel”.
I England bildades en nordisk arméstyrka i början av 1000-talet i
syfte av skydda öriket mot främmande trupper. Denna kallades tingalid,
vilket betyder ”krigarskaran som lyder under en och samma lag”. Liksom
väringagardet föredrog tingalidets krigare att strida med yxa.
Lars Magnar Enoksen är runolog och författare, aktuell med
Vikingarnas stridskonst (Historiska Media), en bok som bygger på många års teoretiska studier och praktiska övningar.
